Atombomben några perspektiv
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ATOMBOMBEN
NÅGRA PERSPEKTIV1
Av generallöjtnant ERIK TESTRUP, Stockholm
DEN faktor, som främst satt sin prägel på krigföringen under
det senaste världskriget, är flygvapnet, icke minst därför, att det
gjort kriget »totalt». Vi befinna oss dock endast i början av flygvapnets aera. Ökade hastigheter, .aktionsradier och bomblaster,
ökade möjligheter ifråga om flygning i stratosfären, ävensom förbättringar i radionavigering och i precisionen – även i mörker
och dimma – vid bombfällning komma med all sannolikhet snart
att avsevärt höja flygets slagkraft.
En medtävlare till bombflyget har emellertid anmält sig: de
s. k. »V-vapnen» såsom t. ex. raketdrivna, eventuellt radiostyrda
projektiler eller roboter med mycket stora sprängladdningar och
räckvidder. Dylika vapen bliva i ett framtida krig högst allvarliga realiteter.
Härtill kom i krigets elfte timme atombomben. Det hade lyckats
snillet att frigöra den i atomerna fjättrade fantastiska kraftkällan. Denna häpnadsväckande upptäckt öppnar dörren för möjligheter med oerhörd räckvidd. Den måste för mänskligheten få
utomordentliga följder, på gott eller på ont. En ny världsepok
förestår – atomkraftens.
För bedömande .av atombombens betydelse i framtida krigföring
fordras kännedom om dess verkningskraft, tillverkningsmöjligheter, motmedel m. m.
Förödelsen i Hiroshima och Nagasaki var oerhörd. Enligt uppgift dödades eller skadades i Hiroshima 244,000 människor (= 98%
av befolkningen2), varav minst hälften omedelbart omkom eller
sedermera till följd av skador .avled. Flertalet .av de förra synes
ha dödats .av den intensiva värmeutvecklingen. Många av de ska- 1 Denna artikel ansluter sig i huvudsak till ett anförande inför Kungl. Krigs- ,-etenskapsakademien den 12 november 1945.
2 Innevånareantalet hade minskats genom evakuering m. m_
585
Erik Testrup
dade avledo enligt japansk uppgift i en lömsk, av radioaktiv på-
verkan framkallad blodsjukdom.
Bomberna hade goda verkningsmöjligheter i den japanska trä-
bebyggelsen. I en stad, byggd av sten och betong samt försedd
med skyddsrum, hade förödelsen efter allt att döma blivit betydligt mindre, men likväl även där förvisso fruktansvärd.
Man har anledning att framdeles räkna med kraftigare atombomber än de i Japan fällda. Den brittiske atomkraftexperten, professor Oliphant har nyligen förklarat, att det i en nära framtid blir
möjligt att framställa en större bomb, som skulle kunna utplåna
staden New York, endast den fölle i dess närhet, ett uttalande
som dock t. v. nog bör mottagas med reservation. Åve~ en annan
väg än ökandet av storleken torde finnas för erhållande av en
kraftigare bomb. Det anses, att man hittills endast lyckats spränga
omkring l% av antalet i uranämnet ingående atomkärnor. Vår
frejdade atomforskare, nobelpristagaren professor Manne Siegbahn, som vänligen lämnat mig vissa upplysningar om atombomben, har förklarat, att det procentuella antalet sprängda atomkärnor sannolikt snart kan ökas. Vad detta kan innebära för effektens
ökande, är uppenbart. Det möter enligt Siegbahn intet hinder att
anbringa atombomber i V-vapen eller i det grova artilleriets
projektiler. För att utröna atombombens verkningsmöjligheter i
sjökriget, lära amerikanarna avse försök mot f. d. japanska krigsfartyg.
Vid den amerikanska tillverkningen var råvaran uranmineralier. Sådana finnas i många länder, bland andra Sverige. Åven
andra mineralier anses framdeles kunna användas. Enligt Siegbahn är dock denna fråga tills vidare ej aktuell.
Den amerikanska fabrikationen har krävt mycket stora anläggningar. Kostnaderna ha uppgivits till 2 miljarder dollars. I detta
belopp ingå dock säkerligen betydande experimentkostnader.
Antalet bomber, som kan produceras, är beroende av tillverkningskapaciteten ifråga om »sprängmedel» -om detta här oegentliga uttryck får användas – samt av »sprängladdningarnas» vikt.
Härvidlag ha amerikanarna varit förtegna. Den danske atomforskaren Bohr har angivit den amerikanska dagsfabrikationen
av »sprängämne» till 4 kg (3 kg uran, l kg plutonium). Sprängladdningens vikt för de i Japan fällda bomberna bör enligt sakkunnigt uttalande ha legat mellan lägst 2 och högst 200 kg. Med
dessa siffror får man för den amerikanska produktionen en årsproduktion mellan högst omkring 725 och lägst .7 bomber. Den
586
Atombomben – några perspekti.v
amerikanske ministern Stimson har talat om ev. förestående
massproduktion. På denna ytterst viktiga punkt är alltså ovissheten stor.
En ökning av produktionen genom förbättrade metoder eller
genom effektivering – i enlighet med vad förut antytts – av
själva sprängningsprocessen är en möjlighet att räkna med.
Atombomben tål lagring praktiskt taget hur länge som helst.
Xven med en måttlig årsproduktion kan alltså tillgången på bomber efter en längre fredsperiod bliva betydande.
Tillverkningshemligheten, som nu vållar så mycken oro i världen, bör enligt Siegbahn om några få år icke vara någon hemlighet inom länder, där vetenskapliga förutsättningar finnas. Engelska vetenskapsmän ha beräknat amerikanarnas »försprång» till
tre a fyra år.
Det blir kanske icke enbart stormakter, som få råd att tillverka
atombomber. Uteslutet är nämligen ej, att tillverkningen kan så
förbilligas, att även andra än de få råd därtill. Oliphant uppgives
nyligen ha sagt, att tillverkningshemligheten »representerar omkring sex månaders ansträngningar för vilket industriland som
helsb.
Tillverkningen av atombomber inom olika länder är en fråga
av utomordentlig internationell betydelse. Den kommer också
sannolikt redan i en nära framtid att regleras av de »Förenta
Xationerna». Något generellt tillverkningsförbud synes därvid ej
vara att emotse. Antagligen kommer frågan att tagas upp även
i de avtal om de nationella rustningarnas omfattning, som enligt
FN:s stadgar skola träffas. En stat, för vilken tillverkning av
atombomber därvid ev. ej kommer att förutsättas, bör vid ingrivande från FN:s sida mot en utomstående fredsstörare vid behov
kunna påräkna stöd med atombomber. Om den katastrofen skulle
inträffa, att krigisk brytning uppstår mellan i FN ingående stormakter, synes det ingalunda vara uteslutet, att en sådan stat kan
våräkna stöd med atombomber från den ena parten, därest staten
i fråga angripes av motparten.
Beträffande motmedel har uppgivits, att atombomben skulle
kunna på »trådlös» väg på stort avstånd bringas till explosion.
Enligt Siegbahn är detta uteslutet. Motmedel mot flygburna
atombomber torde alltjämt bliva jaktflyg och luftvärn. Man har
att för dem emotse ökad verkningskraft, bland annat med hjälp
av ekoradio. I fråga om luftvärnet har bland annat talats om
radiostyrda raketer, som skulle kunna söka upp målet på långt av- 587
Erik Testrup
stånd och spränga det. Det är förlåtligt, om man med all skyldig
respekt för vetenskap och teknik tills vidare ställer sig skeptisk
mot möjligheten att på så vis effektivt lösa frågan. För att vara
betryggande, måste luftvärnet kunna göra »rent hus» i luften.
Det är nämligen ej nog med att nedskjuta många av de anfallande planen. Ty bland de icke nedskjutna kunna just befinna sig
det plan, eller det fåtal plan, som bär atombomber. Det förefaller
osannolikt, att en sådan grad av effektivitet kan uppnås. Vid
frågans bedömande bör ej förbises, att ökade hastigheter, flyghöjder och ökad eldkraft sannolikt komma att skänka anfallsflyget
förbättrade utsikter att taga sig fram. Gent emot de atombomber,
som bäras av V-vapen, artilleriprojektiler eller torpeder, torde
pålitliga motmedel näppeligen kunna framställas. Tesen om nya
vapens automatiska neutralisering genom nya motvapen håller
ifråga om atombomben, så vitt nu kan bedömas, nog icke streck.
Beträffande passiva motåtgärder ökas betydelsen av decentraliserad bebyggelse, bombskydd för viktigare förråd och anläggningar m. m. samt – i civilförsvaret – evakuering. Stärkandet
av civilbefolkningens motståndskraft är även en angelägenhet väl
värd att beakta.
Lösandet av problemet om atomenergins utnyttjande för kraftförsörjning kan innebära oanade möjligheter för utveckling av
industri, kommunikationsväsende och odling i allmänhet samt
även för krigsväsendet, t. ex. om det skulle lyckas att med denna
kraftkälla driva farkoster. Tillverkningen av »kraftämnet» skulle
sannolikt snabbt kunna läggas om för produktionen av atombomber. Detta skulle omöjliggöra kontroll av sådan produktion. Enligt flera atomforskares mening, bör detta kraftproblem vara löst
senast inom ett decennium. Andra ställa sig mera tveksamma.
Det är enligt Siegbahn ej ännu möjligt att uttala sig om, huruvida denna kraftkälla kan ställa sig ekonomiskt lönande.
Det anförda visar, att underlaget för bedömandet av atombombens inverkan på framtida krigföring för närvarande är ofullständigt och osäkert. Nu härom gjorda uttalanden ha därför
endast begränsat värde. Några synpunkter och perspektiv må likväl framläggas.
Tillgången på atombomber är – jämte bombens förstörelseförmåga – av grundläggande betydelse. Är tillgången ringa, måste
sparsamhet iakttagas. Bomberna torde därför främst komma att
insättas för särskilt viktiga ändamål. Någon mera genomgripande
588
Atombomben – några perspekt’i z·
inverkan på krigföringen behöver härav ej följa. År tillgången
stor – därmed har man sannolikt förr eller senare att räkna –
torde en revolution av krigföringen följa.
Frågan om bombernas tillräcklighet för nåendet av ett visst
mål är givetvis relativ. Gentemot ett till omfånget litet, tättbefolkat land, bliver behovet av atombomber sålunda ofantligt mycket
mindre än om det gäller en stat med vidsträckt och glesbefolkat
område. I detta sammanhang må framhållas, att gränserna för
de områden, som i krig bli oåtkomliga för bombning, alltmera
krympa. Om några år är kanske ett anfall över Atlanten med
V-vapen icke ett fantastiskt hjärnspöke/
Därest endast ena parten förfogar över atombomber, synes det
väl vara möjligt, att ett avgörande kan framtvingas huvudsakligen eller helt medelst dessa, förutsatt att antalet medgiver effek.:.
tiv bombning av fiendens kraftcentra, även på djupet, samt att
det egna området är tryggat. J apans kapitulation förorsakades
enligt kejserlig förklaring av atombomberna. Dess läge var dock,
redan innan dessa fälldes, hopplöst. Det är därför möjligt, att den
japanska ledningen hälsade dessa bomber som en icke ovälkommen utväg att inför folket »rädda ansiktet». Men det förefaller
ingalunda otänkbart, att även ett obrutet, men mot atombomber
värnlöst J apan, sedan moderlandet väl blivit för atombomber
effektivt åtkomligt, huvudsakligen genom detta medel hade kunnat tvingas på knä.
Förfoga båda parterna över atombomber, är det möjligt, att
detta kan verka återhållande vid fattandet av beslut om krig.
Men kommer kriget, är det sannolikt, att medvetandet att kunna
giva svar på tal bör vara ägnat att stärka även den underlägsnes
vilja att hålla ut. Ty, sålänge atombomber disponeras, kunna -:-
även mot stormakter- fruktansvärda slag utdelas. Dessa kunna
göra motståndaren benägen för en antagbar uppgörelse. De kunna
även skänka den underlägsne en värdefull tidsfrist. Det är med
hänsyn till en sådan förhårdnad motståndsvilja ej uteslutet, att
uppgörelsen – för »segraren» såväl som för den besegrade – kan
sluta i ömsesidigt ragnarök, detta försåvida icke ett avgörande
genom andra stridskrafter i tid kan framtvingas.
Det synes sannolikt, att ett framtida krig – om båda parterna
äga atombomber- kan komma att av den ena parten öppnas genom ett ytterligt hänsynslöst blixtanfall i syfte att för motstån• Atombombbärande flygplans och raketprojektilers räckvidd kan ökas, enär
drivmedelsförrådet kan ökas på grund av minskad bombvikt.
589
Erik Testrup
daren omöjliggöra atombombers insättande. För ett sådant anfall
bjuda V-vapen nya möjligheter. Man bör ej heller bortse från
möjligheten att före överfallet insmuggla och tidsinställa atombomber, vilken sabotageartade metod för övrigt kanske även under
ett krig kan vara att räkna med.
Misslyckas ansträngningarna att genom bombningar för motståndaren omöjliggöra atombombens insättande, torde finnas endast ett säkert sätt att eliminera bombfaran – ockupering av
motståndarens område.
Trots atombombens oerhörda förstörelsekraft vore det förhastat
att tro, att armeer, flottor och flyg spelat ut sin roll. Ingenstädes
ha uttalanden i sådan riktning gjorts från ansvarigt håll. President Truman har förklarat, att talet om armeernas, flottornas och
flygets värdelöshet för närvarande är »hundraprocentigt felaktigt».
För båda parterna – för angriparen såväl som den angripne –
i ett krig blir det alltjämt nödvändigt att förfoga över lant-, sjö-
och flygstridskrafter för att trygga mot invasionsföretag över landgränser eller kuster samt mot luftlandsättningar och flygbombningar. Ty utan dylika stridskrafter skulle ett land ligga helt öppet för fientliga företag. Fienden skulle överraskande och med
ringa kraftinsats- t. ex. medelst luftlandsättningar och pansarförband- kunna betvinga ett sådant land. Territoriell trygghet kan
ej vinnas enbart genom atombomber. Det »vanliga» bombflyget
torde, liksom de »vanliga» V-vapnen, i ett framtida krig för båda
varterna bli oumbärliga som offensiva eller motoffensiva komplement (bland annat för precisionsbombning mot särskilda mål) till
atombomberna. För att slutgiltigt betvinga motståndaren kan det
för angriparen alltjämt bliva nödvändigt att helt eller delvis
ockupera hans område. Fullständig ockupation kan, som tidigare
framhållits, bliva det enda säkra sättet att eliminera motståndarens bombningsmöjligheter.
För sjömakter måste uppenbarligen flottor och flyg fortfarande
finnas för sjövägars tryggande och operationer- även med atombomber- över haven.
Om lant-, sjö- och flygstridskrafter alltså även framdeles bliva
oumbärliga, så är dock givet, att atombomben – liksom krigsteknikens utveckling i övrigt – kan komma att inverka icke enbart på beväpning, utrustning, organisation och taktik för dessa
stridskrafter, utan även på avvägningen dem emellan och på storleken av de styrkor, som bliva erforderliga. Det osäkra läget i
590
Atombomben – några perspektiv
världen påkallar vaksamhet och beredskap. Samtidigt är det av
största vikt, att behövliga ändringar i krigsrustningen med förutseende – eventuellt successivt – vidtagas.
Överbefälhavaren har nyligen angivit de grunder, som nu böra
vara vägledande vid organiserandet av svensk krigsmakt. Av de
betydelsefulla SY!lPUnkter, som därvid framläggas, må en här
omnämnas: vikten för försvaret av vetenskaplig forskning och
försök. Vetenskap och teknik kunna giva ett litet land niedel,
ägnade att höja dess militära kraft vida utöver dess allmänna
krigspatential.
Krig ha varit folkens följeslagare i deras mångtusenåriga strä-
vanden efter bättre timliga och icke timliga levnadsvillkor. Alla
försök att undgå detta gissel ha varit förgäves. Människorna
grepos av misströstan. Folken frågade sig, om ej krig vore ett
ofrånkomligt led i en gudomlig ordning. En sådan fatalism är
människan icke värdig. Åven om vägen ännu blir lång och mödosam, och även om nya krigiska hemsökelser komma, får hoppet
ej fara.
De »Förenta Nationerna»s främsta mål är att rädda kommande
generationer från krig. En mera ansvarsfull uppgift har aldrig
åvilat statsmännen. Ty ett nytt världskrig skulle förvisso kunna
äventyra civilisation och kultur. Atombomben bleve kanske det
medel, varmed dr~pslaget komme att utdelas.
Huruvida FN kan förverkliga sitt syfte eller ej, beror på den
anda, varav denna organisation bliver besjälad. Fruktan får ej
vara den sammanhållande länken. En sådan grund vore ohållbar.
Det måste – i första hand för de stora – finnas öppet förtroende
mellan medlemmarna samt beredvillighet att för det höga målet
göra offer. Mindre staters rätt får ej undertryckas. Årlig vilja
till försoning och humanitet måste råda. Endast så kunna de
»Förenta Nationerna» nå sitt mål och äga bestånd.
44- 45841 Svensk Tidskrift 1945 591
NÅGRA PERSPEKTIV1
Av generallöjtnant ERIK TESTRUP, Stockholm
DEN faktor, som främst satt sin prägel på krigföringen under
det senaste världskriget, är flygvapnet, icke minst därför, att det
gjort kriget »totalt». Vi befinna oss dock endast i början av flygvapnets aera. Ökade hastigheter, .aktionsradier och bomblaster,
ökade möjligheter ifråga om flygning i stratosfären, ävensom förbättringar i radionavigering och i precisionen – även i mörker
och dimma – vid bombfällning komma med all sannolikhet snart
att avsevärt höja flygets slagkraft.
En medtävlare till bombflyget har emellertid anmält sig: de
s. k. »V-vapnen» såsom t. ex. raketdrivna, eventuellt radiostyrda
projektiler eller roboter med mycket stora sprängladdningar och
räckvidder. Dylika vapen bliva i ett framtida krig högst allvarliga realiteter.
Härtill kom i krigets elfte timme atombomben. Det hade lyckats
snillet att frigöra den i atomerna fjättrade fantastiska kraftkällan. Denna häpnadsväckande upptäckt öppnar dörren för möjligheter med oerhörd räckvidd. Den måste för mänskligheten få
utomordentliga följder, på gott eller på ont. En ny världsepok
förestår – atomkraftens.
För bedömande .av atombombens betydelse i framtida krigföring
fordras kännedom om dess verkningskraft, tillverkningsmöjligheter, motmedel m. m.
Förödelsen i Hiroshima och Nagasaki var oerhörd. Enligt uppgift dödades eller skadades i Hiroshima 244,000 människor (= 98%
av befolkningen2), varav minst hälften omedelbart omkom eller
sedermera till följd av skador .avled. Flertalet .av de förra synes
ha dödats .av den intensiva värmeutvecklingen. Många av de ska- 1 Denna artikel ansluter sig i huvudsak till ett anförande inför Kungl. Krigs- ,-etenskapsakademien den 12 november 1945.
2 Innevånareantalet hade minskats genom evakuering m. m_
585
Erik Testrup
dade avledo enligt japansk uppgift i en lömsk, av radioaktiv på-
verkan framkallad blodsjukdom.
Bomberna hade goda verkningsmöjligheter i den japanska trä-
bebyggelsen. I en stad, byggd av sten och betong samt försedd
med skyddsrum, hade förödelsen efter allt att döma blivit betydligt mindre, men likväl även där förvisso fruktansvärd.
Man har anledning att framdeles räkna med kraftigare atombomber än de i Japan fällda. Den brittiske atomkraftexperten, professor Oliphant har nyligen förklarat, att det i en nära framtid blir
möjligt att framställa en större bomb, som skulle kunna utplåna
staden New York, endast den fölle i dess närhet, ett uttalande
som dock t. v. nog bör mottagas med reservation. Åve~ en annan
väg än ökandet av storleken torde finnas för erhållande av en
kraftigare bomb. Det anses, att man hittills endast lyckats spränga
omkring l% av antalet i uranämnet ingående atomkärnor. Vår
frejdade atomforskare, nobelpristagaren professor Manne Siegbahn, som vänligen lämnat mig vissa upplysningar om atombomben, har förklarat, att det procentuella antalet sprängda atomkärnor sannolikt snart kan ökas. Vad detta kan innebära för effektens
ökande, är uppenbart. Det möter enligt Siegbahn intet hinder att
anbringa atombomber i V-vapen eller i det grova artilleriets
projektiler. För att utröna atombombens verkningsmöjligheter i
sjökriget, lära amerikanarna avse försök mot f. d. japanska krigsfartyg.
Vid den amerikanska tillverkningen var råvaran uranmineralier. Sådana finnas i många länder, bland andra Sverige. Åven
andra mineralier anses framdeles kunna användas. Enligt Siegbahn är dock denna fråga tills vidare ej aktuell.
Den amerikanska fabrikationen har krävt mycket stora anläggningar. Kostnaderna ha uppgivits till 2 miljarder dollars. I detta
belopp ingå dock säkerligen betydande experimentkostnader.
Antalet bomber, som kan produceras, är beroende av tillverkningskapaciteten ifråga om »sprängmedel» -om detta här oegentliga uttryck får användas – samt av »sprängladdningarnas» vikt.
Härvidlag ha amerikanarna varit förtegna. Den danske atomforskaren Bohr har angivit den amerikanska dagsfabrikationen
av »sprängämne» till 4 kg (3 kg uran, l kg plutonium). Sprängladdningens vikt för de i Japan fällda bomberna bör enligt sakkunnigt uttalande ha legat mellan lägst 2 och högst 200 kg. Med
dessa siffror får man för den amerikanska produktionen en årsproduktion mellan högst omkring 725 och lägst .7 bomber. Den
586
Atombomben – några perspekti.v
amerikanske ministern Stimson har talat om ev. förestående
massproduktion. På denna ytterst viktiga punkt är alltså ovissheten stor.
En ökning av produktionen genom förbättrade metoder eller
genom effektivering – i enlighet med vad förut antytts – av
själva sprängningsprocessen är en möjlighet att räkna med.
Atombomben tål lagring praktiskt taget hur länge som helst.
Xven med en måttlig årsproduktion kan alltså tillgången på bomber efter en längre fredsperiod bliva betydande.
Tillverkningshemligheten, som nu vållar så mycken oro i världen, bör enligt Siegbahn om några få år icke vara någon hemlighet inom länder, där vetenskapliga förutsättningar finnas. Engelska vetenskapsmän ha beräknat amerikanarnas »försprång» till
tre a fyra år.
Det blir kanske icke enbart stormakter, som få råd att tillverka
atombomber. Uteslutet är nämligen ej, att tillverkningen kan så
förbilligas, att även andra än de få råd därtill. Oliphant uppgives
nyligen ha sagt, att tillverkningshemligheten »representerar omkring sex månaders ansträngningar för vilket industriland som
helsb.
Tillverkningen av atombomber inom olika länder är en fråga
av utomordentlig internationell betydelse. Den kommer också
sannolikt redan i en nära framtid att regleras av de »Förenta
Xationerna». Något generellt tillverkningsförbud synes därvid ej
vara att emotse. Antagligen kommer frågan att tagas upp även
i de avtal om de nationella rustningarnas omfattning, som enligt
FN:s stadgar skola träffas. En stat, för vilken tillverkning av
atombomber därvid ev. ej kommer att förutsättas, bör vid ingrivande från FN:s sida mot en utomstående fredsstörare vid behov
kunna påräkna stöd med atombomber. Om den katastrofen skulle
inträffa, att krigisk brytning uppstår mellan i FN ingående stormakter, synes det ingalunda vara uteslutet, att en sådan stat kan
våräkna stöd med atombomber från den ena parten, därest staten
i fråga angripes av motparten.
Beträffande motmedel har uppgivits, att atombomben skulle
kunna på »trådlös» väg på stort avstånd bringas till explosion.
Enligt Siegbahn är detta uteslutet. Motmedel mot flygburna
atombomber torde alltjämt bliva jaktflyg och luftvärn. Man har
att för dem emotse ökad verkningskraft, bland annat med hjälp
av ekoradio. I fråga om luftvärnet har bland annat talats om
radiostyrda raketer, som skulle kunna söka upp målet på långt av- 587
Erik Testrup
stånd och spränga det. Det är förlåtligt, om man med all skyldig
respekt för vetenskap och teknik tills vidare ställer sig skeptisk
mot möjligheten att på så vis effektivt lösa frågan. För att vara
betryggande, måste luftvärnet kunna göra »rent hus» i luften.
Det är nämligen ej nog med att nedskjuta många av de anfallande planen. Ty bland de icke nedskjutna kunna just befinna sig
det plan, eller det fåtal plan, som bär atombomber. Det förefaller
osannolikt, att en sådan grad av effektivitet kan uppnås. Vid
frågans bedömande bör ej förbises, att ökade hastigheter, flyghöjder och ökad eldkraft sannolikt komma att skänka anfallsflyget
förbättrade utsikter att taga sig fram. Gent emot de atombomber,
som bäras av V-vapen, artilleriprojektiler eller torpeder, torde
pålitliga motmedel näppeligen kunna framställas. Tesen om nya
vapens automatiska neutralisering genom nya motvapen håller
ifråga om atombomben, så vitt nu kan bedömas, nog icke streck.
Beträffande passiva motåtgärder ökas betydelsen av decentraliserad bebyggelse, bombskydd för viktigare förråd och anläggningar m. m. samt – i civilförsvaret – evakuering. Stärkandet
av civilbefolkningens motståndskraft är även en angelägenhet väl
värd att beakta.
Lösandet av problemet om atomenergins utnyttjande för kraftförsörjning kan innebära oanade möjligheter för utveckling av
industri, kommunikationsväsende och odling i allmänhet samt
även för krigsväsendet, t. ex. om det skulle lyckas att med denna
kraftkälla driva farkoster. Tillverkningen av »kraftämnet» skulle
sannolikt snabbt kunna läggas om för produktionen av atombomber. Detta skulle omöjliggöra kontroll av sådan produktion. Enligt flera atomforskares mening, bör detta kraftproblem vara löst
senast inom ett decennium. Andra ställa sig mera tveksamma.
Det är enligt Siegbahn ej ännu möjligt att uttala sig om, huruvida denna kraftkälla kan ställa sig ekonomiskt lönande.
Det anförda visar, att underlaget för bedömandet av atombombens inverkan på framtida krigföring för närvarande är ofullständigt och osäkert. Nu härom gjorda uttalanden ha därför
endast begränsat värde. Några synpunkter och perspektiv må likväl framläggas.
Tillgången på atombomber är – jämte bombens förstörelseförmåga – av grundläggande betydelse. Är tillgången ringa, måste
sparsamhet iakttagas. Bomberna torde därför främst komma att
insättas för särskilt viktiga ändamål. Någon mera genomgripande
588
Atombomben – några perspekt’i z·
inverkan på krigföringen behöver härav ej följa. År tillgången
stor – därmed har man sannolikt förr eller senare att räkna –
torde en revolution av krigföringen följa.
Frågan om bombernas tillräcklighet för nåendet av ett visst
mål är givetvis relativ. Gentemot ett till omfånget litet, tättbefolkat land, bliver behovet av atombomber sålunda ofantligt mycket
mindre än om det gäller en stat med vidsträckt och glesbefolkat
område. I detta sammanhang må framhållas, att gränserna för
de områden, som i krig bli oåtkomliga för bombning, alltmera
krympa. Om några år är kanske ett anfall över Atlanten med
V-vapen icke ett fantastiskt hjärnspöke/
Därest endast ena parten förfogar över atombomber, synes det
väl vara möjligt, att ett avgörande kan framtvingas huvudsakligen eller helt medelst dessa, förutsatt att antalet medgiver effek.:.
tiv bombning av fiendens kraftcentra, även på djupet, samt att
det egna området är tryggat. J apans kapitulation förorsakades
enligt kejserlig förklaring av atombomberna. Dess läge var dock,
redan innan dessa fälldes, hopplöst. Det är därför möjligt, att den
japanska ledningen hälsade dessa bomber som en icke ovälkommen utväg att inför folket »rädda ansiktet». Men det förefaller
ingalunda otänkbart, att även ett obrutet, men mot atombomber
värnlöst J apan, sedan moderlandet väl blivit för atombomber
effektivt åtkomligt, huvudsakligen genom detta medel hade kunnat tvingas på knä.
Förfoga båda parterna över atombomber, är det möjligt, att
detta kan verka återhållande vid fattandet av beslut om krig.
Men kommer kriget, är det sannolikt, att medvetandet att kunna
giva svar på tal bör vara ägnat att stärka även den underlägsnes
vilja att hålla ut. Ty, sålänge atombomber disponeras, kunna -:-
även mot stormakter- fruktansvärda slag utdelas. Dessa kunna
göra motståndaren benägen för en antagbar uppgörelse. De kunna
även skänka den underlägsne en värdefull tidsfrist. Det är med
hänsyn till en sådan förhårdnad motståndsvilja ej uteslutet, att
uppgörelsen – för »segraren» såväl som för den besegrade – kan
sluta i ömsesidigt ragnarök, detta försåvida icke ett avgörande
genom andra stridskrafter i tid kan framtvingas.
Det synes sannolikt, att ett framtida krig – om båda parterna
äga atombomber- kan komma att av den ena parten öppnas genom ett ytterligt hänsynslöst blixtanfall i syfte att för motstån• Atombombbärande flygplans och raketprojektilers räckvidd kan ökas, enär
drivmedelsförrådet kan ökas på grund av minskad bombvikt.
589
Erik Testrup
daren omöjliggöra atombombers insättande. För ett sådant anfall
bjuda V-vapen nya möjligheter. Man bör ej heller bortse från
möjligheten att före överfallet insmuggla och tidsinställa atombomber, vilken sabotageartade metod för övrigt kanske även under
ett krig kan vara att räkna med.
Misslyckas ansträngningarna att genom bombningar för motståndaren omöjliggöra atombombens insättande, torde finnas endast ett säkert sätt att eliminera bombfaran – ockupering av
motståndarens område.
Trots atombombens oerhörda förstörelsekraft vore det förhastat
att tro, att armeer, flottor och flyg spelat ut sin roll. Ingenstädes
ha uttalanden i sådan riktning gjorts från ansvarigt håll. President Truman har förklarat, att talet om armeernas, flottornas och
flygets värdelöshet för närvarande är »hundraprocentigt felaktigt».
För båda parterna – för angriparen såväl som den angripne –
i ett krig blir det alltjämt nödvändigt att förfoga över lant-, sjö-
och flygstridskrafter för att trygga mot invasionsföretag över landgränser eller kuster samt mot luftlandsättningar och flygbombningar. Ty utan dylika stridskrafter skulle ett land ligga helt öppet för fientliga företag. Fienden skulle överraskande och med
ringa kraftinsats- t. ex. medelst luftlandsättningar och pansarförband- kunna betvinga ett sådant land. Territoriell trygghet kan
ej vinnas enbart genom atombomber. Det »vanliga» bombflyget
torde, liksom de »vanliga» V-vapnen, i ett framtida krig för båda
varterna bli oumbärliga som offensiva eller motoffensiva komplement (bland annat för precisionsbombning mot särskilda mål) till
atombomberna. För att slutgiltigt betvinga motståndaren kan det
för angriparen alltjämt bliva nödvändigt att helt eller delvis
ockupera hans område. Fullständig ockupation kan, som tidigare
framhållits, bliva det enda säkra sättet att eliminera motståndarens bombningsmöjligheter.
För sjömakter måste uppenbarligen flottor och flyg fortfarande
finnas för sjövägars tryggande och operationer- även med atombomber- över haven.
Om lant-, sjö- och flygstridskrafter alltså även framdeles bliva
oumbärliga, så är dock givet, att atombomben – liksom krigsteknikens utveckling i övrigt – kan komma att inverka icke enbart på beväpning, utrustning, organisation och taktik för dessa
stridskrafter, utan även på avvägningen dem emellan och på storleken av de styrkor, som bliva erforderliga. Det osäkra läget i
590
Atombomben – några perspektiv
världen påkallar vaksamhet och beredskap. Samtidigt är det av
största vikt, att behövliga ändringar i krigsrustningen med förutseende – eventuellt successivt – vidtagas.
Överbefälhavaren har nyligen angivit de grunder, som nu böra
vara vägledande vid organiserandet av svensk krigsmakt. Av de
betydelsefulla SY!lPUnkter, som därvid framläggas, må en här
omnämnas: vikten för försvaret av vetenskaplig forskning och
försök. Vetenskap och teknik kunna giva ett litet land niedel,
ägnade att höja dess militära kraft vida utöver dess allmänna
krigspatential.
Krig ha varit folkens följeslagare i deras mångtusenåriga strä-
vanden efter bättre timliga och icke timliga levnadsvillkor. Alla
försök att undgå detta gissel ha varit förgäves. Människorna
grepos av misströstan. Folken frågade sig, om ej krig vore ett
ofrånkomligt led i en gudomlig ordning. En sådan fatalism är
människan icke värdig. Åven om vägen ännu blir lång och mödosam, och även om nya krigiska hemsökelser komma, får hoppet
ej fara.
De »Förenta Nationerna»s främsta mål är att rädda kommande
generationer från krig. En mera ansvarsfull uppgift har aldrig
åvilat statsmännen. Ty ett nytt världskrig skulle förvisso kunna
äventyra civilisation och kultur. Atombomben bleve kanske det
medel, varmed dr~pslaget komme att utdelas.
Huruvida FN kan förverkliga sitt syfte eller ej, beror på den
anda, varav denna organisation bliver besjälad. Fruktan får ej
vara den sammanhållande länken. En sådan grund vore ohållbar.
Det måste – i första hand för de stora – finnas öppet förtroende
mellan medlemmarna samt beredvillighet att för det höga målet
göra offer. Mindre staters rätt får ej undertryckas. Årlig vilja
till försoning och humanitet måste råda. Endast så kunna de
»Förenta Nationerna» nå sitt mål och äga bestånd.
44- 45841 Svensk Tidskrift 1945 591