Att få rösta CSU
Det finns många problem med EU. Ökande centralisering, onödiga regleringar, byråkrati och bristande demokrati är några av de mest uppenbara. Samtidigt finns det förstås en massa fördelar med samarbetet som det är viktigt att slå vakt om – och försvara mot de som missförstått hur ansvaret för gemenskapen borde förvaltas. Men det finns också ett antal mindre uppenbara vinster, skriver Mats Fält.
Nu tänker jag inte på de tusentals 18-åringar som får mutor av unionen för att åka runt med tåg och sedan berätta hur fantastiskt bra allting är. Jag tänker på att det blivit OK att rösta på CSU även i Sverige.
Sedan det föregående EU-valet har partigrupperna i EU-parlamentet hävdat att den kandidat som stöds av den största partigruppen automatiskt borde få bli ordförande i EU-kommissionen. Så blev det också för luxemburgaren Jean-Claude Juncker. Åtminstone tyckte de det innan kristdemokraternas och den traditionella högerns EPP backade – men förblev största partigrupp – efter årets europaval. Nu blev läget plötsligt mycket oklart. Till pjäsen hör att stats- och regeringscheferna egentligen aldrig accepterat principen om att deras val skulle styras av parlamentsgruppernas val av ”Spitzenkandidat”.
I år var Martin Weber från bayerska CSU EPP-gruppens kandidat till ordförandeposten. Weber har inget med den mer kända grillen att göra och har aldrig haft någon ledande post utanför Europaparlamentet.
Bayern påminner lite om Göteborg. Det är ungefär lika eftertraktat att deporteras till Bryssel från Bayern som att skickas till Stockholm från Göteborg. Konkurrensen är inte mördande. Bayern är en viktig del av livet för de som råkat bli födda i delstaten, eller ”fristaten” som det officiellt heter. Sachsen är också en ”fristat” – även där känner man en betydande stolthet över sitt ursprung.
EPPs nominering av Martin Weber innebar indirekt att en röst på EPP även i Sverige var en röst på CSU. För oss som älskar Bayern och hyser en betydande sympati för ett parti som vågar driva även frågor som krockar med dagens trender och med vad som är PK i Merkels Berlin var det en ganska trevlig upplevelse. Dessutom har Bayern en ekonomi som går som (det schweiziska) tåget och ett utbildningssystem som överglänser de flesta. Bayern och CSU står för en restriktiv invandringspolitik men skötte mottagandet bäst i Tyskland även krisåret 2015.
Sett i historiens ljus var det lite underligt att inte ens våra vanligaste boulevardblad gjorde en poäng av att M och KD stod bakom just en representant för CSU. På 1970-talet beskrevs partiet i vårt land som jämförbart med högerextremister och Palme drog sig inte för helt orimliga försök att använda guilt by association för att svärta ned moderaterna med allt som CSU påstods representera.
Detta opinionsarbete underlättades av att CSU länge leddes av den kontroversielle Franz-Josef Strauß. Han var ett typiskt bayerskt kraftpaket som tog stor plats i tysk inrikespolitik. Upplägget byggde liksom alltid på att ligga till höger om CDU, kräva maximalt inflytande i Berlin, mesta möjliga handlingsutrymme för Bayern och ständigt hota med att bryta med det större broderpartiet. Denna strategi var möjlig för ett parti som såg alla bayerska valresultat under 60 procent som katastrofala nederlag. Strauß hade tidvis diskutabla kontakter med statschefer i konstiga länder och dessutom nära förbindelser med ledarna i Östberlin. Påhittiga tyska journalister kallade honom ibland för Idi Alpin. De flesta i kåren avskydde Strauss politik men många hade samtidigt respekt för hans kompetens.
För moderaterna var CSU ingen stor fråga men i ett klimat präglat av SAPs enorma dominans och statsmedias styrning av debatten blev det ett problem. Kontakterna med Tyskland och CDU var en tillgång – kontakterna med München talade man så lite som möjligt om. KDS hade ännu inte kravlat sig över spärrgränsen till riksdagen och förekom sällan i debatten.
I år var varken Weber eller CSU någon valfråga. Delvis beror det på att toppkandidaternas ställning försvagats, delvis på att Europa upphört att vara en främmande del av världen. Det går inte längre att påstå att katoliker är farliga, tyskar opålitliga demokrater eller att det enda landet i världen som har ett socialt trygghetssystem heter Sverige. Inte ens Strauß gamla CSU skapar rubriker i Aftonbladet. Trots att hundratusentals svenskar indirekt röstade på partiet i maj. Det går framåt.
Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun