Att känna sina ideologiska rötter – även när det gäller jämställdhet

Många av dem som förespråkar kvotering motiverar ständigt behovet av fler kvinnor i bolagsstyrelser med den speciella kompetens som kvinnor i egenskap av just kvinnor sägs besitta. Ett sådant påstående bygger på en särartsfeministisk analys där kvinnor och män är ohjälpligt olika. I ett kollektivistiskt sätt att argumentera för jämställdhet utraderas individen till förmån för kollektivet – individuella rättigheter blir sekundära. Den svenska jämställdhetsdebatten behöver den liberala analysen, det skriver Maria Ludvigsson.

Den allra fånigaste kvasikomplimang man som kvinna kan få av en man (förutom den välmenta Det är klädsamt med kurvor..) är att vederbörande tror att ’’Världen vore bättre om bara kvinnor bestämde eller hade mer makt’’. Det enda rimliga svaret på frågan är att villkora sitt ja med tillägget att ”om man med kvinnor menar en sådan som Margaret Thatcher så är jag beredd att hålla med.”

Förutom viljan att framhålla en trogen beundran för Lady Thatcher syftar det otacksamma svaret till att belysa det orimliga i att generalisera hur kvinnor är. Bakom varje sådan ivrig kvasikomplimang finns en omedveten syn på kvinnor som kollektiv och män som individer. Den som tror att man generellt kan säga hur kvinnor är, eller hur mycket bättre världen vore med fler presidenter, befäl och direktörer som var kvinnor har också en uppfattning om att kvinnor är på ett visst sätt.

Samma resonemang känns igen i den under våren så populära kvoteringsdebatten. Många av dem som förespråkar kvotering förfaller ständigt till att motivera behovet av fler kvinnor i bolagsstyrelser med den speciella kompetens som kvinnor i egenskap av just kvinnor sägs besitta. Något slags kvinnlig kompetens nämns ofta som förklaring till myten om att statistiskt jämställda styrelser ger ökad lönsamhet. (I sammanhanget kan gärna tilläggas att argumentet ursprungligen kom från vänstern som aldrig annars bryr sig ett dugg om företags lönsamhet.)

Ett sådant påstående bygger, medvetet eller ej, på en särartsfeministisk analys där kvinnor och män är ohjälpligt olika och att det finns manliga respektive kvinnliga sätt. Det faktum att våra personliga skillnader är större inom än mellan könen, det vill säga ligger på en individuell nivå, verkar inte påverka särartsfeministernas syn. Uttryck som Det är så typiskt kvinnligt och liknande upphöjs till vetenskapliga axiom.

Dessutom skulle en så kallad kvinnlig kompetens betyda att varje kvinna är ersättlig av vilken annan kvinna som helst. Om det är just något typiskt kvinnligt, något kopplat till kvinnan som könsvarelse, som behövs i bolagsstyrelser så spelar det ju verkligen ingen roll vilken kvinna som sitter där.

Alla kollektivister gör sig skyldiga till att utradera individen till förmån för kollektivet. Detta leder också alltid till ett grupptänkande där olika grupper slutligen ställs mot varandra. I ett större perspektiv, som exempelvis när kvoteringsdebatten inbegriper kvinnors rättigheter, blir även rättigheter något gruppbaserat och individuella rättigheter blir sekundära. Härmed blir vi alla gruppvarelser som också har rättigheter enkom som delar av en grupp, aldrig som medborgare och som individer. Det är en – uppriktigt – mycket dyster syn.

Gruppmentaliteten och särartsanalysen smyger in även i vardagssamtal. Visst känns de igen, de som återkommande fäller påståenden om hur män är. Alla män. Sällan är det positiva omdömen, ofta kommer de från en kvinna och har ett statistiskt mycket tveksamt underlag: Make, bror och son.

Även i denna intellektuellt hederliga skrift har man kunnat läsa liknande påståenden, som hur kvinnor väljer vänner och sällskapsliv samt hur detta skiljer sig från hur män gör detsamma. Halva jordens befolkning fångas i en simpel förklaring (möjligen ett försök att popularisera ett förment vetenskapligt förhållningssätt) och läsaren förväntas på allvar att acceptera och tro på detta.

Personligen har jag ytterst svårt för vardagsuttryck som ’’Det är så typiskt karlar!’’ För det första betyder det att vad vederbörande än gjort sig skyldig till är det inte hans ansvar, det är ju något som män gör, för att de är män. För det andra utgår den som levererar denna kvällstidningsjournalistiska klyscha från att det exakt manliga respektive kvinnliga faktiskt finns.

Den man och den kvinna som stämmer med stereotyperna finns inte. Ändå använder vi dem så gärna. Och varje kvinna som förklarar varje obegriplighet med att Det är typiskt karlar, får också acceptera att bara ibland vara en egen person men oftast förminskas till en stereotyp genom påståendet att ’’Sådär gör du bara för att du är kvinna!’’. Märk väl att den som är en Typisk karl, kan komma undan med vad detta typiska än är, eftersom det inte går att skilja från att vara man. Allt medan det något mer positivt laddade ’’Så gör du bara för att du är kvinna.’’ bestjäl vederbörande på erkännande eftersom beteendet förklaras av den kollektiva tillhörigheten. Sådana är ju alla kvinnor.

Som liberal och feminist handlar det jämställda om att såväl män som kvinnor ska ha rätt till sin egen person. Jag vill bli bedömd, berömd och bemött som den individ jag är, inte som del av ett kollektiv. Vi ska alla ha rätt att äga våra begåvningar liksom vi ska ha skyldighet att ta ansvar för våra misstag och felsteg. Såväl vänster-/statsfeminister som konservativa särartstänkare vill utradera kvinnan som individ och förklara såväl problem som lösningar genom grupptänkande.

Låt oss slippa detta vänsterns kollektivistiska ok i borgerliga och liberala sammanhang. De leder ingen vart utom möjligen till en ytlig debatt om vad som är manligt respektive kvinnligt. Kanske ett intressant samtalsämne i vissa sammanhang men alls inget som hör hemma i en intellektuellt hederlig politisk debatt.

(Dock finns det en slutsats av särartshysterin som i högsta grad kan vara skadlig även i de mest familjära middagsdiskussionerna. Om män och kvinnor är ohjälpligt olika och det finns skillnader vi aldrig kan överbrygga är det knappast någon idé att försöka nå varandra. Hur ska vi någonsin kunna förstå varandra och nå harmoni om vår minsta gemensamma nämnare är däggdjurens? Kvinnor beskrivs – och identifierar sig som – försiktiga och omhuldande violer medan män å andra sidan i värsta fall är djuriska talibaner.)

Det är ytterst mänskligt att vilja begripa världen och vi använder oss gärna av dikotomier: Ont och gott, ljust och mörk, manligt och kvinnlig, kultur och natur etc, men det är en bedrägligt förenklande modell att dela in mäskligheten i två kollektiv och därigenom tro sig förstå människan.

För att den borgerliga sidan ska klara diskussionen om jämställdhet med vänsterns är det nödvändigt att vi känner vår egen ideologiska grund. Det är märkligt hur politiker och samhällsdebattörer som i alla andra sammanhang talar om och värdesätter individuella rättigheter och friheter, just när det gäller kvinnor helt förtränger detta och plötsligt hemfaller åt kollektivistiska resonemang och slutsatser.

Tramsa inte bort jämställdhetsfrågan eller den feministiska rörelsens behov av en liberal analys, med att prata om manligt och kvinnligt på Vecko Revyns nivå. Det är både viktigiare och mer intressant än så. Och slutligen: Vi har all anledning att vara stolta över den liberala traditionen, så även när vi talar feminism.

Maria Ludvigsson är debattör och liberal feminist.