Att ta skriken på allvar

Rikard Friberg von Sydow
Att ta skriken på allvar – Etiska perspektiv på självdestruktivt beteende
Uppsala Studies in Social Ethics 41, Acta Universitatis Upsaliensis, 2011

Det finns en anekdot om en matematiker som studerade en klass av funktioner, bevisade den ena satsen efter den andra, minutiöst kartlade abstrakta egenskaper och gladdes tills han en dag bevisade att klassen var den tomma mängden. Läsandet av en doktorsavhandling i teologi kan ge ett liknande intryck på den som i likhet med undertecknad har en akademisk bakgrund i teknisk fysik och stabilt sekulär praktisk filosofi. Icke desto mindre är Rikard Friberg von Sydows avhandling värd att läsa och att ta på allvar. De frågor som den ställer lämnar oss ingen ro: Har vi rätt att vara självdestruktiva? Vad ska vi göra när någon är självdestruktiv?

Friberg von Sydow är dock bättre på att ställa frågorna än på att besvara dem. Undersökningen för honom i fyra etiska riktningar – nyliberalismens självägande representerat av Robert Nozick och Thomas Szasz, protestantisk kroppsteologi representerad av James B Nelson, kroppsfeminism representerad av Gail Weiss och katolsk kroppsteologi representerad av Mary Timothy Prokes – men något enkelt svar finner han inte. Ödmjukt konstaterar han att ”avslutningen av ett större arbete vinner på att inte vara definitiv” och någon definitiv etik för (mot?) självdestruktivitet för han heller inte fram, även om han drar upp några linjer för vad han kallar en ”lyhörd naturrätt” i avhandlingens slutkapitel. Den kanske tydligaste slutsatsen är istället kritiken av nyliberalismens självägande – upphovet till rubriken ”Omöjligt att fullt ut äga sin egen kropp” på det pressmeddelande som ackompanjerade disputationen. Som vi ska se är den kritiken emellertid något missriktad och förhastad.

Friberg von Sydow är förtjust i att analysera självdestruktivt beteende som en kommunikationsakt, där ett självskadande subjekt iakttas av en betraktare (som ibland ska tolkas som en enskild individ, men ofta som hela samhället). Denna kommunikationsakt ställer krav på betraktaren: ”Hon som är trasig kräver att vi lyssnar på henne. Kravet är rättmätigt och vi måste uppfylla det.”

Det problem som får Friberg von Sydow att döma ut självägandet är att det inte tillåter oss att ingripa och tvinga människor att sluta agera på självdestruktiva sätt, som att dricka omåttliga mängder alkohol, att skära sig, att förgifta sig etc. Detta är otillräckligt, menar Friberg von Sydow: betraktaren måste agera men självägandet förbjuder detta och fram träder bilden av en otillräcklig och ”dövstum” etik. Detta är dock inte hela sanningen. Det finns också fall – minst lika viktiga – där betraktarens moraliska imperativ inte är att ingripa (med tvång) mot det självskadande subjektet för att ändra på hennes beteende, utan istället att ändra på sitt eget. Sådana fall utgör en styrka hos självägandet som Friberg von Sydow helt missar: dess kompromisslöshet mot förtryck.

Några exempel är på sin plats. Betrakta den desperate båtflykting som ger sig ut på Medelhavet i en liten flotte för att försöka ta sig till Europa. Eftersom nästan 2000 personer omkom i sådana försök under 2011 (ett hjärtskärande genomsnitt på mer än fem personer per dag!) är det rimligt att betrakta detta som en oerhört självdestruktiv handling; kanske precis den sorts komplicerade handling som kan ses både som ett självmordsförsök och som ett rop på hjälp. Men vilken moralisk slutsats bör betraktaren dra? Knappast att tvångsmedicinera flyktingen med antidepressiva läkemedel, att beslagta flotten eller att som EU-ländernas kustbevakningar intensifiera havsövervakningen. Nej, slutsatsen borde vara att öppna Europas slutna gränser för invandring (och att vidta de reformer av arbetsmarknad och socialförsäkringssystem som krävs för att bygga ett stabilt samhälle med fri invandring). Självägandet tillerkänner inte stater någon rätt att inskränka den fria rörligheten.

Ett annat högaktuellt exempel är det stora forskningsprojektet LifeGene som drivs av ett multinationellt forskarkonsortium med bas vid Karolinska institutet. Genom att från frivilliga försökspersoner samla information om hälsa och levnadsvanor samt ta blod- och urinprover kommer forskarna ett steg närmare att förstå samspelet mellan nature och nurture vid sjukdomsutveckling. Informationen ska tillgängliggöras för forskare i hela världen och väcker hopp om bot för ännu olösta sjukdomsgåtor. I ett kontroversiellt beslut i december 2011 stoppade Datainspektionen, med hänvisning till personuppgiftslagen, projektets insamling av prover och personuppgifter. Att de 20 000 deltagarna frivilligt hade valt att vara med och gett sitt skriftliga samtycke spelar ingen roll. Datainspektionen accepterar inte människors rätt att ”samtycka till något så diffust som framtida forskning”. Individen måste skyddas från sig själv – så får man inte handskas med vare sig sina personuppgifter eller sitt biologiska material. Fördömandet av den självskadande människan som inte vet vad den samtycker till hänger i luften. Men vilken moralisk slutsats bör betraktaren dra? Kanske den som åtta professorer i medicin drog på SvD Brännpunkt i slutet av december: att Datainspektionen omyndigförklarar individer som av fri vilja vill bidra till forskningen. En etik grundad i självägandet ger oss istället ett argument mot sådant omyndigförklarande och skänker därmed också hopp om bättre och friskare liv för framtida generationer.

Ett tredje exempel är den som säljer en njure för att få pengar till en bättre framtid med sin familj. Ett sådant agerande är förbjudet i svensk lag, precis som i de flesta länder. Lagen sägs vara till för att skydda just säljaren – sådant självdestruktivt beteende ska inte vara tillåtet. Men det är en Pyrrhusseger. Den 1 januari i år väntade 634 svenskar på en njure – en väntan på liv och död. Det är i sig en stor tragedi, men viktigare ur självdestruktivitetens perspektiv är vad som händer med säljarna: de tvingas agera på en svart marknad. Sådana karakteriseras av otrygghet, bedrägerier och bristande rättssäkerhet. Det är sensmoralen av det skakande reportage som Expressen publicerade 2008 om hur bulgariska Mariana Todova bara fick hälften av de utlovade pengarna och hur moldaviske Nikolaj Birdim efter operationen fick infektioner som gjorde honom arbetsoförmögen. Vilken moralisk slutsats bör betraktaren dra? På en legal marknad hade Mariana så klart fått rätt i en domstol och Nikolaj hade i förväg kunnat teckna en försäkring mot sina men. På den svarta marknaden är de däremot rättslösa, lika lämnade vind för våg som båtflyktingarna i Medelhavet. Förbudet mot organhandel förhindrar inte utan förvärrar det självdestruktiva beteendet. Självägandet tillåter däremot njurförsäljning och har därmed potentialen inte bara att låta hundratals personer i transplantationskön andas ut och återfå sitt hopp om livet, utan också att göra livet tryggare och värdigare för dem som – med eller utan förbud – faktiskt säljer en njure.

Det intressanta med de här exemplen är att de ställer Friberg von Sydows bild av självägandet som en moraliskt slapp och dövstum låt-gå-etik på huvudet. Självägandet är inte någon patentursäkt för att lämna våra medmänniskor i sticket. Deras äganderätt till sig själva ställer krav också på oss. Det gäller bara att se inte stirra sig så blind på grandet i den självskadandes öga att man missar bjälken i det omgivande samhällets. Faktum är att Friberg von Sydow i avhandlingens första kapitel förser oss med lämpliga teoretiska verktyg för att inse detta: den slovenske filosofen och vänsterikonen Slavoj Žižeks teori om subjektivt och objektivt våld. Det subjektiva våldet – oavsett om det utövas mot sig själv eller mot andra – uppfattas som apart och annorlunda, ty man blir hemmablind och ser inte längre fonden av objektivt våld mot vilken det protesterar och utspelar sig. Om det objektiva så kallade ”våldet” består i ett marknadsekonomiskt samhälle och det subjektiva svaret på detta är bombdåd och kidnappningar i Västtyskland är teorin naturligtvis inte så mycket för världen – men när det objektiva våldet är Europas stängda gränser så har idén om det subjektiva självskadliga våld som består i att sätta sig i en flotte på vinst och förlust ett sant förklaringsvärde. Självägandet och den förhatliga nyliberalismen kan göra intellektuellt bruk av Žižeks teori, minst lika väl som den revolutionära marxismen.

Med detta sagt så har Friberg von Sydow ändå en poäng i sin kritik av självägandet: Han har rätt i att det är otillräckligt – det är bara det att otillräckligt inte betyder fel. Självägandet ska ses som en ram för våra övriga moraliska principer. Det enda som självägandet inte tillåter är intrång på andras kroppar – exempelvis sådan religiös bomärkning som omskärelse av oskyldiga barn. Däremot är en katolsk etik som hyllar den heliga självsvälten anorexia mirabilis fullt tillåten inom självägandets ramar – så länge den är frivillig. Lika möjlig är sådan sekulär carnal art som av Prokes (och påven) fördöms som hörande till Dödens kultur. Självägandet tillåter dem bägge – och låter dem fredligt samexistera med det verklighetens folk som fnyser åt såväl de religiösa som de estetiska galenpannorna. Självägandet är en moral som möjliggör för vitt disparata grupper att leva i fred – just för att ingen får pådyvla någon annan sin egen moral med tvångsmedel. Sådan konfliktlösningsförmåga är en styrka hos en moralteori.

Nozick påpekar i Philosophical Explanations (1981) att moraliska rättigheter är centrala i politisk filosofi, men däremot inte i moralfilosofi i allmänhet, ty ”det finns högre och mer förfinade (higher and more refined) moralbegrepp”. Skälet till att rättigheter ändå är centrala just i politiken är att de reglerar gränserna för vålds- och tvångsanvändning. Det är precis i denna distinktion som Friberg von Sydow har gått vilse. Den som klagar på att rättigheter är grova och trubbiga (crude and blunt) moraliska begrepp missar att tvång – det statliga våldsmonopolets differentia specifica – i sig är grovt och trubbigt. Om frågan är huruvida vi har rätt att vara självdestruktiva så måste svaret ta frågan på allvar. Att ha rätt till något är ett trumfkort, som Ronald Dworkins analogi lyder, som slår alla andra intressen och överväganden. Det man har rätt till får man inte med aldrig så goda föresatser fråntas. Vi äger våra kroppar. Alternativet är att vi inte gör det, och det är mycket, mycket värre. Fråga Antigone i Sofokles drama vad som sker när staten tar äganderätten till kroppen ifrån oss. Om man skyr ett svartvitt svar så ska man inte ställa en svartvit fråga.

På de gråspräckliga frågor som vi möter i det dagliga livet ger självägandet och rättighetsetiken däremot inte några uttömmande svar, bara ramar att fylla med innehåll. Gott så. Vad vore livet om allt dåligt var förbjudet och allt bra obligatoriskt? Troligen outhärdligt.

Ulrik Franke är doktorand vid KTH och f.d. förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet.