Att tala i radio
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ATT TALA
I RADIO
Av fil. kand. SVERKER MARTIN LÖF, Stockholm
EN ENGELSK språkvetenskapsman, professor A. Lloyd James,
som i sin egenskap av språklig rådgivare åt B. B. C. haft anledning att tänka en hel del över problemet språk och radio, har
jämfört rundradions betydelse för det talade ordet med boktryckarkonstens för det skrivna ordet. Jämförelsen verkar vid första
påseendet ganska djärv. Men trots att vi ännu befinna oss i
radions barndom, har den ju redan fått en kolossal betydelse och
blivit en faktor i tillvaron, som man knappast kan undvara. Man
behöver bara göra tankeexperimentet, att rundradion plötsligt
skulle upphöra, för att förstå dess betydelse.
Det talade ordet har i och med rundradions införande fått en
makt och betydelse som aldrig tillförne. Det är en makt på gott
och ont- det har visat sig inte minst i dessa dagar. Radion har
skapat alldeles nya förutsättningar för det talade ordet. För det
första kan genom radion ett talat ord nå en publik på tusenden, i
många fall millioner människor samtidigt, så att alla hör det och
uppfattar det fullt tydligt, och för det andra – och detta är det
viktigaste i detta sammanhang – möjliggör radiotekniken att
talaren ej behöver höja rösten det allra minsta. Han kan använda
det intima röstläge, som brukas man och man emellan, och ändå
höras väl. Ej nog med att han kan tala detta språk, han bör
också göra det. Det är på detta område, som radion har möjligheter- och också skyldigheter- att skapa en egen stil för muntlig meddelelse, den »radiomässiga» stilen.
Den nyss citerade professor Lloyd James har i en uppsats
(Standards of Speech) uppställt tre huvudkrav på det talspråk,
som bör användas i radio. Det första är kravet på förståelighet,
d. v. s. det talade ordets ljud, rytm och intonation skall vara
sådana, att talet kan väl uppfattas inom hela det språkområde.
656
Att tala i radio
till vilket det vänder sig. Det andra kravet kallar han det sociala
kravet och därmed menar han att det språk som användes skall
vara någorlunda bildat, varken okultiverat eller hyperkultiverat.
Det tredje kravet kallar han det estetiska kravet och menar därmed att det tal, som användes, skall stå i rimlig samklang med det
ändamål, för vilket talet användes. Detta innebär t. ex. att man
ej bör använda samma slags talspråk för en predikan som för ett
instruktionsföredrag i livräddning· el. dyl.
Vid denna uppdelning har Lloyd James naturligtvis särskilt
tagit sikte på engelskan, där t. ex. det sociala kravet är mycket
mera framträdande än i svenskan. Hans uppdelning är i och för
sig riktig såtillvida, att radiotalspråket måste anses böra uppfylla alla dessa krav. Men den är otillräcklig, det finns utöver
dessa fordringar ett annat krav, som man måste ställa på talsprå-
ket i radio. Det är kravet på naturlighet, på intimitet, på »radiomässighet», och det kravet är särskilt viktigt just för vårt språk.
För att närmare klargöra grunderna för detta krav och för att
något närmare söka definiera det, är det på sin plats att påpeka
en del grundläggande skillnader mellan konsten att tala från en
estrad till en synlig publik och konsten att tala genom en mikrofon
till en osynlig publik.
En föredragshållare i kateder eller en uppläsare på en estrad
vänder sig alltid till ett kollektivt auditorium. Han måste tänka
på att tala så, att även åhörarna på de bakersta bänkarna höra
honom, han måste bruka ganska kraftiga effekter för att åhörarna
skola uppfatta nyanserna i det tal han framför eller det poem
han reciterar. I radio talar han till enstaka lyssnare, som akustiskt sett sitter mycket nära honom. Vid normal mottagning är
det nämligen i akustiskt avseende icke något avstånd alls mellan
den mikrofon, i vilken föredragshållaren eller uppläsaren talar
och den högtalare, i vilken lyssnaren hör honom. Det verkliga
akustiska avståndet mellan talaren och lyssnaren är med andra
ord endast en eller ett par meter. Har man gjort detta klart för
sig, då förstår man också, att man i radio måste bruka oerhört
mycket finare nyanser än vid föredrag eller uppläsning inför ett
auditorium. Det är mycket möjligt att den reaktion, som man ofta
möter mot uppläsningen av dikter i radio, har sin grund i detta
faktum. En lyssnare är icke van vid att utsättas för så starka
dynamiska skiftningar på så nära avstånd, och han känner dem
därför lätt som något affekterat, som något tillgjort. På samma
657
Sverker Martin Löf
sätt uppfattar han starkare skiftningar i intonationen, längre
pauseringar än vad han är van vid att höra, när någon talar till
honom på ett så kort avstånd. Vid en teaterpjäs gör detta sig ej
så starkt gällande. Där har han genom vanans makt illusionen
av en scen, varifrån skådespelarna tala till honom, och han accepterar då lättare de större nyanserna. Detta gäller självklart ej
alltid. I vissa scener i pjäser kan och bör han få känslan av att
skådespelaren talar »i närbild» – för att låna en term från filmen – och denna känsla får han också när skådespelaren talar
med lågmäld och intim röst, utan alltför stora skiftningar eller
alltför starka effekter.
Detsamma gäller också för föredrag i radio. Om föredragshållaren talar med känslan att tala från en kateder eller en talarstol
till ett stort auditorium, då får också lyssnaren samma känsla.
Han känner då, hur föredragshållaren liksom flyttas bort åtskilliga meter och han känner då – och detta är mycket viktigt –
att föredragshållaren ej talar speciellt till honom, att vad föredragshållaren har att säga ej angår honom på samma sätt, som
om föredragshållaren sutte på tu man hand med honom. Han
påverkas ej så starkt, han blir ej lika intresserad. Föredragshållaren är ej så radiomässig, som önskvärt är. Kravet på radiomässighet bygger sålunda på radions egna tekniska förutsättningar,
så som de skisserats i inledningen.
Av det nu sagda får man inte dra den slutsatsen att en radiolyssnare överhuvud inte skulle kunna påverkas av ett föredrag,
en recitation eller en teaterpjäs, som inte fyller dessa krav. Men
då påverkas han med samma medel, som om inte radion vore där,
han påverkas inte av radiomässigheten i prestationen. Ett offentligt tal t. ex. av Mussolini eller Adolf Hitler påverkar naturligt-·
vis lyssnaren, om det utsändes i radio, men det påverkar honom
med exakt samma medel, som när han hör dem tala offentligt
utan radioutsändning, det tillkommer ingen ny »radiomässig»
faktor. President Roosevelt t. ex. talar däremot i eminent grad
»radiomässigt», och det säges i Amerika – och det är förmodligen
inte tomt prat – att han vann många röster vid det förra presidentvalet just genom denna sin »radiomässighet», sin förmåga att
tala intimt till var och en. (Jämför »Volksgenossen und Volksgenossinen, Deutsche Männer und Frauen …» med »My friends»,
så har man skillnaden mellan offentligt masstalande och radiomässighet i ett nötskal.)
658
Att tala i radio
:Man skulle kanske på grundval av det nu sagda kunna påstå,
att termen radiomässighet vore utan vidare liktydig med naturlighet, om man inte löpte risk att kunna missförstås. Det måste
nämligen fastslås, att naturlighet och ledighet i den muntliga
framställningen kan nås på två vägar. Gösta Sjöberg har i en
artikel i stockholms-Tidningen mycket riktigt observerat detta.
Naturligheten kan dels vara en »naturbegåvning» – då är den
givetvis friskast och bäst- men den kan också vara resultatet av
en i högsta grad medveten strävan efter noga genomtänkta linjer – då är den också bra. Om man har denna tvåfald i klart
sikte, då kan man tala om naturligheten och radiomässigheten
som två liktydiga begrepp.
Den alldeles ohämmade »naturlighet», som var människa mer
eller mindre måste anses besitta t. ex. vid vårdslöst dagligt tal
man och man emellan, den duger långt ifrån i alla fall till att
presenteras i radio. Man behöver bara t. ex. teckna upp ett telefonsamtal, så märker man med fasa, vad denna sorts »naturlighet» innebär. När man skall söka närmare precisera fordringarna
på radiotalspråket, har man en viss hjälp av de tre förut refererade kraven, som Lloyd James uppställt. Den ohämmade naturligheten måste nämligen underordna sig dessa krav för att bli ett
talspråk, lämpat för radio. Kraven äro alltså: det skall vara förståeligt för alla, det skall vara någorlunda bildat och det skall
stå i samklang med det ämne, som behandlas.
En annan uppdelning är också genast nödvändig för radioföredragets del: manuskriptet och framförandet, naturlighet i manuskriptets avfattning och naturlighet i framförandet. Den senare
får nog sägas vara viktigast. Man kan nämligen på ett naturligt
– det vill i detta sammanhang säga »radiomässigt» sätt – föredraga ett onaturligt, d. v. s. icke radiomässigt manuskript. Detta
är för övrigt ofta hallåmannens rätt kinkiga uppgift, när det
gäller efterlysningar, offentliga meddelanden etc. Men skall helhetsintrycket bli verkligt radiomässigt, då fordras det också att
manuskriptet är avfattat på ett radiomässigt sätt.
J a, varför skall det för övrigt vara nödvändigt med manuskript,
frågar sig kanske någon. Om man bara fick tala fritt ur hjärtat,
så skulle det gå mycket bättre och talet skulle bli mycket naturligare. Det är just när en svensk skall fästa sina tankar på papperet, som den andliga stärkkragen infinner sig. Det är mycket
sant. Vårt språk gör tyvärr i mycket hög grad skillnad på den
659
~· .
Sverker Martin Löt
svenska, som gemene man skriver, och den svenska, som han talar.
För kortare intervjuer finns metoden att tala utan manuskript
och inspela resultatet på stålband eller grammofonskiva som en
framgångsrik och ofta prövad genväg till att locka fram naturlighet i framställningssättet. Men när det gäller ett radioföredrag, är det några mycket viktiga omständigheter, som tillkomma
och som göra ett manuskript nödvändigt i nästan alla fall. För
det första måste man ha ett manuskript som garanti för att
vederbörande på den honom tillmätta tiden hinner med att behandla sitt ämne, så som han avser. Vid ett offentligt föredrag
gör det i allmänhet ingenting, om en föredragshållare håller på
tio minuter, kanske en kvart längre än avsett. I radio är en
sådan sak fatal och tillräcklig för att skapa en grundmurad
impopularitet. För det andra är det nödvändigt att ha en garanti
för att föredragshållaren inte uttalar sig olämpligt i politiska
eller andra stridsfrågor, att han inte avsiktligt eller oavsiktligt gör sig skyldig till reklam i någon form. En annan
sak är också viktig. En talare, som inför publik kan hålla
utmärkta föredrag utan manuskript, kan i radio tystna redan
efter en kort tid av brist på stimulans från auditoriet. Så-
dant har nämligen hänt (inga namn!). Och sist men inte minst
— manuskriptet måste finnas som en garanti för att föredraget i
avfattningen åtminstone uppfyller några av kraven 1:å radiomässighet.
Det viktigaste vid manuskriptets avfattande är att det skrives
så, att det »ligger väl i munnen» för den, som skall läsa upp det,
det vill säga så avfattat att det är lätt att läsa som talspråk.
Självfallet är det ej nödvändigt att det avfattas på rent talspråk.
Det finns ju många föredragshållare, som ha en självständig,
litterärt präglad muntlig stil, som de helt tillägnat sig – som
blivit en »andra natur» -och som därför ligger bäst till för dem,
även om den inte kan sägas vara direkt talspråksmässig i vedertagen stilistisk bemärkelse. En sådan föredragshållare skulle ju
ej känna sig naturlig – det vill säga ej vara naturlig – om han
plötsligt skulle slå om stil och övergå t. ex. till ett kåserande talspråk. Individualiteten måste i sådana fall bevaras – radiomässigheten får ej innebära någon stilistisk likriktning. Professor
Erik Weilarrder har i sin bok »Riktig svenska» lämnat en bred
och god definition på den stil, som är eftersträvansvärd i radioföredrag, när han talar om den »lediga» stilen såsom »den okonst- 660
Att tala i radio
lade enkelhet, som gör framställningen lätt och behaglig att följa
såsom det omedelbara, naturliga och liksom självklara uttrycket
för en kultiverad människas tankegång».
Men det finns också många mindre vana radioföreläsare, som
ej ha en egen litterär stil i både tal och skrift, utan som skriva
helt annorlunda än de tala, och för dem är en viss anpassning
nödvändig.
Det kan då vara en god hjälp att diktera ned manuskriptet.
Man har då mycket lättare att få det talspråksmässigt, ty man
kan vid avfattningen så att säga »smaka» på frasen eller meningen och känna att den är talbar. En annan viktig omständighet kommer här till. Om man dikterar ett föredrag, kan man inte
undgå att få med något av sin egen naturliga talrytm. Denna
individuella talrytm är säkert en av de viktigaste komponenterna
i helhetsintrycket av naturlighet, av radiomässighet. Med de nuvarande tekniska hjälpmedel, som stå till buds när det gäller
ljudupptagning och reproduktion, bör här kunna öppnas ett intressant område för vetenskapligt arbete.
Ä ven allmänt stilistiskt bör man försöka närma sig talspråket,
men naturligtvis ej så långt att man efterhärmar dess logiska
oreda. skriftspråkets ofta invecklade satsbyggnad med långa
satser och svåröverskådliga meningar bör man emellertid söka
avlägsna sig från. Om en text är avsedd att läsas, då kan ju läsaren se sig tillbaka, om han i en komplicerad mening skulle »tappa
tråden». Hör han en text läsas i radio så kan han ju aldrig gå
tillbaka i texten för att få större klarhet. Det är därför en god
regel att i radioföredrag skriva korta satser och ej bygga upp
långa perioder. Man kan och bör tillåta sig omtagningar, parentetiska tillägg och överhuvud stildrag, som ge texten karaktär
av improvisation i mycket större utsträckning än man skulle göra
det, om det var fråga om en artikel, avsedd att läsas.
Om man alltså måste ställa kravet på enkelhet i framställningen, undvikande av högtravande, uppstyltade fraser och långa
perioder, så får man därför inte bannlysa retoriken i radio. Som
förut sagts, måste ju den språkliga stilen nyanseras efter ämnets
och uppgiftens art. Men retoriken i radio måste då vara en självständig, litterärt präglad stil och ej ett anhopande av retoriska
attribut. Det är också – som förut påpekats – av stor vikt att
denna stil är talbar för den, som framför den, annars blir radiomässigheten genast lidande.
661
——————————-~-
Sverker Martin Löt
Så kommer själva framförandet. Inledningsvis har påpekats
vikten av att man gör klart för sig att åhöraren sitter mycket
nära, att man därför måste eftersträva intimitet i framförandet.
Men det får inte bli ett monotont uppläsande i lågmäld ton, det
måste ha det talade språkets karaktär, karaktären av improvisation. Därvid är det mycket viktigt att variera tempot – naturligtvis inom rimliga gränser. Detaljer, som äro viktiga och som
man önskar inskärpa, böra läsas i ett långsammare, mera markerat tempo, oviktigare saker, parentetiska tillägg o. dyl., i ett
snabbare tempo och med mindre markerad intonation. Det skadar
inte att i förväg markera in vissa pauseringar i manuskriptet,
om man har benägenhet att tala fort. Har man för vana att i
dagligt tal alltid tala mycket fort, låter man lätt hämmad och
onaturlig, om man drar ned sitt taltempo altför mycket i radio.
Då är det bättre att göra pauser. Man bör alltså överhuvud eftersträva det mindre regelbundna taltempo, som man använder vid
dagligt tal – man bör söka träffa sin egen naturliga talrytm.
Vid sidan av dessa mera principiella synpunkter kan det emellertid vara av värde att mera i detalj fästa radiotalares uppmärksamhet på vissa stilistiska och språkliga enskildheter, som ha stor
betydelse för att lyssnaren skall få ett så gott intryck som möjligt av ett radioföredrag. Därför har man vid Radiotjänst på
grundval av den erfarenhet, som vunnits under årens lopp, och i
samarbete med språkmän sökt ställa upp en del önskemål och
synpunkter på hur ett radioföredrag bör vara beskaffat. Några
av dessa synpunkter må här återgivas.
Först fastslås, att radioföredragets uppgift är att stimulera
lyssnarnas intresse, ej att lämna en uttömmande och systematisk
redogörelse för ämnet i fråga. Man bör naturligtvis därför
undvika ytliga översiktsframställningar och ej söka tränga in
altför mycket material i föredraget. Uttryck som »tiden tillåter
inte» och dyl. äro givetvis olämpliga, ty den uppgift, som föredragshållaren åtagit sig innebär att han på den till buds stående
tiden skall behandla sitt ämne. Det är lämpligt att välja ut ett
fåtal detaljer och behandla dessa utförligare, gärna i kåserande
form. Åskådligheten är för lyssnarna av större vikt än fullständigheten.
Vidare bör ämnet ges en klar och översiktlig disposition. Man
bör inte i onödan börja föredraget med en lång inledning, utan
redan från början låta lyssnarna förstå, vad saken gäller. Där
662
Att tala i radio
så kan ske, bör man välja en bestämd händelse eller ett konkret
fall som utgångspunkt.
Föredragets språkliga stil bör naturligtvis nyanseras allt efter
ämnets och uppgifternas art. En predikan eller en nekrolog bör
givetvis iklädas en annan språklig dräkt än ett lantbruksföredrag
eller en reseskildring. Ett något högtidligare föredragsspråk
behöver ej vara detsamma som skriftspråk.
Ett skriftspråkligt stildrag, som man särskilt bör undvika, är
långa attributiva bestämningar före substantiv. De böra ersättas
med relativsatser. Man bör alltså inte skriva: »De tidigare under
kommittens arbete av N. N. framförda synpunkterna ge vid handen …» utan »De synpunkter, som tidigare under kommittens
arbete ha framförts av N. N., ge vid handen». När man använder
citat, bör man vara noga med att markera skillnaden mellan vad
man själv säger och citatet, antingen genom intonationen eller
genom att inskjuta t. ex. »säger N. N.» el. dyl. Erfarenheten har
visat att missförstånd mycket lätt kunna uppstå härvidlag. Om
inte innehållet på grund av ämnets höghet kräver en högtidlig
form, bör man se upp med valet och uttalet av vissa småord och
ändelser. Man bör säga mej, dej, sej, ej mig, dig och sig. Man bör
sträva att undvika verbens flertalsformer. Likaledes böt man
välja de korta formerna: ha, bli, ge, dra, ta, sa i stället för hava,
bliva, giva, taga, sade. Man bör använda och (uttalas å!) i stället
för samt, inte i stället för icke och ej, därför att i stället för
emedan. Man bör gärna använda för i stället för ty, gärna bara
i stället för endast och blott och som i stället för relativt vilket,
allt detta givetvis under förutsättning av att man använder dessa
ord i sitt naturliga talspråk, och det torde väl numera de flesta
göra. Därest ett verb kan brukas i både fast och lös sammansättning, bör man föredra den lösa (tala om i st. f. omtala- hålla
kvar i st. f. kvarhålla- ta upp i st. f. upptaga etc.). I fråga om
uttalet det, de och dem är språkbruket i olika delar av Sverige
så olika, att någon norm här ej kan uppställas. Här är det blott
önskvärt att föreläsaren använder det för honom lediga uttalet.
I allmänhet kan man väl dock fastslå att det alltid uttalas utan t
(som de eller dä), att de vanligen uttalas som di eller dom (mera
sällan som de) och att dem vanligen uttalas som dom.
En annan detalj, som är viktig, är att hjälpverben har, hade
utsättas vid supinum i bisatsen (Han sade, att han hade sett henne
på morgonen och ej: han sade, att han sett henne på morgonen).
663
-.._;,,..
Sverker Martin Löf
Vidare bör man samvetsgrant undvika sådana typiska skriftspråkord som ovanstående, nedanstående, undertecknad m. fl.
Facktermer och främmande ord böra brukas med sparsamhet.
Om det är nödvändigt att använda ett mindre vanligt främmande
ord eller en mindre vanlig fackterm, så bör man ge den svenska
motsvarigheten till det främmande ordet och belysa facktermen
med ett exempel. Man bör givetvis kontrollera uttalet av lånord,
geografiska och historiska namn, om man ej är fullt säker på
deras uttal – och ibland även om man är säker.
Det talspråk, som man använder, bör vara till formen vårdat
och korrekt och uttalet bör vara klart och tydligt. Man bör tänka
på att ej sänka tonen för mycket vid slutet av meningarna och
att man ej sedan startar med kraft och högt tonläge. Man bör
vidare tänka på att uttala även obetonade stavelser och slutkonsonanter tydligt utan att förfalla till överdrift – tala »grammatikaliskt». Naturligheten fordrar också självfallet att man
använder den för rösten naturliga tonhöjden och ej låter stämman sjunka några tonsteg. Då blir tydligheten lidande. Det tal,
man använder, bör närma sig rikstalspråkets ideal. Man kan_ i
sitt tal eftersträva språkriktighet och språkskönhet utan att talspråket behöver bli likriktat eller standardiserat, lika väl som
man kan ha en personlig stil utan att därför i sitt språk vara
vårdslös, självsvåldig eller otuktat dialektal.
Om man talar en dialekt, är detta naturligtvis i och för sig
intet fel, det kan tvärtom ofta bidraga till att talet låter enkelt,
rättframt och naturligt. Men man bör göra klart för sig, att en
stark dialektal färgning av talet kan innebära, att man ej kan
förstås av en mängd, kanske i vidrigt fall de allra flesta av lyssnarna. I sådana fall bör man naturligtvis försöka arbeta bort de
mest särpräglade dragen. Däremot kunde en hel del värdefulla
ord och uttryck ur dialekter väl försvara sin plats även i rikstalspråket. När man använder sådana ord, bör man emellertid noga
övertänka, om de verkligen kunna förstås av alla och i annat fall
ge en motsvarighet på riksspråket eller förklara med en omskrivning.
* *
*
Rad.ion kommer troligen att få en mycket stor betydelse för
framtidens talspråk. Om den sköter sin uppgift väl, kan den bi- 664
Att tala i radio
draga till att skapa en norm för talspråket, kanske verka som en
återhållande faktor i dess stundom alltför hastiga och vildvuxna
utveckling och bidraga till att närma skriftspråk och talspråk
till varandra. I så fall skulle den kunna utföra en viktig mission.
Vad som här i det föregående sagts om den muntliga stil, som
radion från sina speciella förutsättningar bör utveckla, gör inte
anspråk på att vara någon kodex, utan endast några råd och
reflexioner. Självfallet kan man vara en god »radioröst» utan att
ha alla de kvalifikationer, som här har räknats upp, och lika
självfallet är att man överhuvud inte kan fixera på papper alla
de komponenter, som samverka till det helhetsintryck, som amerikanarna beteckna med det utmärkta ordet »personality». Detta
så mycket mer som talspråket i allmänhet och talspråket i radio
i synnerhet är ett mycket outforskat kapitel. Fyra krav synes
man i alla fall kunna ställa på den gode radioföreläsaren; han
skall vara naturlig, han skall vara personlig, han skall vara förståelig och han skall låta någorlunda kultiverad.
665
…,….
I RADIO
Av fil. kand. SVERKER MARTIN LÖF, Stockholm
EN ENGELSK språkvetenskapsman, professor A. Lloyd James,
som i sin egenskap av språklig rådgivare åt B. B. C. haft anledning att tänka en hel del över problemet språk och radio, har
jämfört rundradions betydelse för det talade ordet med boktryckarkonstens för det skrivna ordet. Jämförelsen verkar vid första
påseendet ganska djärv. Men trots att vi ännu befinna oss i
radions barndom, har den ju redan fått en kolossal betydelse och
blivit en faktor i tillvaron, som man knappast kan undvara. Man
behöver bara göra tankeexperimentet, att rundradion plötsligt
skulle upphöra, för att förstå dess betydelse.
Det talade ordet har i och med rundradions införande fått en
makt och betydelse som aldrig tillförne. Det är en makt på gott
och ont- det har visat sig inte minst i dessa dagar. Radion har
skapat alldeles nya förutsättningar för det talade ordet. För det
första kan genom radion ett talat ord nå en publik på tusenden, i
många fall millioner människor samtidigt, så att alla hör det och
uppfattar det fullt tydligt, och för det andra – och detta är det
viktigaste i detta sammanhang – möjliggör radiotekniken att
talaren ej behöver höja rösten det allra minsta. Han kan använda
det intima röstläge, som brukas man och man emellan, och ändå
höras väl. Ej nog med att han kan tala detta språk, han bör
också göra det. Det är på detta område, som radion har möjligheter- och också skyldigheter- att skapa en egen stil för muntlig meddelelse, den »radiomässiga» stilen.
Den nyss citerade professor Lloyd James har i en uppsats
(Standards of Speech) uppställt tre huvudkrav på det talspråk,
som bör användas i radio. Det första är kravet på förståelighet,
d. v. s. det talade ordets ljud, rytm och intonation skall vara
sådana, att talet kan väl uppfattas inom hela det språkområde.
656
Att tala i radio
till vilket det vänder sig. Det andra kravet kallar han det sociala
kravet och därmed menar han att det språk som användes skall
vara någorlunda bildat, varken okultiverat eller hyperkultiverat.
Det tredje kravet kallar han det estetiska kravet och menar därmed att det tal, som användes, skall stå i rimlig samklang med det
ändamål, för vilket talet användes. Detta innebär t. ex. att man
ej bör använda samma slags talspråk för en predikan som för ett
instruktionsföredrag i livräddning· el. dyl.
Vid denna uppdelning har Lloyd James naturligtvis särskilt
tagit sikte på engelskan, där t. ex. det sociala kravet är mycket
mera framträdande än i svenskan. Hans uppdelning är i och för
sig riktig såtillvida, att radiotalspråket måste anses böra uppfylla alla dessa krav. Men den är otillräcklig, det finns utöver
dessa fordringar ett annat krav, som man måste ställa på talsprå-
ket i radio. Det är kravet på naturlighet, på intimitet, på »radiomässighet», och det kravet är särskilt viktigt just för vårt språk.
För att närmare klargöra grunderna för detta krav och för att
något närmare söka definiera det, är det på sin plats att påpeka
en del grundläggande skillnader mellan konsten att tala från en
estrad till en synlig publik och konsten att tala genom en mikrofon
till en osynlig publik.
En föredragshållare i kateder eller en uppläsare på en estrad
vänder sig alltid till ett kollektivt auditorium. Han måste tänka
på att tala så, att även åhörarna på de bakersta bänkarna höra
honom, han måste bruka ganska kraftiga effekter för att åhörarna
skola uppfatta nyanserna i det tal han framför eller det poem
han reciterar. I radio talar han till enstaka lyssnare, som akustiskt sett sitter mycket nära honom. Vid normal mottagning är
det nämligen i akustiskt avseende icke något avstånd alls mellan
den mikrofon, i vilken föredragshållaren eller uppläsaren talar
och den högtalare, i vilken lyssnaren hör honom. Det verkliga
akustiska avståndet mellan talaren och lyssnaren är med andra
ord endast en eller ett par meter. Har man gjort detta klart för
sig, då förstår man också, att man i radio måste bruka oerhört
mycket finare nyanser än vid föredrag eller uppläsning inför ett
auditorium. Det är mycket möjligt att den reaktion, som man ofta
möter mot uppläsningen av dikter i radio, har sin grund i detta
faktum. En lyssnare är icke van vid att utsättas för så starka
dynamiska skiftningar på så nära avstånd, och han känner dem
därför lätt som något affekterat, som något tillgjort. På samma
657
Sverker Martin Löf
sätt uppfattar han starkare skiftningar i intonationen, längre
pauseringar än vad han är van vid att höra, när någon talar till
honom på ett så kort avstånd. Vid en teaterpjäs gör detta sig ej
så starkt gällande. Där har han genom vanans makt illusionen
av en scen, varifrån skådespelarna tala till honom, och han accepterar då lättare de större nyanserna. Detta gäller självklart ej
alltid. I vissa scener i pjäser kan och bör han få känslan av att
skådespelaren talar »i närbild» – för att låna en term från filmen – och denna känsla får han också när skådespelaren talar
med lågmäld och intim röst, utan alltför stora skiftningar eller
alltför starka effekter.
Detsamma gäller också för föredrag i radio. Om föredragshållaren talar med känslan att tala från en kateder eller en talarstol
till ett stort auditorium, då får också lyssnaren samma känsla.
Han känner då, hur föredragshållaren liksom flyttas bort åtskilliga meter och han känner då – och detta är mycket viktigt –
att föredragshållaren ej talar speciellt till honom, att vad föredragshållaren har att säga ej angår honom på samma sätt, som
om föredragshållaren sutte på tu man hand med honom. Han
påverkas ej så starkt, han blir ej lika intresserad. Föredragshållaren är ej så radiomässig, som önskvärt är. Kravet på radiomässighet bygger sålunda på radions egna tekniska förutsättningar,
så som de skisserats i inledningen.
Av det nu sagda får man inte dra den slutsatsen att en radiolyssnare överhuvud inte skulle kunna påverkas av ett föredrag,
en recitation eller en teaterpjäs, som inte fyller dessa krav. Men
då påverkas han med samma medel, som om inte radion vore där,
han påverkas inte av radiomässigheten i prestationen. Ett offentligt tal t. ex. av Mussolini eller Adolf Hitler påverkar naturligt-·
vis lyssnaren, om det utsändes i radio, men det påverkar honom
med exakt samma medel, som när han hör dem tala offentligt
utan radioutsändning, det tillkommer ingen ny »radiomässig»
faktor. President Roosevelt t. ex. talar däremot i eminent grad
»radiomässigt», och det säges i Amerika – och det är förmodligen
inte tomt prat – att han vann många röster vid det förra presidentvalet just genom denna sin »radiomässighet», sin förmåga att
tala intimt till var och en. (Jämför »Volksgenossen und Volksgenossinen, Deutsche Männer und Frauen …» med »My friends»,
så har man skillnaden mellan offentligt masstalande och radiomässighet i ett nötskal.)
658
Att tala i radio
:Man skulle kanske på grundval av det nu sagda kunna påstå,
att termen radiomässighet vore utan vidare liktydig med naturlighet, om man inte löpte risk att kunna missförstås. Det måste
nämligen fastslås, att naturlighet och ledighet i den muntliga
framställningen kan nås på två vägar. Gösta Sjöberg har i en
artikel i stockholms-Tidningen mycket riktigt observerat detta.
Naturligheten kan dels vara en »naturbegåvning» – då är den
givetvis friskast och bäst- men den kan också vara resultatet av
en i högsta grad medveten strävan efter noga genomtänkta linjer – då är den också bra. Om man har denna tvåfald i klart
sikte, då kan man tala om naturligheten och radiomässigheten
som två liktydiga begrepp.
Den alldeles ohämmade »naturlighet», som var människa mer
eller mindre måste anses besitta t. ex. vid vårdslöst dagligt tal
man och man emellan, den duger långt ifrån i alla fall till att
presenteras i radio. Man behöver bara t. ex. teckna upp ett telefonsamtal, så märker man med fasa, vad denna sorts »naturlighet» innebär. När man skall söka närmare precisera fordringarna
på radiotalspråket, har man en viss hjälp av de tre förut refererade kraven, som Lloyd James uppställt. Den ohämmade naturligheten måste nämligen underordna sig dessa krav för att bli ett
talspråk, lämpat för radio. Kraven äro alltså: det skall vara förståeligt för alla, det skall vara någorlunda bildat och det skall
stå i samklang med det ämne, som behandlas.
En annan uppdelning är också genast nödvändig för radioföredragets del: manuskriptet och framförandet, naturlighet i manuskriptets avfattning och naturlighet i framförandet. Den senare
får nog sägas vara viktigast. Man kan nämligen på ett naturligt
– det vill i detta sammanhang säga »radiomässigt» sätt – föredraga ett onaturligt, d. v. s. icke radiomässigt manuskript. Detta
är för övrigt ofta hallåmannens rätt kinkiga uppgift, när det
gäller efterlysningar, offentliga meddelanden etc. Men skall helhetsintrycket bli verkligt radiomässigt, då fordras det också att
manuskriptet är avfattat på ett radiomässigt sätt.
J a, varför skall det för övrigt vara nödvändigt med manuskript,
frågar sig kanske någon. Om man bara fick tala fritt ur hjärtat,
så skulle det gå mycket bättre och talet skulle bli mycket naturligare. Det är just när en svensk skall fästa sina tankar på papperet, som den andliga stärkkragen infinner sig. Det är mycket
sant. Vårt språk gör tyvärr i mycket hög grad skillnad på den
659
~· .
Sverker Martin Löt
svenska, som gemene man skriver, och den svenska, som han talar.
För kortare intervjuer finns metoden att tala utan manuskript
och inspela resultatet på stålband eller grammofonskiva som en
framgångsrik och ofta prövad genväg till att locka fram naturlighet i framställningssättet. Men när det gäller ett radioföredrag, är det några mycket viktiga omständigheter, som tillkomma
och som göra ett manuskript nödvändigt i nästan alla fall. För
det första måste man ha ett manuskript som garanti för att
vederbörande på den honom tillmätta tiden hinner med att behandla sitt ämne, så som han avser. Vid ett offentligt föredrag
gör det i allmänhet ingenting, om en föredragshållare håller på
tio minuter, kanske en kvart längre än avsett. I radio är en
sådan sak fatal och tillräcklig för att skapa en grundmurad
impopularitet. För det andra är det nödvändigt att ha en garanti
för att föredragshållaren inte uttalar sig olämpligt i politiska
eller andra stridsfrågor, att han inte avsiktligt eller oavsiktligt gör sig skyldig till reklam i någon form. En annan
sak är också viktig. En talare, som inför publik kan hålla
utmärkta föredrag utan manuskript, kan i radio tystna redan
efter en kort tid av brist på stimulans från auditoriet. Så-
dant har nämligen hänt (inga namn!). Och sist men inte minst
— manuskriptet måste finnas som en garanti för att föredraget i
avfattningen åtminstone uppfyller några av kraven 1:å radiomässighet.
Det viktigaste vid manuskriptets avfattande är att det skrives
så, att det »ligger väl i munnen» för den, som skall läsa upp det,
det vill säga så avfattat att det är lätt att läsa som talspråk.
Självfallet är det ej nödvändigt att det avfattas på rent talspråk.
Det finns ju många föredragshållare, som ha en självständig,
litterärt präglad muntlig stil, som de helt tillägnat sig – som
blivit en »andra natur» -och som därför ligger bäst till för dem,
även om den inte kan sägas vara direkt talspråksmässig i vedertagen stilistisk bemärkelse. En sådan föredragshållare skulle ju
ej känna sig naturlig – det vill säga ej vara naturlig – om han
plötsligt skulle slå om stil och övergå t. ex. till ett kåserande talspråk. Individualiteten måste i sådana fall bevaras – radiomässigheten får ej innebära någon stilistisk likriktning. Professor
Erik Weilarrder har i sin bok »Riktig svenska» lämnat en bred
och god definition på den stil, som är eftersträvansvärd i radioföredrag, när han talar om den »lediga» stilen såsom »den okonst- 660
Att tala i radio
lade enkelhet, som gör framställningen lätt och behaglig att följa
såsom det omedelbara, naturliga och liksom självklara uttrycket
för en kultiverad människas tankegång».
Men det finns också många mindre vana radioföreläsare, som
ej ha en egen litterär stil i både tal och skrift, utan som skriva
helt annorlunda än de tala, och för dem är en viss anpassning
nödvändig.
Det kan då vara en god hjälp att diktera ned manuskriptet.
Man har då mycket lättare att få det talspråksmässigt, ty man
kan vid avfattningen så att säga »smaka» på frasen eller meningen och känna att den är talbar. En annan viktig omständighet kommer här till. Om man dikterar ett föredrag, kan man inte
undgå att få med något av sin egen naturliga talrytm. Denna
individuella talrytm är säkert en av de viktigaste komponenterna
i helhetsintrycket av naturlighet, av radiomässighet. Med de nuvarande tekniska hjälpmedel, som stå till buds när det gäller
ljudupptagning och reproduktion, bör här kunna öppnas ett intressant område för vetenskapligt arbete.
Ä ven allmänt stilistiskt bör man försöka närma sig talspråket,
men naturligtvis ej så långt att man efterhärmar dess logiska
oreda. skriftspråkets ofta invecklade satsbyggnad med långa
satser och svåröverskådliga meningar bör man emellertid söka
avlägsna sig från. Om en text är avsedd att läsas, då kan ju läsaren se sig tillbaka, om han i en komplicerad mening skulle »tappa
tråden». Hör han en text läsas i radio så kan han ju aldrig gå
tillbaka i texten för att få större klarhet. Det är därför en god
regel att i radioföredrag skriva korta satser och ej bygga upp
långa perioder. Man kan och bör tillåta sig omtagningar, parentetiska tillägg och överhuvud stildrag, som ge texten karaktär
av improvisation i mycket större utsträckning än man skulle göra
det, om det var fråga om en artikel, avsedd att läsas.
Om man alltså måste ställa kravet på enkelhet i framställningen, undvikande av högtravande, uppstyltade fraser och långa
perioder, så får man därför inte bannlysa retoriken i radio. Som
förut sagts, måste ju den språkliga stilen nyanseras efter ämnets
och uppgiftens art. Men retoriken i radio måste då vara en självständig, litterärt präglad stil och ej ett anhopande av retoriska
attribut. Det är också – som förut påpekats – av stor vikt att
denna stil är talbar för den, som framför den, annars blir radiomässigheten genast lidande.
661
——————————-~-
Sverker Martin Löt
Så kommer själva framförandet. Inledningsvis har påpekats
vikten av att man gör klart för sig att åhöraren sitter mycket
nära, att man därför måste eftersträva intimitet i framförandet.
Men det får inte bli ett monotont uppläsande i lågmäld ton, det
måste ha det talade språkets karaktär, karaktären av improvisation. Därvid är det mycket viktigt att variera tempot – naturligtvis inom rimliga gränser. Detaljer, som äro viktiga och som
man önskar inskärpa, böra läsas i ett långsammare, mera markerat tempo, oviktigare saker, parentetiska tillägg o. dyl., i ett
snabbare tempo och med mindre markerad intonation. Det skadar
inte att i förväg markera in vissa pauseringar i manuskriptet,
om man har benägenhet att tala fort. Har man för vana att i
dagligt tal alltid tala mycket fort, låter man lätt hämmad och
onaturlig, om man drar ned sitt taltempo altför mycket i radio.
Då är det bättre att göra pauser. Man bör alltså överhuvud eftersträva det mindre regelbundna taltempo, som man använder vid
dagligt tal – man bör söka träffa sin egen naturliga talrytm.
Vid sidan av dessa mera principiella synpunkter kan det emellertid vara av värde att mera i detalj fästa radiotalares uppmärksamhet på vissa stilistiska och språkliga enskildheter, som ha stor
betydelse för att lyssnaren skall få ett så gott intryck som möjligt av ett radioföredrag. Därför har man vid Radiotjänst på
grundval av den erfarenhet, som vunnits under årens lopp, och i
samarbete med språkmän sökt ställa upp en del önskemål och
synpunkter på hur ett radioföredrag bör vara beskaffat. Några
av dessa synpunkter må här återgivas.
Först fastslås, att radioföredragets uppgift är att stimulera
lyssnarnas intresse, ej att lämna en uttömmande och systematisk
redogörelse för ämnet i fråga. Man bör naturligtvis därför
undvika ytliga översiktsframställningar och ej söka tränga in
altför mycket material i föredraget. Uttryck som »tiden tillåter
inte» och dyl. äro givetvis olämpliga, ty den uppgift, som föredragshållaren åtagit sig innebär att han på den till buds stående
tiden skall behandla sitt ämne. Det är lämpligt att välja ut ett
fåtal detaljer och behandla dessa utförligare, gärna i kåserande
form. Åskådligheten är för lyssnarna av större vikt än fullständigheten.
Vidare bör ämnet ges en klar och översiktlig disposition. Man
bör inte i onödan börja föredraget med en lång inledning, utan
redan från början låta lyssnarna förstå, vad saken gäller. Där
662
Att tala i radio
så kan ske, bör man välja en bestämd händelse eller ett konkret
fall som utgångspunkt.
Föredragets språkliga stil bör naturligtvis nyanseras allt efter
ämnets och uppgifternas art. En predikan eller en nekrolog bör
givetvis iklädas en annan språklig dräkt än ett lantbruksföredrag
eller en reseskildring. Ett något högtidligare föredragsspråk
behöver ej vara detsamma som skriftspråk.
Ett skriftspråkligt stildrag, som man särskilt bör undvika, är
långa attributiva bestämningar före substantiv. De böra ersättas
med relativsatser. Man bör alltså inte skriva: »De tidigare under
kommittens arbete av N. N. framförda synpunkterna ge vid handen …» utan »De synpunkter, som tidigare under kommittens
arbete ha framförts av N. N., ge vid handen». När man använder
citat, bör man vara noga med att markera skillnaden mellan vad
man själv säger och citatet, antingen genom intonationen eller
genom att inskjuta t. ex. »säger N. N.» el. dyl. Erfarenheten har
visat att missförstånd mycket lätt kunna uppstå härvidlag. Om
inte innehållet på grund av ämnets höghet kräver en högtidlig
form, bör man se upp med valet och uttalet av vissa småord och
ändelser. Man bör säga mej, dej, sej, ej mig, dig och sig. Man bör
sträva att undvika verbens flertalsformer. Likaledes böt man
välja de korta formerna: ha, bli, ge, dra, ta, sa i stället för hava,
bliva, giva, taga, sade. Man bör använda och (uttalas å!) i stället
för samt, inte i stället för icke och ej, därför att i stället för
emedan. Man bör gärna använda för i stället för ty, gärna bara
i stället för endast och blott och som i stället för relativt vilket,
allt detta givetvis under förutsättning av att man använder dessa
ord i sitt naturliga talspråk, och det torde väl numera de flesta
göra. Därest ett verb kan brukas i både fast och lös sammansättning, bör man föredra den lösa (tala om i st. f. omtala- hålla
kvar i st. f. kvarhålla- ta upp i st. f. upptaga etc.). I fråga om
uttalet det, de och dem är språkbruket i olika delar av Sverige
så olika, att någon norm här ej kan uppställas. Här är det blott
önskvärt att föreläsaren använder det för honom lediga uttalet.
I allmänhet kan man väl dock fastslå att det alltid uttalas utan t
(som de eller dä), att de vanligen uttalas som di eller dom (mera
sällan som de) och att dem vanligen uttalas som dom.
En annan detalj, som är viktig, är att hjälpverben har, hade
utsättas vid supinum i bisatsen (Han sade, att han hade sett henne
på morgonen och ej: han sade, att han sett henne på morgonen).
663
-.._;,,..
Sverker Martin Löf
Vidare bör man samvetsgrant undvika sådana typiska skriftspråkord som ovanstående, nedanstående, undertecknad m. fl.
Facktermer och främmande ord böra brukas med sparsamhet.
Om det är nödvändigt att använda ett mindre vanligt främmande
ord eller en mindre vanlig fackterm, så bör man ge den svenska
motsvarigheten till det främmande ordet och belysa facktermen
med ett exempel. Man bör givetvis kontrollera uttalet av lånord,
geografiska och historiska namn, om man ej är fullt säker på
deras uttal – och ibland även om man är säker.
Det talspråk, som man använder, bör vara till formen vårdat
och korrekt och uttalet bör vara klart och tydligt. Man bör tänka
på att ej sänka tonen för mycket vid slutet av meningarna och
att man ej sedan startar med kraft och högt tonläge. Man bör
vidare tänka på att uttala även obetonade stavelser och slutkonsonanter tydligt utan att förfalla till överdrift – tala »grammatikaliskt». Naturligheten fordrar också självfallet att man
använder den för rösten naturliga tonhöjden och ej låter stämman sjunka några tonsteg. Då blir tydligheten lidande. Det tal,
man använder, bör närma sig rikstalspråkets ideal. Man kan_ i
sitt tal eftersträva språkriktighet och språkskönhet utan att talspråket behöver bli likriktat eller standardiserat, lika väl som
man kan ha en personlig stil utan att därför i sitt språk vara
vårdslös, självsvåldig eller otuktat dialektal.
Om man talar en dialekt, är detta naturligtvis i och för sig
intet fel, det kan tvärtom ofta bidraga till att talet låter enkelt,
rättframt och naturligt. Men man bör göra klart för sig, att en
stark dialektal färgning av talet kan innebära, att man ej kan
förstås av en mängd, kanske i vidrigt fall de allra flesta av lyssnarna. I sådana fall bör man naturligtvis försöka arbeta bort de
mest särpräglade dragen. Däremot kunde en hel del värdefulla
ord och uttryck ur dialekter väl försvara sin plats även i rikstalspråket. När man använder sådana ord, bör man emellertid noga
övertänka, om de verkligen kunna förstås av alla och i annat fall
ge en motsvarighet på riksspråket eller förklara med en omskrivning.
* *
*
Rad.ion kommer troligen att få en mycket stor betydelse för
framtidens talspråk. Om den sköter sin uppgift väl, kan den bi- 664
Att tala i radio
draga till att skapa en norm för talspråket, kanske verka som en
återhållande faktor i dess stundom alltför hastiga och vildvuxna
utveckling och bidraga till att närma skriftspråk och talspråk
till varandra. I så fall skulle den kunna utföra en viktig mission.
Vad som här i det föregående sagts om den muntliga stil, som
radion från sina speciella förutsättningar bör utveckla, gör inte
anspråk på att vara någon kodex, utan endast några råd och
reflexioner. Självfallet kan man vara en god »radioröst» utan att
ha alla de kvalifikationer, som här har räknats upp, och lika
självfallet är att man överhuvud inte kan fixera på papper alla
de komponenter, som samverka till det helhetsintryck, som amerikanarna beteckna med det utmärkta ordet »personality». Detta
så mycket mer som talspråket i allmänhet och talspråket i radio
i synnerhet är ett mycket outforskat kapitel. Fyra krav synes
man i alla fall kunna ställa på den gode radioföreläsaren; han
skall vara naturlig, han skall vara personlig, han skall vara förståelig och han skall låta någorlunda kultiverad.
665
…,….