Assar Lindbeck
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Assar Lindbeck
Ej annorlunda än George Gordon, lord Byron
– fast av något annorlunda orsaker – vaknade professor Assar Lindbeck en morgon och
fann sig berömd.
Glädjebägaren innehöll emellertid en droppe malört : berömmet var uteslutande till finnandes i- den borgerliga pressen, medan de
socialdemokratiska tidningarna var avvisande
eller skarpt kritiska. Eftersom hr Lindbeck rå-
kar vara socialdemokrat och har anseende för
att vara en av partiets skarpaste ekonomiska
hjärnor och främsta finanspolitiska experter
gick detta honom djupt till sinnes. Han förklarade sig ha blivit utsatt för »mördande
famntag» från den borgerliga pressens sida och
beklagade sig lika mycket häröver som över
att han blivit missförstådd och misstolkad av
sina meningsfränder.
Om så nu verkligen varit fallet har hr Lindotvivelaktigt sig själv att skylla. Morgoför hans nyvunna berömmelse var torsden 9 mars 1972, och dagen innan hade
på sparbankskonferensen hållit ett tal –
kåseri som han själv ville kalla det –
innehöll en helt enkelt förintande analys
den socialdemokratiska regeringens politik.
Utan att sväva på målet eller darra på manschetten tillkännagav hr Lindbeck att det går
åt fanders med Sveriges ekonomi.
I en alltmer internationaliserad värld söker
den svenska regeringen, enligt hr Lindbeck, fö-
ra en nationell politik på det ekonomiska och
sociala området, som alltför starkt avviker från
övriga länders. Den offentliga sektorn växer
oavbrutet, men i stället för en socialisering av
produktionsmedlen har vi fått en socialisering
av inkomsterna. Det är inte industrins effektivitet, som brister, det är den offentliga sektorns. Familjeföretagens situation har, därför
att politikerna inte bryr sig om att ta reda på
effekten av sina beslut, blivit så svår att de
snart är helt utslagna. Den solidariska lönepolitiken bidrar till att öka arbetslösheten. De
interventionerna har blivit så komplicerade att beslutsfattarnas kompetens för länge
sedan överskridits. På område efter område:
jordbrukspolitiken, närings- och lokaliseringspolitiken och bostadspolitiken, har regeringens
åtgärder fått en rakt motsatt effekt mot den
avsedda.
Särskilt skeptisk var hr Lindbeck mot de
tilltagande centraliseringstendenserna: »Det
är inte säkert att hushåll, företag och organisationer utan vidare finner sig i att överlämna
allt fler beslut till en grupp tjänstemän och
politiker i den offentliga sektorn, med ett minimum av information om förhållandena på
enskilda arbetsplatser – det må sedan vara i
företag, i sjukhus eller i klassrum.» Och han
vände sig speciellt mot »en grupp yngre tjänstemän i departementen som i allmänt oförstånd vill leka chefer över företagsledarna i
näringslivet eller som det numera heter ’styra’
företagen.» I sin slutkläm gick han så långt
att han jämförde våra förhållanden med förhållandena i östeuropa: »Där försöker man
nu komma bort från det deformerande prissystem med regleringar or.h selektiva subventioner, som man haft i 20 år. Och här har vi
nu fått en tendens att introducera sådant i
vårt land.»
Hr Lindbeck meddelade själv att han tänkte ge politikens heliga kor några ordentliga
kängor, så han borde knappast ha kunnat bli
överraskad av resultatet. När en framstående
socialdemokratisk ekonom utan att skräda orden säger ungefär detsamma om regeringens
politik som den borgerliga oppositionens mera
klarsynta företrädare sedan länge sagt, måste
det rimligtvis väcka ett betydande uppseende. Under sådana förhållanden kan man näppeligen bli förundrad om exempelvis Dagens
Nyheter skriver att talet var av central betydelse och blev till »en radikal uppgörelse med
nästan alla de doktriner, som under senare år
brett ut sig inom regeringspartiet och gett dess
ekonomiska politik en östlig karaktär». Lika
litet kan det framkalla häpnad att exempelvis
Arbetet och Aftonbladet beskyller Lindbeck
för att ha »kapitulerat», talar om hans »ytliga,
liberala föreställningsvärld» och påstår att han
upphört att »omfatta tanken på att skapa ett
samhälle byggt på demokratisk socialism.»
Mot dessa beskyllningar, resp instämmanden, har hr Lindbeck värjt sig mera energiskt
ä~ övertygande. Och när Dagens Nyheter kom
på den goda iden att sammanföra statsminister
Palme med hans ekonomiske lärofader Lindbeck till en fem timmars diskussion med utgångspunkt från Lindbecks inlägg vid sparbankskonferensen blev resultatet kanske inte
riktigt vad man inom socialdemokratins militanta vänsterflygel hoppats. Det visade sig
visserligen att de båda herrarnas synpunkter
inte låg så långt ifrån varandra, men det berodde – som Aftonbladet med tydligt missnö-
je anmärkt – på att Palme närmade sina synpunkter till Lindbecks, som i sin tur, vilket
ovan framgått, i mycket överensstämmer med
den borgerliga oppositionens. Tydligt är att
Lindbeck måste betraktas som representativ
för den mera sansade socialdemokratins kritiska attityd till regeringens ekonominska politik och därför av Olof Palme behandlats med
silkesvantar.
Det är inte första gången Lindbeck med sin
ljusa, klara, något gälla, nästan frökenaktiga
stämma låtit undslippa sig uttalanden som
haft karaktären av åskmuller. Som jordbruksexpert har han framlagt radikala förslag till
rationaliseringar och som bostadsexpert har
han stick i stäv med regeringens intentioner
krävt hyresregleringens upphävande. Överhuvudtaget är han inte mycket för att falla in i
kören, tjuta med ulvarna och gå i flock och
farnöte; han har vid åtskilliga tillfällen givit
prov på en självständighet och en oförskräckthet som tillvunnit honom sympati långt utanför de egna ledan – och kanske främst just
där.
Assar Lindbeck är norrlänning, närmare
bestämt från Umeå, där han föddes 1930 som
son till en socialtjänsteman. Efter en pol mag
i Uppsala började han studera nationalekonomi i Stockholm och blev docent i detta ämne
1963. Då hade han redan hunnit tjänstgöra
i finansdepartementet 1953-56, studera vid
Yale 1957-58 och vara gästprofessor i Michigan 1958. Ar 1964 blev han professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, där han lär ha ryckt upp undervisningen högst väsentligt och blivit en omtyckt, respekterad och kanske inte så litet fruktad lärare. Det påstås vara besvärligt att tentera för
honom, särskilt i pristeori.
Han har varit ledamot i jordbrukssakkunniga, expert hos OECD i Paris och hos inrikesdepartementet och riksbanken; han har varit medlem i gyronasieutredningen och universitetskommitten och har utgivit en rad
skrifter i ekonomiska och politiska ämnen.
Han ogillar karriärister, särskilt i form av unga
anpassningsdugliga politiker, som bara angriper ofarliga auktoriteter, men gillar tennis
och musik – han har faktiskt varit aktiv medlem av såväl en tennisklubb som en orkesterförening. Vid sidan av sina färdigheter som
tennisspelare och musikant har han givit övertygande belägg för att han inte är någon allpassningsduglig politiker, som bara angriper
ofarliga auktoriteter. Visserligen går nog Arbetet litet väl långt när den utnämner Assar
Lindbeck till »landets ledande borgerliga ekonom». Men det är inget dåligt betyg för en
socialdemokratisk professor i nationalekonomi.
GU
Assar Lindbeck
Ej annorlunda än George Gordon, lord Byron
– fast av något annorlunda orsaker – vaknade professor Assar Lindbeck en morgon och
fann sig berömd.
Glädjebägaren innehöll emellertid en droppe malört : berömmet var uteslutande till finnandes i- den borgerliga pressen, medan de
socialdemokratiska tidningarna var avvisande
eller skarpt kritiska. Eftersom hr Lindbeck rå-
kar vara socialdemokrat och har anseende för
att vara en av partiets skarpaste ekonomiska
hjärnor och främsta finanspolitiska experter
gick detta honom djupt till sinnes. Han förklarade sig ha blivit utsatt för »mördande
famntag» från den borgerliga pressens sida och
beklagade sig lika mycket häröver som över
att han blivit missförstådd och misstolkad av
sina meningsfränder.
Om så nu verkligen varit fallet har hr Lindotvivelaktigt sig själv att skylla. Morgoför hans nyvunna berömmelse var torsden 9 mars 1972, och dagen innan hade
på sparbankskonferensen hållit ett tal –
kåseri som han själv ville kalla det –
innehöll en helt enkelt förintande analys
den socialdemokratiska regeringens politik.
Utan att sväva på målet eller darra på manschetten tillkännagav hr Lindbeck att det går
åt fanders med Sveriges ekonomi.
I en alltmer internationaliserad värld söker
den svenska regeringen, enligt hr Lindbeck, fö-
ra en nationell politik på det ekonomiska och
sociala området, som alltför starkt avviker från
övriga länders. Den offentliga sektorn växer
oavbrutet, men i stället för en socialisering av
produktionsmedlen har vi fått en socialisering
av inkomsterna. Det är inte industrins effektivitet, som brister, det är den offentliga sektorns. Familjeföretagens situation har, därför
att politikerna inte bryr sig om att ta reda på
effekten av sina beslut, blivit så svår att de
snart är helt utslagna. Den solidariska lönepolitiken bidrar till att öka arbetslösheten. De
interventionerna har blivit så komplicerade att beslutsfattarnas kompetens för länge
sedan överskridits. På område efter område:
jordbrukspolitiken, närings- och lokaliseringspolitiken och bostadspolitiken, har regeringens
åtgärder fått en rakt motsatt effekt mot den
avsedda.
Särskilt skeptisk var hr Lindbeck mot de
tilltagande centraliseringstendenserna: »Det
är inte säkert att hushåll, företag och organisationer utan vidare finner sig i att överlämna
allt fler beslut till en grupp tjänstemän och
politiker i den offentliga sektorn, med ett minimum av information om förhållandena på
enskilda arbetsplatser – det må sedan vara i
företag, i sjukhus eller i klassrum.» Och han
vände sig speciellt mot »en grupp yngre tjänstemän i departementen som i allmänt oförstånd vill leka chefer över företagsledarna i
näringslivet eller som det numera heter ’styra’
företagen.» I sin slutkläm gick han så långt
att han jämförde våra förhållanden med förhållandena i östeuropa: »Där försöker man
nu komma bort från det deformerande prissystem med regleringar or.h selektiva subventioner, som man haft i 20 år. Och här har vi
nu fått en tendens att introducera sådant i
vårt land.»
Hr Lindbeck meddelade själv att han tänkte ge politikens heliga kor några ordentliga
kängor, så han borde knappast ha kunnat bli
överraskad av resultatet. När en framstående
socialdemokratisk ekonom utan att skräda orden säger ungefär detsamma om regeringens
politik som den borgerliga oppositionens mera
klarsynta företrädare sedan länge sagt, måste
det rimligtvis väcka ett betydande uppseende. Under sådana förhållanden kan man näppeligen bli förundrad om exempelvis Dagens
Nyheter skriver att talet var av central betydelse och blev till »en radikal uppgörelse med
nästan alla de doktriner, som under senare år
brett ut sig inom regeringspartiet och gett dess
ekonomiska politik en östlig karaktär». Lika
litet kan det framkalla häpnad att exempelvis
Arbetet och Aftonbladet beskyller Lindbeck
för att ha »kapitulerat», talar om hans »ytliga,
liberala föreställningsvärld» och påstår att han
upphört att »omfatta tanken på att skapa ett
samhälle byggt på demokratisk socialism.»
Mot dessa beskyllningar, resp instämmanden, har hr Lindbeck värjt sig mera energiskt
ä~ övertygande. Och när Dagens Nyheter kom
på den goda iden att sammanföra statsminister
Palme med hans ekonomiske lärofader Lindbeck till en fem timmars diskussion med utgångspunkt från Lindbecks inlägg vid sparbankskonferensen blev resultatet kanske inte
riktigt vad man inom socialdemokratins militanta vänsterflygel hoppats. Det visade sig
visserligen att de båda herrarnas synpunkter
inte låg så långt ifrån varandra, men det berodde – som Aftonbladet med tydligt missnö-
je anmärkt – på att Palme närmade sina synpunkter till Lindbecks, som i sin tur, vilket
ovan framgått, i mycket överensstämmer med
den borgerliga oppositionens. Tydligt är att
Lindbeck måste betraktas som representativ
för den mera sansade socialdemokratins kritiska attityd till regeringens ekonominska politik och därför av Olof Palme behandlats med
silkesvantar.
Det är inte första gången Lindbeck med sin
ljusa, klara, något gälla, nästan frökenaktiga
stämma låtit undslippa sig uttalanden som
haft karaktären av åskmuller. Som jordbruksexpert har han framlagt radikala förslag till
rationaliseringar och som bostadsexpert har
han stick i stäv med regeringens intentioner
krävt hyresregleringens upphävande. Överhuvudtaget är han inte mycket för att falla in i
kören, tjuta med ulvarna och gå i flock och
farnöte; han har vid åtskilliga tillfällen givit
prov på en självständighet och en oförskräckthet som tillvunnit honom sympati långt utanför de egna ledan – och kanske främst just
där.
Assar Lindbeck är norrlänning, närmare
bestämt från Umeå, där han föddes 1930 som
son till en socialtjänsteman. Efter en pol mag
i Uppsala började han studera nationalekonomi i Stockholm och blev docent i detta ämne
1963. Då hade han redan hunnit tjänstgöra
i finansdepartementet 1953-56, studera vid
Yale 1957-58 och vara gästprofessor i Michigan 1958. Ar 1964 blev han professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, där han lär ha ryckt upp undervisningen högst väsentligt och blivit en omtyckt, respekterad och kanske inte så litet fruktad lärare. Det påstås vara besvärligt att tentera för
honom, särskilt i pristeori.
Han har varit ledamot i jordbrukssakkunniga, expert hos OECD i Paris och hos inrikesdepartementet och riksbanken; han har varit medlem i gyronasieutredningen och universitetskommitten och har utgivit en rad
skrifter i ekonomiska och politiska ämnen.
Han ogillar karriärister, särskilt i form av unga
anpassningsdugliga politiker, som bara angriper ofarliga auktoriteter, men gillar tennis
och musik – han har faktiskt varit aktiv medlem av såväl en tennisklubb som en orkesterförening. Vid sidan av sina färdigheter som
tennisspelare och musikant har han givit övertygande belägg för att han inte är någon allpassningsduglig politiker, som bara angriper
ofarliga auktoriteter. Visserligen går nog Arbetet litet väl långt när den utnämner Assar
Lindbeck till »landets ledande borgerliga ekonom». Men det är inget dåligt betyg för en
socialdemokratisk professor i nationalekonomi.
GU