Atomenergipolitiken

397
ATOMENERGIPOLITIKEN
Atomenergipolitiken är en
verksamhet, som nu kostat
närmare två miljarder kronor. Är detta väl använda
pengar? Frågan diskuteras
av pol. mag. Jan Bröms, som
i många avseenden ställer sig
kritisk och bl. a. ifrågasätter,
om arbetet i fortsättningen
bör bedrivas inom AB Atomenergi.
Riksdagen har äntligen – efter
två decenniers tystnad – vågat sig
på att diskutera den svenska atomenergipolitiken. Debatten har också präglats av en yrvakenhet, som
i enlighet med den mänskliga naturen tar sig mycket olika individuella uttrycksformer, från osäkra
murnianden till aggressivitet och
dåligt humör. Den långa tystnaden
kan sägas ha pekat på en demokratins brister. Det är inte lätt för
Av pol. mag. JAN BRöMS
våra riksdagsmän att bilda sig en
uppfattning om ett så tekniskt
komplicerat ämne som atomenergins utnyttjande. Att under sådana
förhållanden strida för en uppfattning mot sådana som vet oändligt
mycket mer innebär för en riksdagsman ett stort risktagande. Han
eller hon sätter sin auktoritet på
spel och riskerar att blamera sig.
Den av Parkinsons lagar som sä-
ger att den tid som i beslutande
församlingar ägnas åt ett ärende
är omvänt proportionell mot ärendets omfattning och svårighetsgrad,
är ofta en realitet. Så mycket mera
värd uppskattning är därför de
ambitiösa försök som under senare
tid gjorts av några av våra riksdagsmän för att få en sådan redovisning i detta ämne att riksdagen
ges reella möjligheter att ta ställning. Ärendet är av en sådan omfattning att det svenska folket som
skattebetalare knappast kan nöja
sig med att besluten, såsom hittills
skett, fattas över deras huvuden
av experter, utan att de får en begriplig sammanfattning av vad de
egentligen tvingas att betala för.
Jag vill därför som lekman söka
sammanfatta något av den senaste
tidens hetsiga debatt och dra några
398
av de politiska slutsatser som förefaller mig naturliga mot bakgrund
av vad som hittills sagts. Jag kommer därför att börja med att behandla vad diskussionerna hittills
främst har gällt, nämligen de tekniska förutsättningarna för den
svenska utvecklingslinjen för att
sedan komma in på vad jag bedö-
mer som det grundläggande felet
med den förda politiken, nämligen
dess organisatoriska förutsättningar.
Det svenska atomenergiarbetet
påbörjades redan år 1947 då AB
Atomenergi bildades som ett samägt företag mellan staten och enskilda intressenter. Ägarförhållandena gjordes sådana att staten fick
absolut majoritet. De första årens
verksamhet var av ringa omfattning. En mindre försöksreaktor
togs emellertid i drift år 1954.
Först efter 1955 års Geneve-konferens blev arbetet av större omfattning. Denna konferens blev fatal
såtillvida att man helt missbedömde atomkraftens förutsättningar.
En allmän optimism spreds över
världen. Förutsättningarna för ett
ekonomiskt försvarbart utnyttjande av atomenergin bedömdes som
mycket goda. I denna allmänna yra
tillsattes 1955 års atomenergiutredning inom vilken riktlinjerna
för den svenska atomenergipolitiken ritades upp.
Den svenska linjen
I tekniskt avseende stannade
man för något som kommit att kallas för den svenska linjen. De
svenska resurserna skulle koncentreras kring ett program som gick
ut på att bygga reaktorer för naturligt uran med tungt vatten som
moderator. Anledningen till att
just denna utvecklingslinje valdes
var att man ville göra Sverige
självförsörjande med reaktorbränsle. De till kvantiteten stora
men kvalitativt låghaltiga urantillgångarna i Billingen skulle ligga
till grund för den svenska atomenergipolitiken. Att frågan om
självförsörjning kom att spela en
betydelsefull roll var helt naturligt
mot bakgrund av den då aktuella
Suezkrisen. Till förmån för den
valda utvecklingslinjen lär också
ha talat – även om det aldrig sades rent ut – att den möjliggjorde
en inhemsk produktion av atomvapen. 1955 års atomenergiutrednings förslag blev också utan debatt riksdagens beslut. Det enda
som sades i riksdagen var några
väl valda ord om den nya epok som
hade inletts i och med atomenergins införande. Bakslagen kom
emellertid snabbt. Den andra Geneve-konferensen år 1958 visade att
man hade felbedömt de ekonomiska förutsättningarna för atomenergins utnyttjande. I Sverige
måste uppritade planer revideras.
Vattenfallsstyrelsen och AB Atomenergi tvingades att slå samman
sina respektive planer på var sitt
första atomvärmeverk till ett kraftvärmeverk – Ågestaverket. storleken av den felbedömning som
–
låg till grund för arbetet åren efter
1955 kan – även om reaktorerna
inte är direkt jämförbara – belysas med att man räknade med att
kunna hygga de första reaktorerna
i Ågestaverkets storleksklass för
ca 40 miljoner per styck. Kostnaderna för Agestaverket stannade
slutligen på drygt 190 miljoner.
Upptäckten att atomenergin inte hade de omedelbara ekonomiska
fördelar man ursprungligen trodde
ledde inte till den radikala omprövning av ambitionsgraden i det
svenska atomenergiprogrammet,
som så här i efterhand framstår
som motiverad. Man fortsatte att
planera och projektera för nästa
utvecklingssteg på den svenska linjen – den nu så omdiskuterade
Marvikenreaktorn. Den kontinuerliga diskussion som förts om denna reaktor har lett till att reaktorn
kommer att hyggas i ett tekniskt
mera komplicerat utförande än
vad som ursprungligen var avsikten. Den kommer att byggas för
överhettning, vilket innebär att
man måste använda ett anrikat
uranbränsle som måste köpas utifrån. Även om reaktorn också kan
drivas med naturlig uran, varvid
man uppnår en sämre ekonomi, så
måste detta sägas innebära ett avsteg från den s. k. svenska linjen.
I debatten har man gjort relativt
stort väsen av detta avsteg. Den
kritik Atombolaget fått utstå i detta avseende förefaller emellertid
obefogad. Skall Sverige genomföra
ett ambitiöst och i stora stycken
399
exklusivt utvecklingsarbete för att
få fram en konkurrenskraftig reaktortyp, måste man också satsa
hårt och ta vissa risker. Även om
Atombolaget kommer att ställas inför tekniskt mycket vanskliga problem, exempelvis med att minimera förlusterna av det dyrbara
tunga vattnet, så talar mycket för
att detta är ett nödvändigt risktagande. Med den ambitionsgrad som
givits det svenska atomprogrammet, duger det inte med halvmesyrer om man skall uppnå ett försvarbart resultat i förhållande till
den snabba internationella utvecklingen. Kritiken borde i stället inriktas på den beslutade målsättningen och därmed ambitionsgraden i utvecklingsarbetet.
Ekonomiskt försvarbart?
Den fråga man borde ha ställt
sig redan år 1958 är om det är ekonomiskt försvarbart och rimligt att
ett litet land som Sverige skall ge
sig in på att självständigt utveckla
ett eget reaktorsystem, som sedan
kommer att jämföras med vad de
större länderna presterat. Om man
inte tror på möjligheterna att Sverige till ett rimligt pris skall kunna hinna ifatt föregångsländerna
och få fram ett konkurrenskraftigt
reaktorsystem, är alternativet att
köpa erfarenheter utifrån. Man får
tillämpa redan utexperimenterade
principer och inskränka utvecklingsarbetet till att arbeta i marginalen och göra detaljförbättringar
inom ramen för en i huvudsak re- 400
dan känd teknik, på samma sätt
som den nu aktuella Simpevarpreaktorn förutsätter erfarenheter
från framför allt USA. Mycket talar för att ett avgörande fel gjordes när man inte valde att handla
med denna lägre ambitionsgrad.
Skall man döma efter vad som hittills sagts i debatten är det föga
troligt att de självständiga utvecklingsinsatser, som utförts inom AB
Atomenergi kommer att kunna bli
företagsekonomiskt motiverade.
AB Atomenergi försvarar sig på
denna punkt med att tungvattenlinjen inte alls är en så misslyckad
ide som dess kritiker hävdar. Så-
vitt jag har kunnat utläsa ur texterna finns det heller inget som
motsäger Atombolaget på denna
punkt. Ur teknisk synvinkel kan
tungvattenreaktorer mycket väl ha
goda utvecklingsförutsättningar,
men det är inte där problemet ligger. Lättvattenreaktorer av amerikansk typ sådana som Simpevarpreaktorn har i dag ett uppenbart
försprång framför tungvattenreaktorerna. Vattenfallsstyrelsen förklarar att för deras del kommer
det inte att bli aktuellt att köpa
några tungvattenreaktorer av
svensk modell under 1970-talet.
Lättvattenreaktorerna har genom
de amerikanska insatserna blivit
den för närvarande billigaste och
mest lönsamma reaktortypen. För
kommersiellt utnyttjande är således lättvattenreaktorerna den mest
aktuella typen. Atombolaget försvarar sig här med att säga att en
stor del av vad vi lär oss genom alt
bygga reaktorer för tungt vatten
också är tillämpligt för lättvattenreaktorer. Detta är säkert riktigt.
Den slutsats en lekman tvingas att
dra blir emellertid att det borde
vara mera rationellt att börja med
att hygga de billigare lättvattenreaktorerna som har fördelen av
att vara billigare att bygga och
därför på teknikens nuvarande utvecklingsstadium ekonomiskt mera
lönsamma, och som också är den
typ som först och främst blir aktuell vid försäljning till kraftproducenter. Den dyrbara tungvattenreaktorn simlie sedan kunna mogna fram ur utvecklingsarbetet med
lättvattenreaktorer och inte tvärtom. Tungvattenreaktorerna skulle
kunna aktualiseras senare när dcras fördelar blivit mera uppenbara
och de tekniska förutsättningarna
för ett rationellt utnyttjande hade
uh·ecklats. Lite tillspetsat skulle
man kunna säga att det riktiga för
ett litet land som Sverige hade varit att satsa på den typ av reaktorer som föregångsländerna gjort
– oberoende av om det hade inneburit tung- eller lättvattenreaktorer. Problemet är att i rätt ögonblick satsa på rätt projekt. Här har
man tydligen valt fel och bundit
sig för tungvattenlinjen för tidigt.
Hade vi i stället valt att bygga lättvattenreaktorer hade vi för en billigare penning kunnat skaffa oss
våra första lärdomar i atomenergins utnyttjande för att sedan när
också tungvattentekniken utvecklats och vårt tekniska kunnande
ökat, eventuellt också kunna bygga
tungvattenreaktorer.
Många misstag
I det svenska atomprogrammet
har flera misstag av denna typ begåtts. studsviksanläggningen har
överdimensionerats för en snabbare ökning av forskningsinsatserna
än vad som kommer att bli möjligt att förverkliga. I Ranstad har
byggts ett uranverk för över 150
miljoner, som nu rimligen bör avvecklas så snabbt det är praktiskt
möjligt. Den viktiga del i industriellt företagande som ligger i att
i tiden rätt placera in investeringarna har på ett uppseendeväckande sätt blivit misskött. Skall den
fortsatta utvecklingen kunna bedrivas i ekonomiskt mera försvarbara former fordras en radikal omprövning av de organisatoriska
formerna för atomenergiarbetet.
De tekniska frågorna var när
1955 års atomenergiutredning behandlades på intet sätt kontroversiella. Stor enighet rådde om att
tungvattenreaktorer med naturligt
uran som bränsle var den för Sveriges vidkommande lämpligaste utvecklingslinjen. Däremot ställde
sig en rad remissinstanser kritiska
till den centralisering av utvecklingsarbetet till ett nytt statligt bolag, som föreslogs av utredarna –
en koncentration som för övrigt
förutsattes redan i direktiven till
utredningen. De betänkligheter
som framfördes av en rad remiss- 401
instanser måste mot bakgrund av
de gångna årens erfarenheter bedö-
mas som mycket förutseende och
realistiska. Mycket talar f ör att
man genom att välja en mindre
lyckad organisation för utvecklingsarbetet förutbeställde de svå-
righeter och misslyckanden som
nu blivit ett faktum.
Anledningen till att man valde
att koncentrera arbetet till en enhetlig ledning var att man bedömde det som nödvändigt att samordna de begränsade personella och
materiella resurser som stod till
förfogande. Atomenergiarbetet kostar så mycket och våra resurser är
så små att vi inte ansågs ha råd
att splittra oss. Ansvaret för konstruktions- och utvecklingsarbetet
skulle sålunda åvila AB Atomenergi. Den enskilda industrin skulle
endast utföra de av Atombolaget
beställda konstruktionerna. Först
på ett senare stadium, när atomkraften blev en konventionell energikälla bland andra, skulle ett mera självständigt arbete kunna få
utföras ute i industrin. Det är detta stadium man nu anser ha inträtt
i och med att en ny atomenergiutredning har tillsatts för att utreda vad som skall komma sedan.
I 1955 års atomenergiutredning
angav man endast en målsättning
för den svenska atomenergiutredningen, nämligen att förse Sverige
med energi. När våra vattenkraftstillgångar snart inte räcker till eller blir för dyrbara att bygga ut,
måste något annat komma till.
402
Atomenergin ansågs därvid ha den
stora fördelen att den till skillnad
från andra termiska kraftkällor
skulle kunna göra oss oberoende
av bränsleimport. På senare tid har
man i denna fråga anlagt en betydligt mindre dogmatisk inställning
än vad man kunde göra i Suezkrisens dagar.
Industrins konkurrensbehov
Yad man däremot glömde bort
att angiva som skäl för ett svenskt
reaktorprogram var industrins behov av att kunna konkurrera på
världsmarknaden med export av
reaktorer och reaktordelar. Denna
fråga som i dag tillmäts en så stor
betydelse nämns inte ens i 1955 års
atomenergiutredning. Den ensidighet som utredningen därvid fick
måste betecknas som mycket
olycklig. För att uppnå den enda
målsättning som utredarna uppställer, fordras endast att vi i nå-
gon form lyckas producera fungerande reaktorer oberoende av kostnaderna. För att uppnå den andra
målsättningen fordras det emellertid att vi lyckas producera reaktorer, som är fullgoda konkurrenter
till vad man kan erbjuda i andra
länder. Det fordras också att vi har
en industri som är väl förtrogen
med tekniken och som kan producera och sälja reaktorerna på kommersiella villkor. Hade den senare
målsättningen tillmätts en större
betydelse skulle man antagligen ha
stannat för en annan organisatorisk lösning än den koncentration
av arbetet till AB Atomenergi som
blev beslutat.
Utvecklingsarbetet med atomenergins utnyttjande är det vid sidan av rymdprojekten mest kapitalkrävande och mest komplicerade företagande mänskligheten på-
tagit sig. För att konstruera en ändamålsenlig reaktor fordras inte
bara kärnfysikalisk expertis utan
även väl utbildade verkstadstekniker, värmetekniker, materialtekniker, reglertekniker m. fl. AB Atomenergi har från grunden tvingats
bygga upp en stab som täcker alla
dessa områden. Bolagets personal
uppgår för närvarande till drygt
1.500 man, varav ca 270 med högskole- eller universitetsexamen. Då
en stor del av den arbetskraft som
AB Atomenergi behöver, redan
fanns ute i industrin föreföll det
några remissinstanser onödigt och
dyrt att bygga upp en helt ny organisation. Denna aspekt förstärks
ytterligare om man betänker att
Atombolaget inte skall bedriva
egen produktion av reaktorer. Den
inom övrigt industriellt företagande så viktiga nära kontakten mellan konstruktions- och utvecklingsarbete å den ena sidan och de
tillverkande avdelningarna å den
andra, ansågs således på detta tekniskt komplicerade område inte
som särskilt nödvändig. Även om
Atombolaget under senare år försökt att etablera ett nära och förtroendefullt samarbete med den
tillverkande industrin, finns det
anledning att misstänka att arbetet blivit både omständligare och
dyrare än vad som skulle ha blivit
fallet om man överlåtit åt tillverkarna att också konstruera vad
man sedan skall producera. Kanske har också arbetet blivit i alltför stor utsträckning skrivbordsprodukter, där den vid industriellt
företagande så viktiga frågeställningen om vad som är säljbart inte
har behövt spela någon roll. !{anske har man mera fascinerats av
det vetenskapligt intressanta än
det kommersiellt lönsamma. En av
anledningarna till svensk industris
framgångar har varit att man trots
– eller kanske tack vare – bristande resurser lyckats satsa på rätt
produkt. Detta innebär också att
man på ett tidigt stadium har
tvingats släppa projekt som i och
för sig är intressanta och kanske
har en framtid, men där chanserna
till framgång är för små. Av ett fö-
retag som lever på statsanslag och
som saknar denna erfarenhet i att
ställa samman chanser till framgång med kostnader för projektet
kan man kanske inte kräva samma
realism i det avseendet. Jag tror
att förklaringen till AB Atomenergis misslyckanden står att finna
bland dessa frågetecken.
Affärsmässig basis
Nu har det stadium inträtt när
den tillverkande industrin tvingas
att stå på egna ben och i konkurrens med utländska företag offerera reaktorer och reaktordelar. Ge- 403
nom AB Atomenergis arbete har
man fått mycken hjälp i det avseendet – något annat vore orimligt
efter en verksamhet som kostat
närmare 2 miljarder. Utbytet av
vad som har satsats på atomenergipolitiken skulle säkerligen kunna
ha varit bättre, men de erfarenheter som uppnåtts är den realitet
man har att utgå ifrån. Industrin
har nu att efter egen förmåga söka
erbjuda realdorer på kommersiella
villkor. Det konstruktionsarbete
som utförs ute i industrin blir därför avgörande för vilka reaktorer
som kommer att byggas för kommersiell drift. Grundläggande erfarenheter har skaffats genom
samarbetet med AB Atomenergi
och även genom självständiga insatser. AB Atomenergis roll i denna nya utvecklingsfas kommer enligt bolagets egna intentioner att
bli att leda utvecklingen genom
grundläggande forskning och genom utvecklingsarbete på projekt
som ligger längre fram i tiden än
vad som kan intressera ett kommersiellt inriktat företag. En av de
frågor den nu tillsatta atomenergiutredningen har att lösa, är om det
är berättigat att AB Atomenergi
bedriver detta utvecklingsarbete.
Riskerna är därvid stora att resurser satsas på projekt som visserligen ger en mängd nyttiga erfarenheter, men som inte leder fram till
de konstruktioner och lösningar
som är kommersiellt användbara.
Det är därför angeläget att utvecklingsarbetet får en sådan utformning att resultaten kan följas upp
på affärsmässig basis. Med den
målsättningen kan man starkt ifrå-
gasätta om arbetet verkligen skall
bedrivas inom AB Atomenergi. Under alla omständigheter måste den
tillverkande industrins behov av
personal och sakkunskap ges prioritet framför Atombolagets önskemål. Finns fortfarande ett behov
av att koncentrera resurserna så
kan detta inte längre anföras till
AB Atomenergis förmån utan talar
i stället för en koncentration av
arbetet till de nu kommersiellt utvecklingsbara projekten ute i industrin. I\:onstruktionsverksamheten
inom AB Atomenergi skulle få skä-
ras ned. Bolaget skulle få krympa
sin roll till att bli den statliga instans som svarar för rådgivning
till reaktorbyggare och reaktorkö-
pare, och som genom den förnämliga studsviksanläggningen svarar
för materialprovning och kontroll
av säkerhetsbestämmelser vid
kommande reaktorer. Konstruktions- och utvecklingsarbetet skulle däremot liksom på andra områ-
den vara en fråga mellan tillverkare och deras kunder.
OJ! rättsväsendet i Sverige
Det allmänna rättsväsendet är sunt. Det kräver icke strafformer, som
strida mot hela andan i vårt kulturland, del behjärtar alla förmildrande omständigheter när sådana finnas, det vänder sig icke emot
en differentiering av brottslingsklientelet enligt samhällets intressen, men det reagerar bestämt mot allt pjosk och allt daltande med
förbrytare, mot varje utslag av falsk humanitet.
Svensk Tidskrift 1936