Atombomben – två alternativ
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ATOMBOMBEN
TVÅ ALTERNATIV
Av pseud. T. NORWID
DET projekt till reorganiserandet av en kommission för kontroll
av atomenergin, som på sistone framlagts av USA- genom senator
Baruch- är den hittills mest anmärkningsvärda händelsen i atomålderns historia. Bortskaffandet av vetorätten inom denna kommissions verksamhet kanske med tiden kan ge Förenade Nationernas organisation ett exekutivt redskap i händerna när det gäller
internationella förhållanden. Bristen på ett dylikt exekutivt redskap har hittills omöjliggjort bildandet av en världsregering.
Två atombomber som för ett år sedan släpptes över två städer
gjorde slut på kriget med Japan. Världen greps av stolthet vid
åsynen av den utomordentliga kraften hos det redskap den förfogade över. Under det förflutna året har arbetet gått vidare.
Förenta Staternas regering har tillsatt en kommitte för undersökningar på atomenergins område. Nyligen har resultaten av dess
arbete offentliggjorts och det har ställt mänskligheten inför ett
kinkigt val, av vars utgång oändligt mycket beror. Enligt den
allmänna övertygelsen är möjligheterna två: antingen kommer en
tidrymd av hittills oanad lycka för mänskligheten – eller också
fullständig förintelse. Från den fullständiga förintelsen kan världen räddas, endast om vi förmår behärska de krafter vi »framkallat». Ännu är det tid. Ännu bevakas hemligheten svartsjukt
endast av ett fåtal förskrämda Prometeusar. Om en stund kan det
bli för sent. Det kommer att vara för sent, när alla har förvandlats
till små Zeusar med blixten i handen. Denna »stund» kan – beräknar man- vara kanske tio, kanske femton år. Det är den tid man
kan räkna med som »atomsäker» – den tid under vilken de anglosaxiska folken är ensamma om atomvapnet.
Man kan inte vrida klockan tillbaka. »Atomåldern har kommit
och mänskligheten måste lära sig leva i den» – så skriver den
lugna och sakliga Times. Ännu är det svårt för oss att med tanken
fatta storleken av den revolution i begreppen, som vi har framför
oss. Plötsligt framstår för oss krigets och fredens lagar i en helt
24-46582 St•ensk Tidskrift 1946 323
T. Norwid
annan belysning. Ännu har vi inte till fullo förmått inse, hur alla
våra hittillsvarande begrepp förlorat sitt värde och sin mening.
Men vi kan tänka oss att de blivit delvis föråldrade och oanvändbara. Vi känner att från och med nu bör det vara endast »en värld»
– annars blir det kaos och undergång. Vi vet att det till sist är
moraliska krafter som blir bestämmande för det hela. Mänskligheten har i sin hand ett oändligt känsligt vapen, som med största
lätthet kan förinta oss alla eller också öppna dörrarna till helt nya
utvecklingsmöjligheter. Mänskligheten måste därför i sitt samvete
besvara frågan: hur skall vi använda denna krafU
»En värld» – det betydde hittills för somliga ett postulat av
moralisk art, ett mål som möjligen någon gång i en avlägsen framtid kunde uppnås. För andra var begreppet helt enkelt en drömbild, något som inte kunde förverkligas och följaktligen var skadligt och farligt. I dag har det plötsligt blivit något som snabbt och
obönhörligt måste förverkligas. Det är möjligt – skriver en
amerikansk publicist- att mänskligheten inte är i stånd att frambringa människor som i den politiska organisationen kan genomföra den revolution, som vetenskapens plötsliga, väldiga framsteg
nödvändiggjort. Om det är så, då väntar oss tider värre än urtidens mörker …»
»En värld»… Vägen dit är lång och stenig. En gång gick
Europa den med evangeliet i handen. Det gick den länge, stärkt
av tanken att vi har en Gud, en religion och gemensamma morallagar. Så småningom skulle man nå fram till »Unum Corpus
Christianum», till en stor europeisk enhet. Så kom en tid av religiös oenighet och med den uppväxte en egoism hos skilda politiska
grupper och autonoma och totalitära pseudo-moraliteter, som inte
kontrollerades av den universella etiken. Det räckte inte längre
»att röra sig höviskt» inom ramen för en gemensam ordning. Det
kom en den internationella djungelns tid. Och på nytt, med oemotståndlig kraft vidgar sig gränserna – vi binds samman med de
snabba kommunikationernas, det ökade ekonomiska beroendets
band. En i civilisationen ny faktor, tekniken, visar på det meningslösa i vår efterblivna egoism. En av de största kännarna på den
internationella rättens område, Clemenceau, som ställt diagnosen
för tiden mellan de två världskrigen, såg ett dåligt tecken i att
världen, som redan levt i internationell hushållning, på nytt på-
tvingades styva nationella skrankor. Det framstod som nödvändigt
att förena dessa motsatser. Förena, och icke våldsamt avbryta dem
– samarbete och icke ett intvingande med våld inom främmande
324
Atombomben – två alternativ
gränser, ett förintande av helheten av berikande olikheter. över
det hela vilar ett moraliskt problem, uttryckt i ländernas lagar
på förtroendets grundval.
På uppfattningen och den rätta tillämpningen av förtroendets
princip i internationella förbindelser beror i någon mån ändamålsenligheten i den av den amerikanske kommitten föreslagna internationella kontrollen över atomkraften. Och vad mera är: en dylik
kontroll kan ha verkligt värde endast om sådana maktfaktorer
existerar som har förmåga att tänka på helheten och handla till
helhetens bästa och inte bara konstatera avvikande meningar från
de olika blocken och taga till protokollet deras »veto». Inom gränserna för den »enade världen» kan atomkraften bli ett medel till
allmän fred och allmänt välstånd. Inom gränserna för skilda block
blir den ett medel till allmän förstörelse. Om detta råder det inte
längre något tvivel.
För närvarande är blocken redan ett faktum, antingen man vill
ha dem eller ej. En viss tid försvarade sig västerlandet ännu mot
visionen av de två knutna nävarna österifrån. Då Churchill framkastade förslaget om brittisk-amerikansk försvarsallians, mottogs
det med ovilja av den amerikanska opinionen. Tanken ansågs som
ett tecken på resignation. I London och Washington gav man förnyade uttryck åt sin tro på Förenta Nationernas framtid. Ännu
trodde man, att om man bringade allt större offer, om man till
de hittillsvarande offren lade även Europa till Elbe och brände
upp Atlantkartan, skulle man lyckas få bukt med Sovjetunionens
aptit och imperalistiska framstöt, skulle man lyckas blidka dem.
Man lyckades inte lugna dem, inte hejda dem, inte övertala dem.
Allt visade sig vara felberäknat. Man måste återvända till blocksystemet.
Till intet tjänade vidare påfund mot »maktpolitiken» och »intressesfärerna», som sträcker sig från Rysslands grannländer och
av det ockuperade länder till alla därmed sympatiserande partier
och dess anhängare i alla länder. Ty sådant är sovjetsystemets
principiella och öppet erkända tillvägagångssätt – säger Garvin
i »The Daily Telegraph» och tillägger att det skulle vara en galenskap av Västmakterna att glömma bort sina egna intressesfärer.
Då i Förenta Staterna under loppet av diskussionen om lånet
till Storbritannien en av kongressledamöterna vände sig till finansministern Vinson med frågan, om han inte ansåg att det därigenom uppkom två ekonomiska block, det angloamerikanska och
det ryska, svarade Vinson: »Enligt min åsikt får man ta saken
325
T. Norwid
sådan den verkligen är.» »Kan detta inte undvikash frågade
Crawford vidare. »Inte nu», svarade Vinson.
Knappt hade Churchill börjat tala om »Europas Förenta Staten,
förrän han inför de svårigheter som tornade upp sig fick lov att
komma med inskränkningen: »För närvarande kan detta projekt
realiseras endast inom det västeuropeiska området.» På dominionministrarnas konferens uppmanade marskalk Smuts till en »fast
union mellan de västeuropeiska demokratierna». Den socialdemokratiska »Internationalen» såsom motsats mot världskommunismen
är på väg att förverkligas. Situationen liknar den år 1936, då det
talades om en kommande period av »religionskrig».
Man har intagit fo;ina positioner. Den materialistiskt egoistiska
uppfattningen och den autonoma statliga moralen, med våld förverkligad inom sovjetblocket börjar ställa sig i motsatsförhållande
till Västerlandet med dess uppfattning om frivilligt samarbete
enligt universella principer.
Det har länge påståtts och påstås fortfarande att uppdelning
på två block innebär en omedelbar fara för världsfreden – denna
uppdelning, som påtvingats oss av Sovjet, är redan ett faktum. Den
övertygelsen finns, att en kontroll av atomkraften endast är möjlig inom gränserna av en enad värld. Om den skall handhas av
två mot varandra stående block är det fara för ett fruktansvärt
krig inom loppet av de närmaste tio åren: denna fara hänger redan
över världen.
För priset att avstå från moraliska principer väntade man sig
till en början att kunna köpa »fred». Detta hopp visade sig vara
en villfarelse. Hitler önskade också »fred». Men det skulle vara
en »tysk fred», en koncentrationslägrens, gaskamrarnas och dödens
fred. Sovjets »fred» är också en fred- en fred med sibiriska läger.
För hur länge~
Vid den tidpunkt då Västerlandet räcker handen till samförstånd
för priset av eftergifter av det mest tvivelaktiga moraliska värde,
talar man i Moskva om att vara beredd för kamp mot den »kapitalistiska inringningen». Så yppar sig frågan: kan en författning,
vars existensberättigande vilar på ett utbredande bland de stora
massorna av den övertygelsen att den ideologi den bekänner sig
till är den enda rätta och måste behärska världen och att alla
andra är »förfalskningar», dömda till döden, kan en sådan författning förlika sig med en kontroll från deras sida, som den vill
döma till förintelse~
Svaret på den frågan finner vi i den diskussion som för inte så
326
Atombomben – två alternativ
länge sedan utspann sig mellan professor Einstein och f. d. vice
utrikesministern Sumner Welles i »Atlantic’s» spalter. Professor
Einstein finner enda räddningen ligga i ett bildande av en världsregering och är t. o. m. färdig att anförtro Sovjet utarbetandet
av dess organisation. Sumner Welles svarade härpå, att den enda
konstitution som skulle kunna vinna Sovjetrepublikens gillande
skulle vara en författning som avsåg bildande av Sovjets Världsrepublik med huvudstad i Moskwa.
Till detta behövs emellertid hela världens medgivande. Detta
medgivande söker Sovjet uppnå genom en livlig verksamhet inom
det kommunistiska partiet över hela världen. Detta parti ingår
i många olika länders regeringar, och detta förhållande gör att
regeringarna hittills icke kunnat motsätta sig detta medgivande.
Detta är dock alltid något ur Moskwas synpunkt sett. Moskwa
befinner sig i detta ögonblick ungefär halvvägs till målet. Om
det lyckas uppnå sitt mål, kommer världen att befinna sig vid randen av det andra alternativet: en kommunistisk kontroll av atomenergin.
327
TVÅ ALTERNATIV
Av pseud. T. NORWID
DET projekt till reorganiserandet av en kommission för kontroll
av atomenergin, som på sistone framlagts av USA- genom senator
Baruch- är den hittills mest anmärkningsvärda händelsen i atomålderns historia. Bortskaffandet av vetorätten inom denna kommissions verksamhet kanske med tiden kan ge Förenade Nationernas organisation ett exekutivt redskap i händerna när det gäller
internationella förhållanden. Bristen på ett dylikt exekutivt redskap har hittills omöjliggjort bildandet av en världsregering.
Två atombomber som för ett år sedan släpptes över två städer
gjorde slut på kriget med Japan. Världen greps av stolthet vid
åsynen av den utomordentliga kraften hos det redskap den förfogade över. Under det förflutna året har arbetet gått vidare.
Förenta Staternas regering har tillsatt en kommitte för undersökningar på atomenergins område. Nyligen har resultaten av dess
arbete offentliggjorts och det har ställt mänskligheten inför ett
kinkigt val, av vars utgång oändligt mycket beror. Enligt den
allmänna övertygelsen är möjligheterna två: antingen kommer en
tidrymd av hittills oanad lycka för mänskligheten – eller också
fullständig förintelse. Från den fullständiga förintelsen kan världen räddas, endast om vi förmår behärska de krafter vi »framkallat». Ännu är det tid. Ännu bevakas hemligheten svartsjukt
endast av ett fåtal förskrämda Prometeusar. Om en stund kan det
bli för sent. Det kommer att vara för sent, när alla har förvandlats
till små Zeusar med blixten i handen. Denna »stund» kan – beräknar man- vara kanske tio, kanske femton år. Det är den tid man
kan räkna med som »atomsäker» – den tid under vilken de anglosaxiska folken är ensamma om atomvapnet.
Man kan inte vrida klockan tillbaka. »Atomåldern har kommit
och mänskligheten måste lära sig leva i den» – så skriver den
lugna och sakliga Times. Ännu är det svårt för oss att med tanken
fatta storleken av den revolution i begreppen, som vi har framför
oss. Plötsligt framstår för oss krigets och fredens lagar i en helt
24-46582 St•ensk Tidskrift 1946 323
T. Norwid
annan belysning. Ännu har vi inte till fullo förmått inse, hur alla
våra hittillsvarande begrepp förlorat sitt värde och sin mening.
Men vi kan tänka oss att de blivit delvis föråldrade och oanvändbara. Vi känner att från och med nu bör det vara endast »en värld»
– annars blir det kaos och undergång. Vi vet att det till sist är
moraliska krafter som blir bestämmande för det hela. Mänskligheten har i sin hand ett oändligt känsligt vapen, som med största
lätthet kan förinta oss alla eller också öppna dörrarna till helt nya
utvecklingsmöjligheter. Mänskligheten måste därför i sitt samvete
besvara frågan: hur skall vi använda denna krafU
»En värld» – det betydde hittills för somliga ett postulat av
moralisk art, ett mål som möjligen någon gång i en avlägsen framtid kunde uppnås. För andra var begreppet helt enkelt en drömbild, något som inte kunde förverkligas och följaktligen var skadligt och farligt. I dag har det plötsligt blivit något som snabbt och
obönhörligt måste förverkligas. Det är möjligt – skriver en
amerikansk publicist- att mänskligheten inte är i stånd att frambringa människor som i den politiska organisationen kan genomföra den revolution, som vetenskapens plötsliga, väldiga framsteg
nödvändiggjort. Om det är så, då väntar oss tider värre än urtidens mörker …»
»En värld»… Vägen dit är lång och stenig. En gång gick
Europa den med evangeliet i handen. Det gick den länge, stärkt
av tanken att vi har en Gud, en religion och gemensamma morallagar. Så småningom skulle man nå fram till »Unum Corpus
Christianum», till en stor europeisk enhet. Så kom en tid av religiös oenighet och med den uppväxte en egoism hos skilda politiska
grupper och autonoma och totalitära pseudo-moraliteter, som inte
kontrollerades av den universella etiken. Det räckte inte längre
»att röra sig höviskt» inom ramen för en gemensam ordning. Det
kom en den internationella djungelns tid. Och på nytt, med oemotståndlig kraft vidgar sig gränserna – vi binds samman med de
snabba kommunikationernas, det ökade ekonomiska beroendets
band. En i civilisationen ny faktor, tekniken, visar på det meningslösa i vår efterblivna egoism. En av de största kännarna på den
internationella rättens område, Clemenceau, som ställt diagnosen
för tiden mellan de två världskrigen, såg ett dåligt tecken i att
världen, som redan levt i internationell hushållning, på nytt på-
tvingades styva nationella skrankor. Det framstod som nödvändigt
att förena dessa motsatser. Förena, och icke våldsamt avbryta dem
– samarbete och icke ett intvingande med våld inom främmande
324
Atombomben – två alternativ
gränser, ett förintande av helheten av berikande olikheter. över
det hela vilar ett moraliskt problem, uttryckt i ländernas lagar
på förtroendets grundval.
På uppfattningen och den rätta tillämpningen av förtroendets
princip i internationella förbindelser beror i någon mån ändamålsenligheten i den av den amerikanske kommitten föreslagna internationella kontrollen över atomkraften. Och vad mera är: en dylik
kontroll kan ha verkligt värde endast om sådana maktfaktorer
existerar som har förmåga att tänka på helheten och handla till
helhetens bästa och inte bara konstatera avvikande meningar från
de olika blocken och taga till protokollet deras »veto». Inom gränserna för den »enade världen» kan atomkraften bli ett medel till
allmän fred och allmänt välstånd. Inom gränserna för skilda block
blir den ett medel till allmän förstörelse. Om detta råder det inte
längre något tvivel.
För närvarande är blocken redan ett faktum, antingen man vill
ha dem eller ej. En viss tid försvarade sig västerlandet ännu mot
visionen av de två knutna nävarna österifrån. Då Churchill framkastade förslaget om brittisk-amerikansk försvarsallians, mottogs
det med ovilja av den amerikanska opinionen. Tanken ansågs som
ett tecken på resignation. I London och Washington gav man förnyade uttryck åt sin tro på Förenta Nationernas framtid. Ännu
trodde man, att om man bringade allt större offer, om man till
de hittillsvarande offren lade även Europa till Elbe och brände
upp Atlantkartan, skulle man lyckas få bukt med Sovjetunionens
aptit och imperalistiska framstöt, skulle man lyckas blidka dem.
Man lyckades inte lugna dem, inte hejda dem, inte övertala dem.
Allt visade sig vara felberäknat. Man måste återvända till blocksystemet.
Till intet tjänade vidare påfund mot »maktpolitiken» och »intressesfärerna», som sträcker sig från Rysslands grannländer och
av det ockuperade länder till alla därmed sympatiserande partier
och dess anhängare i alla länder. Ty sådant är sovjetsystemets
principiella och öppet erkända tillvägagångssätt – säger Garvin
i »The Daily Telegraph» och tillägger att det skulle vara en galenskap av Västmakterna att glömma bort sina egna intressesfärer.
Då i Förenta Staterna under loppet av diskussionen om lånet
till Storbritannien en av kongressledamöterna vände sig till finansministern Vinson med frågan, om han inte ansåg att det därigenom uppkom två ekonomiska block, det angloamerikanska och
det ryska, svarade Vinson: »Enligt min åsikt får man ta saken
325
T. Norwid
sådan den verkligen är.» »Kan detta inte undvikash frågade
Crawford vidare. »Inte nu», svarade Vinson.
Knappt hade Churchill börjat tala om »Europas Förenta Staten,
förrän han inför de svårigheter som tornade upp sig fick lov att
komma med inskränkningen: »För närvarande kan detta projekt
realiseras endast inom det västeuropeiska området.» På dominionministrarnas konferens uppmanade marskalk Smuts till en »fast
union mellan de västeuropeiska demokratierna». Den socialdemokratiska »Internationalen» såsom motsats mot världskommunismen
är på väg att förverkligas. Situationen liknar den år 1936, då det
talades om en kommande period av »religionskrig».
Man har intagit fo;ina positioner. Den materialistiskt egoistiska
uppfattningen och den autonoma statliga moralen, med våld förverkligad inom sovjetblocket börjar ställa sig i motsatsförhållande
till Västerlandet med dess uppfattning om frivilligt samarbete
enligt universella principer.
Det har länge påståtts och påstås fortfarande att uppdelning
på två block innebär en omedelbar fara för världsfreden – denna
uppdelning, som påtvingats oss av Sovjet, är redan ett faktum. Den
övertygelsen finns, att en kontroll av atomkraften endast är möjlig inom gränserna av en enad värld. Om den skall handhas av
två mot varandra stående block är det fara för ett fruktansvärt
krig inom loppet av de närmaste tio åren: denna fara hänger redan
över världen.
För priset att avstå från moraliska principer väntade man sig
till en början att kunna köpa »fred». Detta hopp visade sig vara
en villfarelse. Hitler önskade också »fred». Men det skulle vara
en »tysk fred», en koncentrationslägrens, gaskamrarnas och dödens
fred. Sovjets »fred» är också en fred- en fred med sibiriska läger.
För hur länge~
Vid den tidpunkt då Västerlandet räcker handen till samförstånd
för priset av eftergifter av det mest tvivelaktiga moraliska värde,
talar man i Moskva om att vara beredd för kamp mot den »kapitalistiska inringningen». Så yppar sig frågan: kan en författning,
vars existensberättigande vilar på ett utbredande bland de stora
massorna av den övertygelsen att den ideologi den bekänner sig
till är den enda rätta och måste behärska världen och att alla
andra är »förfalskningar», dömda till döden, kan en sådan författning förlika sig med en kontroll från deras sida, som den vill
döma till förintelse~
Svaret på den frågan finner vi i den diskussion som för inte så
326
Atombomben – två alternativ
länge sedan utspann sig mellan professor Einstein och f. d. vice
utrikesministern Sumner Welles i »Atlantic’s» spalter. Professor
Einstein finner enda räddningen ligga i ett bildande av en världsregering och är t. o. m. färdig att anförtro Sovjet utarbetandet
av dess organisation. Sumner Welles svarade härpå, att den enda
konstitution som skulle kunna vinna Sovjetrepublikens gillande
skulle vara en författning som avsåg bildande av Sovjets Världsrepublik med huvudstad i Moskwa.
Till detta behövs emellertid hela världens medgivande. Detta
medgivande söker Sovjet uppnå genom en livlig verksamhet inom
det kommunistiska partiet över hela världen. Detta parti ingår
i många olika länders regeringar, och detta förhållande gör att
regeringarna hittills icke kunnat motsätta sig detta medgivande.
Detta är dock alltid något ur Moskwas synpunkt sett. Moskwa
befinner sig i detta ögonblick ungefär halvvägs till målet. Om
det lyckas uppnå sitt mål, kommer världen att befinna sig vid randen av det andra alternativet: en kommunistisk kontroll av atomenergin.
327