Att vara åklagare
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GA WESTMAN:
Att vara åklagare
l Perry Mason-serien i TV sysslade
åklagaren till följd av sin enögdhet och ·
enfald så gott som uteslutande med
att efter förmåga begå det ena justitiemordet efter det andra, skriver kammaråklagare G A W estman i Svensk Tidskrifts serie ”Att vara …”. En svensk
åklagares uppgifter är att leda polisutredningar om brott, att fatta beslut i
åtalsfrågor och att vara åklagare i rättegång. Bakom dessa tre uppgifter döljer
sig ett stort antal verksamheter, och
kraven på en åklagares utbildning har
skärpts på senare år. Men på senare
tid har också vissa problem uppstått.
En ny syn på kriminalpolitiken har växt
fram, skriver författaren, inte ur folkdjupen, utan ur radikala opinionsbildares
pennor. Trots att lagen inte ändrats,
förväntas det att åklagare liksom domare
skall handla inte efter lag utan efter
anvisningar från högre ort.
Kriminalreportage och rättegångsreferat
har – förlåt – fängslat människor från
kulturernas gryning. Dramatiken och intensiteten i händelseförloppen då brott förövas, utreds och blir föremål för rättegång
har gripit dramatiker och författare genom århundraden. En brottsintrig anses
även i våra dagar vara den bästa förevändningen för att berätta en historia.
Många deckarförfattare synes dock ägna
ett mycket förstrött intresse åt studier av
hur brottsutredningar verkligen går till.
Sensationspressen liksom teletekniska
massmedia visar sitt intresse, inte alltid genom att sakligt penetrera problemen. Ofta blir det i stället en förenkling, där vissa fakta medvetet – eller som man hoppas – omedvetet hålls undan. Resultatet
blir ibland att läsaren/tittaren bibringas
uppfattningen att ett s k justitiemord begåtts. Gärningsmannen till justitiemordet
är icke sällan en åklagare enligt massmediaversionen. I Perry Mason-serien i TV
sysslade åklagaren till följd av sin enögdhet och enfald så gott som uteslutande
med att efter förmåga begå det ena justitiemordet efter det andra. Tyvärr är
stundom massmedias referat av verkligheten minst lika fiction-artade som i Perry
Mason-serien.
En i och för sig naturlig mänsklig reaktion är att lägga sina sympatier hos den
svagare i en kamp. I brottsmålet uppfattas den misstänkte som den svagare. Följdriktigt lägger man antipatierna hos åklagaren. Det är givetvis lätt att stryka denna känslomässiga fördom medhårs, särskilt som man därmed också kan ge intryck av att vara progressiv och samhällstillvänd.
Åklagare tycker man alltså inte om.
Kanske är åklagarna den yrkesgrupp
bland offentliga tjänstemän som mest på-
tagligt markerar överheten. En annan orsak till åklagamas – såsom yrkesgrupp –
negativa image hos många människor kan
vara okunnighet om vad åklagare egentligen sysslar med.
Arbetsuppgifterna
För att skingra det mörker- eller låt sä-
ga lätta upp denna skugga vill jag först
beröra åklagarens arbetsuppgifter. Dessa
kan i stora drag indelas i tre delar
att leda polisutredning om brott
att fatta beslut i åtalsfrågan och, om
åtal väckes, avfatta åtalshandlingen
(stämningsansökan) samt
att fullgöra åklagaruppgifterna i rättegång.
Att .Jeda polisutredningar angående
brott innebär att åklagaren ger direktiv
och anvisningar till de polismän, som utreder de brottsanmälningar som lottats på
åklagaren. I detta skede, alltså under polisutredningen, är åklagaren skyldig att
tillse att även omständigheter som är till
fördel för den misstänkte tillvaratages.
Åklagaren beslutar om användning av
de tvångsmedel som lagstiftaren i rättegångsbalken ställt till förfogande. De olika tvångsmedel som kan komma till användning – men långt ifrån alltid behö-
ver användas – är beslag, kvarstad och
skingringsförbud (innefattande inskränkningar i den misstänktes rätt att disponera
över egendom), vidare hämtning till förhör (kan gälla även annan än misstänkt),
reseförbud, anhållande och häktning, innefattande inskränkningar av den personliga friheten för misstänkt. Vissa av dessa
tvångsmedel kan ej beslutas av annan än
domstol, normalt efter framställan härom
från åklagaren.
Under polisutredningen uppstår stundom en sådan situation att vidare utredningsarbete synes meningslöst, t ex om
den misstänkte kunnat rentvås från misstankar eller misstankar alltfort kvarstår
men dessa icke är av sådan styrka att fällande dom kan förväntas och ytterligare
utredning ej kan ge mer bevisning.! så-
dana fall avbryts polisutredningen – eller
förundersökningen som den lagtekniska
termen är – genom beslut av åklagaren.
Det vanligaste är dock att förundersökningen avslutas med att den misstänkte
och i förekommande fall, hans försvarare
får ta del av utredningsmaterialet och begära de kompletteringar som kan anses
erforderliga.
Åtal och rättegång
Därefter inträder åklagarens andra arbetsuppgift, nämligen att fatta beslut i åtalsfrågan. Det tillgår så, att åklagaren går
igenom hela utredningen, överväger, om
brott föreligger, vilket eller vilka brott
samt prövar med stöd av sin erfarenhet
om den bevisning som utredningen ger är
tillräcklig. Därefter prövar åklagaren om
det finns någon grund meddela åtalsunderlåtelse, dvs låta bli att åtala trots att
situationen är sådan att en fällande dom
kunde förväntas. Särskilda regler härom
finns för ungdomar under 18 år, för ungdomar intagna på ungdomsvårdsskolor,
för personer som redan avtjänar straff,
mentalsjuka, alkoholmissbrukare m fl. För
vissa bagatellartade förseelser kan åtal underlåtas även om gärningsmannen inte tillhör någon av de angivna grupperna. Om
åtalsunderlåtelse enligt det sagda inte lagIigen kan meddelas, är åklagaren skyldig
väcka åtal, eller vid vissa lindrigare
utfärda strafföreläggande. Åtal väcks
genom att åklagaren inger en skriftlig
lhandling till domstolen.I handlingen skall,
förutom formella uppgifter såsom namn
och adress på den misstänkte, finnas en
gärningsbeskrivning vari det påstådda
brottet beskrivs till sätt, tid och plats. Vidare skall åklagaren ange det lagrum han
anser tillämpligt och vilken bevisning han
åberopa då målet kommer upp till
lförh::mcllintg i rätten. Enligt svensk rättelgå.ngslags1:iftnirlg tillåts i princip alltså inte
åklagaren har någon ”hemlig bevis- ’ som han plockar fram och överrasden åtalade med i rättegångens elfte
timme.
Åklagarens uppgifter i rättegången tillden del av åklagararbetet som är båttkända än de delar som nyss berörts.
·· hoppar jag över den delen, som
1 1l<Hl11d.H inte upptar mer än en atvå daaV åklagarens arbetsvecka. Tre afyra
agar per vecka använder således åklagatill arbete på sitt kontor.
Det är yttranden som skall inhämtas i
ärenden, det är skrivelser till dom- ’ samtal med målsägande, anhöriga
195
som vill ha tillstånd att besöka häktade,
telefonsamtal med kollegor vid andra
åklagarmyndigheter om överflyttande av
mål förutom huvuduppgifterna att leda
förundersökningar och studera förundersökningsprotokoll för fattande av beslut i
åtalsfrågor och inläsning av mål före rättegångar. Vid åklagarmyndigheten
Stockholm finns ett sjuttiotal åklagare.
Envar av dessa får under ett år sammanlagt några hundra ärenden lottade på sig
och har städse kanske ett hundratal ärenden under arbete samtidigt i olika stadier.
Utöver den dagliga normala arbetsbördan har åklagaren också jourtjänst. Denna jourtjänst innebär att åklagaren vissa tidsperioder, i Stockholm några veckor
per år, måste vara tillgänglig per telefon
för att fatta beslut angående tvångsmedel.
Efter ett JO-ingripande 1968 skall jourhavande åklagare vara tillgänglig praktiskt taget hela nätterna, vilket har den effekten att beslut om anhållande kan fattas utan tidsutdräkt men också medför
att åklagaren – som ju faktiskt också är
en människa – påföljande dag riskerar
att göra trötthetsfel som kan få konsekvenser ur rättssäkerhetssynpunkt.
Rekrytering och utbildning
Sedan 1965 gäller att åklagare princip
skall vara juris kandidater med tingsmeritering. Dessförinnan fanns kravet på fullständig juris kandidatexamen endast för
högre åklagartjänster och för åklagare i
större städer.
Efter antagning som åklagaraspirant
196
får vederbörande tjänstgöra något år på
en eller flera åklagarmyndigheter och därefter genomgå en sex veckors åklagarkurs.
Sedan får vederbörande titeln assistentåklagare och har formell kompetens att
söka ledigblivna åklagartjänster.
Åklagarväsendet, som kostar oss skattebetalare cirka 80 miljoner per år, leds av
riksåklagaren. Antalet anställda mom
åklagarväsendet understiger l 500, varav
cirka 500 är åklagare. Närmast under
riksåklagaren i hierarkin finns länsåklagare, en i nästan varje län, och under länsåklagaren sorterar ett antal lokala åklagarmyndigheter. De tre största städernas
åklagarmyndigheter är ej underställda
länsåklagare utan dessa myndigheters chefer, överåklagarna, lyder direkt under
riksåklagaren. Vid omorganisationen av
åklagarväsendet 1965 slopades de gamla
titlarna landsfogde, stadsfiskal och landsfiskal. Numera är alla åklagare vid lokala åklagarmyndigheter distriktsåklagare. För att göra det hela svårare har vissa
distriktsåklagare, nämligen de som är chefer för åklagarmyndigheter underställda
länsåklagare, titeln chefsåklagare, medan
”icke-cheferna” har yrkestiteln distriktsåklagare. Cheferna för åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö
har som nämnts titeln överåklagare medan de distriktsåklagare där som är chefer för avdelningar, kammare, har titeln
chefsåklagare. De övriga åklagarna vid
dessa myndigheter tituleras kammaråklagare. Enkelt, logiskt och lättfattligt, eller
hur?
Åke Ortmark har i sin bok Maktens
redskap behandlat åklagarna i ett kort
och kärnfullt kapitel. Där får den fåkunnige veta att den typiske åklagaren är en
konservativ, repressiv, formalistisk allmänprevisionist, och att standarden på åklagarna är lite lägre än vad som gäller för
domarna.
Härtill kan anföras att det knappast är
åklagaren som människa som Ortmark
karaktäriserat utan snarare yrkesrollen.
Vad beträffar standarden kan sägas att
Ortmark måhända sneglat på lönegraderna och funnit att domarna genomgående
ligger en bit över åklagarna lönemässigt.
De nya problemen
I en tid fylld av omvärderingar har åklagarvärvet fått nya problem. I en gången
tid gällde att stiftad lag var till för att
upprätthållas till dess den ändrades.
De senaste åren har en ny syn på kriminalpolitik och åtgärder mot brott och
brottslingar vuxit fram, icke ur folkdjupen, utan ur vissa radikala opinionsbildares pennor. Denna nya giv synes den högsta ledningen för rättsväsendet med viss
tvekan finna riktig, men inte i så hög grad
att man definitivt vill binda sig genom för
ändamålet erforderliga ändringar av
exempelvis brottsbalken. Ledningens intentioner är icke formulerade i ord men
förefaller ofta vara andra än de som gällt
tidigare. För åklagarväsendets räkning synes denna brist på formulerad målsättning för verksamheten bli alltmer kännbar. Den leder till villrådighet och osä-
kerhet i arbetet.
Att denna osäkerhet och villrådighet
om vad det hela går ut på också återfinns allra längst upp i statsförvaltningen framgår av nyligen företagna ändringar i polis- och åklagarinstruktionerna, av
innebörd att snatteri i butiker avseende
värden under 20 kronor avkriminaliseras,
dock utan att man ändrar en bokstav i
197
brottsbalkens snatteriparagraf. Brottsbalken är som bekant allmän kriminallag,
som enligt grundlagen stiftas av riksdag
och regering gemensamt, medan instruktionerna utfärdas och ändras av regeringen utan riksdagens medverkan.
Att vara åklagare
l Perry Mason-serien i TV sysslade
åklagaren till följd av sin enögdhet och ·
enfald så gott som uteslutande med
att efter förmåga begå det ena justitiemordet efter det andra, skriver kammaråklagare G A W estman i Svensk Tidskrifts serie ”Att vara …”. En svensk
åklagares uppgifter är att leda polisutredningar om brott, att fatta beslut i
åtalsfrågor och att vara åklagare i rättegång. Bakom dessa tre uppgifter döljer
sig ett stort antal verksamheter, och
kraven på en åklagares utbildning har
skärpts på senare år. Men på senare
tid har också vissa problem uppstått.
En ny syn på kriminalpolitiken har växt
fram, skriver författaren, inte ur folkdjupen, utan ur radikala opinionsbildares
pennor. Trots att lagen inte ändrats,
förväntas det att åklagare liksom domare
skall handla inte efter lag utan efter
anvisningar från högre ort.
Kriminalreportage och rättegångsreferat
har – förlåt – fängslat människor från
kulturernas gryning. Dramatiken och intensiteten i händelseförloppen då brott förövas, utreds och blir föremål för rättegång
har gripit dramatiker och författare genom århundraden. En brottsintrig anses
även i våra dagar vara den bästa förevändningen för att berätta en historia.
Många deckarförfattare synes dock ägna
ett mycket förstrött intresse åt studier av
hur brottsutredningar verkligen går till.
Sensationspressen liksom teletekniska
massmedia visar sitt intresse, inte alltid genom att sakligt penetrera problemen. Ofta blir det i stället en förenkling, där vissa fakta medvetet – eller som man hoppas – omedvetet hålls undan. Resultatet
blir ibland att läsaren/tittaren bibringas
uppfattningen att ett s k justitiemord begåtts. Gärningsmannen till justitiemordet
är icke sällan en åklagare enligt massmediaversionen. I Perry Mason-serien i TV
sysslade åklagaren till följd av sin enögdhet och enfald så gott som uteslutande
med att efter förmåga begå det ena justitiemordet efter det andra. Tyvärr är
stundom massmedias referat av verkligheten minst lika fiction-artade som i Perry
Mason-serien.
En i och för sig naturlig mänsklig reaktion är att lägga sina sympatier hos den
svagare i en kamp. I brottsmålet uppfattas den misstänkte som den svagare. Följdriktigt lägger man antipatierna hos åklagaren. Det är givetvis lätt att stryka denna känslomässiga fördom medhårs, särskilt som man därmed också kan ge intryck av att vara progressiv och samhällstillvänd.
Åklagare tycker man alltså inte om.
Kanske är åklagarna den yrkesgrupp
bland offentliga tjänstemän som mest på-
tagligt markerar överheten. En annan orsak till åklagamas – såsom yrkesgrupp –
negativa image hos många människor kan
vara okunnighet om vad åklagare egentligen sysslar med.
Arbetsuppgifterna
För att skingra det mörker- eller låt sä-
ga lätta upp denna skugga vill jag först
beröra åklagarens arbetsuppgifter. Dessa
kan i stora drag indelas i tre delar
att leda polisutredning om brott
att fatta beslut i åtalsfrågan och, om
åtal väckes, avfatta åtalshandlingen
(stämningsansökan) samt
att fullgöra åklagaruppgifterna i rättegång.
Att .Jeda polisutredningar angående
brott innebär att åklagaren ger direktiv
och anvisningar till de polismän, som utreder de brottsanmälningar som lottats på
åklagaren. I detta skede, alltså under polisutredningen, är åklagaren skyldig att
tillse att även omständigheter som är till
fördel för den misstänkte tillvaratages.
Åklagaren beslutar om användning av
de tvångsmedel som lagstiftaren i rättegångsbalken ställt till förfogande. De olika tvångsmedel som kan komma till användning – men långt ifrån alltid behö-
ver användas – är beslag, kvarstad och
skingringsförbud (innefattande inskränkningar i den misstänktes rätt att disponera
över egendom), vidare hämtning till förhör (kan gälla även annan än misstänkt),
reseförbud, anhållande och häktning, innefattande inskränkningar av den personliga friheten för misstänkt. Vissa av dessa
tvångsmedel kan ej beslutas av annan än
domstol, normalt efter framställan härom
från åklagaren.
Under polisutredningen uppstår stundom en sådan situation att vidare utredningsarbete synes meningslöst, t ex om
den misstänkte kunnat rentvås från misstankar eller misstankar alltfort kvarstår
men dessa icke är av sådan styrka att fällande dom kan förväntas och ytterligare
utredning ej kan ge mer bevisning.! så-
dana fall avbryts polisutredningen – eller
förundersökningen som den lagtekniska
termen är – genom beslut av åklagaren.
Det vanligaste är dock att förundersökningen avslutas med att den misstänkte
och i förekommande fall, hans försvarare
får ta del av utredningsmaterialet och begära de kompletteringar som kan anses
erforderliga.
Åtal och rättegång
Därefter inträder åklagarens andra arbetsuppgift, nämligen att fatta beslut i åtalsfrågan. Det tillgår så, att åklagaren går
igenom hela utredningen, överväger, om
brott föreligger, vilket eller vilka brott
samt prövar med stöd av sin erfarenhet
om den bevisning som utredningen ger är
tillräcklig. Därefter prövar åklagaren om
det finns någon grund meddela åtalsunderlåtelse, dvs låta bli att åtala trots att
situationen är sådan att en fällande dom
kunde förväntas. Särskilda regler härom
finns för ungdomar under 18 år, för ungdomar intagna på ungdomsvårdsskolor,
för personer som redan avtjänar straff,
mentalsjuka, alkoholmissbrukare m fl. För
vissa bagatellartade förseelser kan åtal underlåtas även om gärningsmannen inte tillhör någon av de angivna grupperna. Om
åtalsunderlåtelse enligt det sagda inte lagIigen kan meddelas, är åklagaren skyldig
väcka åtal, eller vid vissa lindrigare
utfärda strafföreläggande. Åtal väcks
genom att åklagaren inger en skriftlig
lhandling till domstolen.I handlingen skall,
förutom formella uppgifter såsom namn
och adress på den misstänkte, finnas en
gärningsbeskrivning vari det påstådda
brottet beskrivs till sätt, tid och plats. Vidare skall åklagaren ange det lagrum han
anser tillämpligt och vilken bevisning han
åberopa då målet kommer upp till
lförh::mcllintg i rätten. Enligt svensk rättelgå.ngslags1:iftnirlg tillåts i princip alltså inte
åklagaren har någon ”hemlig bevis- ’ som han plockar fram och överrasden åtalade med i rättegångens elfte
timme.
Åklagarens uppgifter i rättegången tillden del av åklagararbetet som är båttkända än de delar som nyss berörts.
·· hoppar jag över den delen, som
1 1l<Hl11d.H inte upptar mer än en atvå daaV åklagarens arbetsvecka. Tre afyra
agar per vecka använder således åklagatill arbete på sitt kontor.
Det är yttranden som skall inhämtas i
ärenden, det är skrivelser till dom- ’ samtal med målsägande, anhöriga
195
som vill ha tillstånd att besöka häktade,
telefonsamtal med kollegor vid andra
åklagarmyndigheter om överflyttande av
mål förutom huvuduppgifterna att leda
förundersökningar och studera förundersökningsprotokoll för fattande av beslut i
åtalsfrågor och inläsning av mål före rättegångar. Vid åklagarmyndigheten
Stockholm finns ett sjuttiotal åklagare.
Envar av dessa får under ett år sammanlagt några hundra ärenden lottade på sig
och har städse kanske ett hundratal ärenden under arbete samtidigt i olika stadier.
Utöver den dagliga normala arbetsbördan har åklagaren också jourtjänst. Denna jourtjänst innebär att åklagaren vissa tidsperioder, i Stockholm några veckor
per år, måste vara tillgänglig per telefon
för att fatta beslut angående tvångsmedel.
Efter ett JO-ingripande 1968 skall jourhavande åklagare vara tillgänglig praktiskt taget hela nätterna, vilket har den effekten att beslut om anhållande kan fattas utan tidsutdräkt men också medför
att åklagaren – som ju faktiskt också är
en människa – påföljande dag riskerar
att göra trötthetsfel som kan få konsekvenser ur rättssäkerhetssynpunkt.
Rekrytering och utbildning
Sedan 1965 gäller att åklagare princip
skall vara juris kandidater med tingsmeritering. Dessförinnan fanns kravet på fullständig juris kandidatexamen endast för
högre åklagartjänster och för åklagare i
större städer.
Efter antagning som åklagaraspirant
196
får vederbörande tjänstgöra något år på
en eller flera åklagarmyndigheter och därefter genomgå en sex veckors åklagarkurs.
Sedan får vederbörande titeln assistentåklagare och har formell kompetens att
söka ledigblivna åklagartjänster.
Åklagarväsendet, som kostar oss skattebetalare cirka 80 miljoner per år, leds av
riksåklagaren. Antalet anställda mom
åklagarväsendet understiger l 500, varav
cirka 500 är åklagare. Närmast under
riksåklagaren i hierarkin finns länsåklagare, en i nästan varje län, och under länsåklagaren sorterar ett antal lokala åklagarmyndigheter. De tre största städernas
åklagarmyndigheter är ej underställda
länsåklagare utan dessa myndigheters chefer, överåklagarna, lyder direkt under
riksåklagaren. Vid omorganisationen av
åklagarväsendet 1965 slopades de gamla
titlarna landsfogde, stadsfiskal och landsfiskal. Numera är alla åklagare vid lokala åklagarmyndigheter distriktsåklagare. För att göra det hela svårare har vissa
distriktsåklagare, nämligen de som är chefer för åklagarmyndigheter underställda
länsåklagare, titeln chefsåklagare, medan
”icke-cheferna” har yrkestiteln distriktsåklagare. Cheferna för åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö
har som nämnts titeln överåklagare medan de distriktsåklagare där som är chefer för avdelningar, kammare, har titeln
chefsåklagare. De övriga åklagarna vid
dessa myndigheter tituleras kammaråklagare. Enkelt, logiskt och lättfattligt, eller
hur?
Åke Ortmark har i sin bok Maktens
redskap behandlat åklagarna i ett kort
och kärnfullt kapitel. Där får den fåkunnige veta att den typiske åklagaren är en
konservativ, repressiv, formalistisk allmänprevisionist, och att standarden på åklagarna är lite lägre än vad som gäller för
domarna.
Härtill kan anföras att det knappast är
åklagaren som människa som Ortmark
karaktäriserat utan snarare yrkesrollen.
Vad beträffar standarden kan sägas att
Ortmark måhända sneglat på lönegraderna och funnit att domarna genomgående
ligger en bit över åklagarna lönemässigt.
De nya problemen
I en tid fylld av omvärderingar har åklagarvärvet fått nya problem. I en gången
tid gällde att stiftad lag var till för att
upprätthållas till dess den ändrades.
De senaste åren har en ny syn på kriminalpolitik och åtgärder mot brott och
brottslingar vuxit fram, icke ur folkdjupen, utan ur vissa radikala opinionsbildares pennor. Denna nya giv synes den högsta ledningen för rättsväsendet med viss
tvekan finna riktig, men inte i så hög grad
att man definitivt vill binda sig genom för
ändamålet erforderliga ändringar av
exempelvis brottsbalken. Ledningens intentioner är icke formulerade i ord men
förefaller ofta vara andra än de som gällt
tidigare. För åklagarväsendets räkning synes denna brist på formulerad målsättning för verksamheten bli alltmer kännbar. Den leder till villrådighet och osä-
kerhet i arbetet.
Att denna osäkerhet och villrådighet
om vad det hela går ut på också återfinns allra längst upp i statsförvaltningen framgår av nyligen företagna ändringar i polis- och åklagarinstruktionerna, av
innebörd att snatteri i butiker avseende
värden under 20 kronor avkriminaliseras,
dock utan att man ändrar en bokstav i
197
brottsbalkens snatteriparagraf. Brottsbalken är som bekant allmän kriminallag,
som enligt grundlagen stiftas av riksdag
och regering gemensamt, medan instruktionerna utfärdas och ändras av regeringen utan riksdagens medverkan.