Att bekänna färg

. Att bekänna färg
Efter en inrikespolitiskt händelselös
sommar har vi att förvänta en desto livligare höst. Socialdemokraterna skall
byta partiledare och därmed statsminister, folkpartiet skall som vanligt byta program, möjligen också partiledare,
· och samlingspartiet skall besegla namnbytet genom att antaga det program,
som partiet arbetat på sedan 1965. Endast centerpartiet avvaktar i stillsam
förbidan uppmarschen inför 1970 års
val. Med hr Hedlunds fasta hand vid
partiets rörliga roder behöver man inte
något program. Partiet vet vad det vill
ändå- nämligen att gå in i den nya enkammarriksdagen med ett så brett underlag att centerpartiet obestritt blir det
ledande oppositionspartiet. Utsikterna
till att detta skall lyckas är fortfarande
stora, så stora att cp-ledningen kan antagas göra sitt yttersta för att inte rubba den nuvarande inrikespolitiska situationen. Läget kunde ju knappt vara
· bättre ur hr Hedlunds synpunkt. Folkpartiet kämpar med en inre splittring
både i person- och programfrågor, och
socialdemokraterna står inför en besvä-
rande förtroendekris genom hr Erlanders avgång. Från båda dessa håll kan
· ett parti, som ligger lågt i sakfrågorna
-och spelar på en välkänd ledargestalt,
hämta hem goda vinster.
Hr Hedlund kan förty förväntas driva sin mittenpolitik med förbehåll för
. sådana profileringar, som genom frikos- . tiga löften om framtida förmåner kan
. attrahera speciella grupper inom väljarkåren. Mittenlinjen innebär ur cp:s synpunkt som bekant inte mera än en allmän bekännelse till en cp-fp-regering
som enda verkligt konkurrerande alternativ till socialdemokraterna. På dylika
bekännelser har man hittills lyckats inhösta stöd från folkpartiets press, det
stöd som möjliggjorde centerns breda inmarsch i tätorterna. Hr Hedlund har
Expressen att tacka för mycket.
För den som tror att en samverkan
mellan alla tre oppositionspartierna är
nödvändig ligger det nära till hands att
fråga sig hur länge folkpartiet skall stå
ut med skenet av en allians, där partiet
numera inte har något att vinna men
allt att förlora. Hr Ohlin tog på sin tid
ansvaret för en politik, som innebar att
centern tilläts härja fritt bland folkpartiets viktigaste väljarunderlag, de för
pressbearbetning särskilt påverkbara
grupperna i tätorternas nybyggda regioner. Därmed trodde han sig vinna att
centerpartiet bands vid ett borgerligt alternativ. Detta må ha varit en riktig politik efter 1964 års val. Efter 1968 blir
den i längden livsfarlig för folkpartiet.
Ty centerpartiet har snart nått en så-
dan styrka att det väl kan konkurrera
med folkpartiet om gemensamma väljarkadrer utan att därför nödvändigtvis bli
bundet till att regera tillsammans med
folkpartiet.
Allteftersom medvetandet om denna
styrkeposition växt fram hos centerpartiet, har dess yttre politik lagts så självständigt att partiet kan skapa förutsättningar för en ny koalition med socialdemokraterna. För den som vill se tecknen
i skyn är det inte heller svårt att märka
hur starka krafter inom centerpartiet
bereder sig också på denna eventualitet.
Nu invänder kanske någon till ovanstående resonemang att det är orealistiskt med tanke på socialdemokraternas
styrka. Deras majoritet 1970 måtte väl
vara säkrad! Någon annan kan tänkas
utbrista att hela denna tolkning av centerpartiets politik innebär ett förtal av
en tilltänkt alliansbroder.
Varken det ena eller det andra! Socialdemokraterna torde aldrig ha räknat
med att kommunisterna skulle hotas av
den 4 °/o spärr, under vilken deras röster
inte räknas alls. I så fall hade de säkerligen aldrig satt sig i en situation, där de
riskerar att kanske 150 000 socialistiska
röster inte på något sätt kommer dem
till godo. På de rösterna regerade de ju
egentligen åren 1957-1968. I själva
verket kan 4 °/o-spärren leda till att
marginalen mellan de tre oppositionspartierna å ena sidan och socialdemokraterna å den andra blir så smal, att
socialdemokraterna kommer i minoritet
eller får en alltför knapp majoritet. I
det senare fallet kommer de med säkerhet att se sig om efter en koalitionspartner. Partiets besuttna skikt vill ju till
varje pris bevara de vunna positionerna
i statsmaskineriet liksom greppet om politikens huvudlinjer.
Skulle det vara illasinnat att påstå att
centerpartiet i så fall kan antagas vara
villigt till en ny s k kohandel? Inte alls.
Centerpartiet domineras fortfarande av
291
jordbruksintressena, och de intressegrupperna har som bekant två gånger tidigare, 1933 och 1951, givit sig in på sådana
politiska affärer. Det skulle inte bereda
hr Hedlund den ringaste svårighet att
med samma trygga pondus som 1951
förklara att koalitionen är nödvändig
för hela landets välfärd, och, mera sotto
voce, att centern går in i regeringen för
att förhindra en radikal socialistisk politik. Han skulle nämligen ha rätt på
båda punkterna. Den avgörande orsaken till oppositionens svaghet har alltsedan 1957 varit motsättningarna mellan högern/samlingspartiet och folkpartiet. Så länge dessa partier inte kan samverka bättre, så länge måste centerpartiet bevaka sina väljargruppers intressen
så gott det kan gå genom en kortsiktig
manöverpolitik. Att hr Hedlund har visat sig vara en taktikens mästare i detta
spel, är en sak för sig. Till själva spelet
har han varit nödd och tvungen.
Omvänt, förbättrade relationer mellan samlingspartiet och folkpartiet skulle ge centerpartiledningen en fastare utgångspunkt för en fast politik, eller,
mera rakt på sak, tvinga partiet att definitivt bekänna färg. Att i en isolerad
position försvara jordbruksintresset går
inte. Eftersom det stora flertalet av centerpartiets väljare och politiska förtroendemän klart motsätter sig en socialistisk politik, som skulle bryta ned maktbalans och marknadsekonomi, till sist
även böndernas äganderätt, är det knappast någon tvekan om vart partiet skulle gå.