Åt skogen med äganderätten?

Ska man tillåta privat ägande av skog, frågade utredaren av den svenska skogsvårdslagstiftningen i Visby i veckan. Ja, om man vill ha den kvar, svarar Blanche Jarn.

Ska man tillåta privat ägande av skog? Det låter som en dammig marxistisk frågeställning någonstans på historiens skräphög, men frågan ställdes på ett seminarium i Almedalen av en statlig utredare. Charlotta Riberdahl, som utreder den svenska skogsvårdslagstiftningen, funderade över huruvida en så viktig naturresurs som skogen verkligen bör tas om hand av vanliga, simpla, icke folkvalda människor.

”Kul och modigt av skogsutredaren att ifrågasätta det privata ägandet av skogen. Då skogen är så viktig för oss alla”, skrev Miljöpartiets miljöpolitiska talesperson Stina Bergström glatt på Twitter.

Den som så tydligt har bekänt ideologisk färg är knappast intresserad av äganderätten och dess moraliska värde. Kanske finns dock ändå hopp om att fakta får någon effekt.

År 2009 tilldelades Elinor Ostrom Nobelpriset i ekonomi för sitt arbete med allmänningens tragedi. Det är en ekonomisk princip som brukar illustreras med en hage. Om du själv har två kor som betar där kommer du att vara noga med att inte överutnyttja gräset – du kommer ju att vilja ha något kvar i framtiden. Men om du och din granne har varsin ko som ska beta på samma yta uppstår ett dilemma. Allt gräs som inte din ko betar riskerar ju att betas av grannens ko, så att du går miste om det. I så fall är det ren riskminimering att beta mer än vad som behövs för att inte gå miste om det – och på samma vis resonerar grannen. Följden blir en överanvändning och, som naturlig följd, en utarmning av naturresursen.

Motsvarande princip är också orsaken till att frukten i fruktskålen på jobbet är borta innan den ens hunnit bli mogen. Varje person tar hellre en omogen frukt än riskerar att bli utan.

Vi behöver inte blicka långt österut för att se allmänningens tragedi in action. I Sovjetunionen, där det offentliga ägde marken, avverkades skog i rasande fart och huvudsakligen genom kalhyggen. Långsiktigt skogsbruk fanns inte på kartan och enorma mängder timmer blev liggande utan att användas. Vid sidan av det fanns projekt som det statliga beslutet att förvandla en uzbekisk öken till en bomullsodling. Resultatet blev att den vackra Aralsjön, en gång världens fjärde största insjö, i dag är mindre än en tiondel så stor som på 60-talet. Det gamla östblocket är fullt av miljökatastrofer i en storleksordning som är sällsynt i väst.

Elisabet Salander Björklund, vd för Bergvik Skogs, bekräftar bilden: ”Jag har jobbat med skogsbruk i Baltikum, i Ryssland, jag har sett Kina och många, många andra länder. Och jag kan säga det att i de länder som har haft ett stort statligt ägande har skogsbruket varit ohyggligt mycket sämre än där vi har ett stort privat ägande, som i Sverige.”

Elinor Ostrom påpekade att resursanvändare ofta lyckas utveckla fungerande regelverk för ett hållbart bruk av resursen i fråga – men då måste de ha makten att själva förfoga över resursen. När man tänker efter är det inte konstigt att de flesta värnar mer om resurser de själva äger och förvaltar, än om dem som är någon annans ansvar.

Sveriges medborgare har tyvärr en absurt hög acceptans för ingrepp i deras grundläggande fri- och rättigheter. På sistone har flera beslut relaterade till just skogsbruket dock börjat leda till höjda ögonbryn. Skogsägare har förbjudits att avverka sin skog på grund av en fågelart som inte är rödlistad, och nekats ersättning för denna kränkning av äganderätten. Länsstyrelsen i Värmland hänvisade i stället till svampen bombmurkla för att förvägra en skogsägare att avverka sin skog. I sitt yttrande föreslog länsstyrelsen hjälpsamt att han kunde sälja delar av sina tillgångar i stället för att klara ekonomin, eller ta ett lån.

Kanske har det offentliga nått anständighetens gräns även i allmänhetens ögon. På 80-talet, när Socialdemokraterna i LO:s ledband försökte driva igenom löntagarfonderna – i princip expropriering av företag – fick folk faktiskt nog. Det stora demonstrationståget 4 oktober 1983 samlade tiotusentals människor. Då ifrågasattes företagarnas rätt till sina företag; i dag är det skogsägarnas rätt till sin skog som ifrågasätts.

Om ekonomiska principer och det kollektivistiska östblockets dåliga exempel inte räcker för att vissa element inom vänstern trots allt ska se en miljöpoäng med äganderätt, finns det med andra ord fortfarande hopp. Men bäst av allt vore om Sveriges skogsägare helt enkelt kunde slippa känna det offentliga flåsa dem i nacken.

Blanche Jarn är ledarskribent och medlem av Svensk Tidskrifts redaktion.