Att vinna afghanska hjärtan

I tidningarna har vi vid flera tillfällen kunnat läsa om ISAF-styrkornas ”nya strategi” och som är en del av förklaringen till varför svenska soldater varit inblandade i fler eldstrider på senare tid. Stefan Olsson redogör för huvuddragen i den nya strategin. Men vet de politiker som precis har gjort upp om den fortsatta inriktningen vad den går ut på?

I veckan gjorde regeringen upp med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om den fortsatta inriktningen för Sveriges deltagande i ISAF, den internationella styrkan i Afghanistan. Som många kommentatorer i dagspressen redan varit inne på avviker inte innehållet i den nya överenskommelsen nämnvärt från den tidigare Afghanistanpolitiken. Socialdemokraterna och Miljöpartiet drev under valrörelsen linjen att den svenska insatsen skulle ha ett tydligt slutdatum. Regeringen ansåg istället att säkerheten på marken skulle vara avgörande.

Båda sidor menade dock att Kabulkonferensen skulle vara avgörande, dvs. den breda internationella överenskommelse som slöts mellan den afghanska regeringen och ISAF-länderna i juli i år. Så blev det också. Kabullinjen fick gälla. Och eftersom den nämner årtalet 2014 som riktmärke för när de afghanska säkerhetsstyrkorna ska ta över ansvaret för säkerheten kände sig båda parter nöjda.

Vad innebär då Kabullinjen? I tidningarna har vi vid flera tillfällen kunnat läsa om ISAF-styrkornas ”nya strategi”, som även de svenska styrkorna tillämpar och som är en del av förklaringen till varför svenska soldater varit inblandade i fler eldstrider på senare tid.

Av regeringens nya Afghanistanproposition kan man få intrycket att den nya strategin kommit till i bred internationell enighet efter ett antal internationella konferenser. Sanningen är dock att det i allt väsentligt är USA som har bestämt vilken inriktningen ska vara. Det gjordes redan i december förra året. Övriga ISAF-länder har därmed kunnat välja att ansluta sig till denna strategi eller hoppa av.

Med överenskommelsen i riksdagen säger också Sverige ja till denna strategi. Vad innebär då strategin?

Här kan det vara på plats att lära sig ett nytt ord, counterinsurgency, vilket på svenska kan översättas med upprorsbekämpning eller gerillabekämpning. Den vedertagna internationella förkortningen är COIN. COIN är den politisk-militära doktrin som är ”den nya strategin”. Begreppet är fortfarande okänt hos den svenska allmänheten, ja, även bland många svenska militärer, men är på allas läppar i Washington D.C.

Det är COIN som ska lösa problemet, tänker man sig. För att göra en lång historia kort så handlar det om att bekämpa upprorsmännen, talibanerna, genom att vinna civilbefolkningens förtroende. Ofta talar man om att vinna befolkningens ”hearts and minds”.

Talibanerna vet att de aldrig kan möta ISAF i öppen strid. Därför har de istället valt gerillakriget som strategi. Med ständiga nålstick ska man få västerlänningarna att tröttna och åka hem. En förutsättning för att lyckas med detta är dock att man kan använda civilbefolkningen som sitt stöd. En gerilla måste ha mat, husrum, skydd och nya rekryter, och allt detta kan man få om man får civilbefolkningen på sin sida. Talibanerna har lyckats väl med detta.

ISAF ser därför som sin nya primära uppgift att bryta denna länk mellan civilbefolkningen och talibanerna. Det är det COIN går ut på. Att befolkningen samarbetar med talibanerna beror ofta inte på att de sympatiserar med dem utan att för att de är rädda för dem. Afghanistan har till stora delar varit ett laglöst land. I ett sådant läge kan det vara rationellt att samarbeta med talibanerna även om man inte gillar dem. Knepet är således att få befolkningen att sätta sin tillit till de nya afghanska säkerhetsstyrkorna som nu byggs upp och till ISAF.

I samma stund som det sker är talibanernas militära förmåga bruten. En gerillaarmé måste precis som en konventionell armé ha mat och husrum. Men om befolkningen inte ställer upp med det är allt slut.

Taktiken för att åstadkomma detta är att vara på plats bland befolkningen och garantera dem säkerhet. Centralt är därför att det finns inhemska afghanska säkerhetsstyrkor eftersom det bara är de som kan stanna i landet för alltid. ISAF-förbanden i sin tur har också lagt om taktiken såtillvida att de nu också befinner sig ute bland befolkningen i högre utsträckning. Förr nöjde man sig med att göra räder, vilket gjorde att talibanerna kunde komma tillbaka. Nu bygger istället ISAF upp mindre befästningar och övernattar i de byar som talibanerna tidigare kontrollerat.

Kommer COIN-strategin att lyckas? Enligt den forskning som finns på området så är det fullt möjligt. Karl XI bekämpade snapphanarna. Britterna lyckades slå den kommunistiska gerillan i Malaya på 1950-talet. Colombia och Peru har pressat tillbaka sina gerillor. USA lyckades till sist dämpa våldet i Irak.

Men det finns vissa allvarliga osäkerhetsmoment som det är högst oklart om svenska beslutsfattare har observerat och som kan göra att allt faller.

Ett första problem är att gerillakrig är långvariga. I genomsnitt varar de 15 år, i vissa fall upp till 25 år. Om 2010 var första året med en konsekvent genomförd COIN-strategi skulle det innebära att Afghanistan var stabilt först vid 2025.

Ett andra problem är att gränsen mellan Afghanistan och Pakistan fortfarande är vidöppen. Det gör att talibanerna alltid kan smita över gränsen och återhämta sig. Det var det som gjorde att de kunde komma tillbaka efter nederlaget 2001.

Ett tredje problem är den korrupta afghanska statsapparaten, och alla de krigsherrar som ännu sitter i orubbat bo. Idag finns ingen fungerande statsapparat som kan leda landets säkerhetsstyrkor.

Ett fjärde problem är att vi har en övertro på bistånd. I strategin för att vinna ”hearts and minds” är det meningen att befolkningen ska förstå att det är genom samarbete med de afghanska säkerhetsstyrkorna som ekonomisk utveckling också kommer. Att det skulle finnas ett direkt orsakssamband mellan bistånd och fred är dock i allt väsentligt en teori snarare än en bevisad sanning. I svensk politisk debatt kan man få intrycket att det självklart är så att ekonomisk utveckling ger fred, men forskning till stöd för detta saknas.

Slutligen har vi ett femte problem och det är att COIN-strategin bara fungerar om man har rätt antal trupper på marken. En av huvudorsakerna till varför kriget hittills inte gått bra är att ISAF varit en mycket liten styrka. Det var av denna anledning som USA genomförde sin kraftiga truppförstärkning under 2010. I Sverige har vi ännu inte ställt oss den frågan. Men vägen till ett snabbare uttåg ur Afghanistan skulle kunna vara en ordentlig truppförstärkning.

Även om Afghanistandebatten ebbar ut för denna gång har Sverige således ett antal viktiga frågor kvar att ta ställning till. Den svenska debatten har handlat om vi med vår militära närvaro förbättrar eller förvärrar situationen. Bevisbördan har ensidigt kommit att läggas på dem som förespråkar ett fortsatt engagemang. De som förespråkar ett snabbt uttåg behöver sällan förklara hur de menar att deras alternativ leder fram till stabilitet i Afghanistan.

COIN-strategin, som nu också Sverige accepterar som sin, är en möjlig väg till fred, men det är viktigt att komma ihåg att det inte finns några bergfasta garantier för att den kommer att lyckas. Vi svenskar har dessutom inte ens börjat att lära oss vad den går ut på. Den som för sitt nöjes skull går till Försvarsmaktens hemsida och söker på counterinsurgency får upp 3 träffar. Hos Pentagon får man upp 1470 träffar.

Därmed inte sagt att de svenskar som nu tjänstgör i Afghanistan inte vet vad de gör. Kunskaperna om gerillabekämpning byggs nu upp för var dag som går. Men besluten om de övergripande strategierna fattas inte av våra vänner i uniform utan av våra förtroendevalda. Här är stämningen fortfarande något yrvaken.

Stefan Olsson är doktor i statskunskap, verksam vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI och författare till FOI-rapporten Kampen om ”hearts and minds” i Afghanistan.

Läs mer om Afghanistan:
Vägen ut ur Afghanistan
Kabul är inte Saigon