Asterix finns överallt

När Macron lägger sig i Brasiliens hantering av bränderna i Amazonas handlar det inte alls, som Bolsonaro påstår, om nykolonialism. Snarare är det frågan om tvättäkta gammal klassisk kolonialism. Till skillnad från de flesta andra västländer har Frankrike inte ännu fattat att kolonier är omodernt, skriver Mats Fält.

Brasiliens president Jair Bolsonaro har många problem. Ett är att han från en ytterkantsposition plötsligt fått ansvaret för ett jätteland och dess befolkning. Ett annat är att han till skillnad från diverse mer eller mindre extremistiska politiker på vänsterkanten regelmässigt framställs som och kallas just för extremist, korkad och som om valet av just Brasiliens president skulle vara illegitimt. ”Inga fiender till vänster’ är en ofta använd journalistisk princip.

Ett annat problem är Frankrike. President Emmanuel Macron har som bekant ägnat en hel del tid åt att kritisera bränderna i Amazonas och Bolsonaros sätt att hantera problemet. Med tanke på tonen i kritiken är det inte så konstigt att presidenten i Brasilia ilsknat till och talat om bland annat nykolonialism. I det här sammanhanget är dock nykolonialism ett illa valt uttryck. I fallet Amazonas är Frankrikes inblandning väldigt tydligt kopplad till gammal klassisk kolonialism – och till Frankrikes omoderna inställning till sina besittningar på andra sidan havet.

Amazonas är nämligen ett högst påtagligt inrikespolitiskt problem för Paris. Franska Guyana är ett franskt län, till skillnad från nederländska Surinam och brittiska Guyana som numera är självständiga stater. Franska Guyana ligger delvis i Amazonas och har dessutom sedan länge en gränstvist med just Bolsonaros Brasilien. En tvist som kompliceras av omfattande smuggling och de många illegala invandrare som söker sig till det relativt välmående franska länet. Franska Guyana är ett oroligt hörn av republiken med återkommande oroligheter och upplopp, men får samtidigt omfattande bidrag från den franska statskassan.

Så Macron lär inre sluta bråka om Amazonas. Lika lite som han kommer att sluta vara engagerad i fisket i Bretagne eller vinproduktionen i Bordeaux. För honom är Sydamerika inrikespolitik. Till pjäsen hör att Frankrikes längsta landgräns är den man delar med Brasilien. Om man tittar på en karta inser man att det inte är så konstigt – hela södra och östra Franska Guyana gränsar till Brasilien.

Frankrike har inte riktigt förstått att kolonier är omodernt, dumt och dyrt. Att det är dyrt vet man visserligen men det har inte tillåtits att helt styra politiken. Asterix sentida släktingar har faktiskt lyckats hålla sig kvar i alla världsdelar utom Asien. Där fanns det inga små praktiska öar som kunde ersätta besittningarna i Indokina och hamnstäderna i Indien.

Norr om Franska Guyana finns de två tätbefolkade länen Guadeloupe och Martinique – plus ett antal andra mindre öar i Västindien. Två av dessa är den tidigare svenska St Barthélémy, och St Martin som man delar med Nederländerna.

I Nordamerika blev det efter den brittiska segern i sjuårskriget 1763 ungefär som i Asterix. Engelsmännen lade beslag på hela kontinenten – men en lite ögrupp förblev fransk: St Pierre och Miquelon. Den ligger 45 minuters sjöresa från Newfoundland och är mest känd för fiske och smuggling under förbudstiden i USA. På det lokala museet i den lilla huvudstaden finns en hatt som ska ha tillhört Al Capone. Öarna har en tydlig fransk touch trots sina knappt 7000 invånare. Den största konflikten verkar vara konkurrensen om de högsta posterna inom administrationen. Dessa besätts ofta av kandidater från moderlandet som bara bor på öarna under några år – med mycket goda ekonomiska villkor. Detta problem återkommer regelbundet i debatten om även andra områdens relationer till Paris.

Även i Afrika har fransmännen hängt sig kvar, närmare bestämt på öarna Réunion – även den ett franskt län – och Mayotte. Den senare förblev fransk efter protester från invånarna när de andra öarna i området blev självständiga. På Mayotte ville man inte alls bli befriade från det franska oket. Idag har franska staten stora problem med invandrare som söker sig till Mayotte på grund av fattigdom och arbetslöshet i närbelägna stater.

Även i Australien och Stilla Havet kan franska ministrar med gott samvete åka på inrikes tjänsteresor, något vissa av dem också mycket gärna gör. Nordost om Australien ligger Nya Kaledonien, som enligt de tidigare planerna till slut skulle ha blivit självständigt. Efter förhandlingar och folkomröstningar har man dock istället valt att förbli en fransk besittning. Detta trots tidigare även väpnat motstånd från delar av den ursprungliga befolkningens sida, mot den franska närvaron. Här finns bland annat stora tillgångar av bauxit.

Turistparadiset Tahiti mitt i Stilla Havet förblir också ett franskt område – så långt från Paris som det går att komma utan att lämna jordklotet. Även här finns motsättningar mellan folkgrupper och diskussioner om ekonomins och turismens villkor men inga aktuella planer på ändrad status.

Frankrike har alltså stora möjligheter att blanda sig i världens affärer, inte bara i Sydamerika, och inte bara som en fjärran megafon för mer eller mindre nykoloniala synpunkter. Då gör det inte så mycket att Macron under valrörelsen 2017 kallade Franska Guyana för en ö. Det finns en liten Joe Biden i de flesta politiker.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun