Det är mörkaste december, och i tyngre stunder verkar omvärlden matcha de nordiska vinternätter. Krig, oro och polarisering präglar nyheterna och ibland är det svårt att skilja katastroferna från varandra. Men i den mörkaste vintern firas ljusets högtider.
Av media kan man lätt få bilden att Milei är en ensam professor med en motorsåg, men efter några dagar i Buenos Aires med möten med argentinska politiker och think tanks inser jag att Milei är en del av en mycket större rörelse. Och trots minst sagt tuffa reformer har Milei ett väljarstöd på över femtio procent. Det bådar gott för Argentina.
Sydkoreanerna kan andas ut. Den 14 december, efter massmöten i Seoul, åtalade lagstiftarna president Yoon Seok-yeol. Elva dagar tidigare hade Yoons deklaration om krigslagar, uppenbarligen byggd på falska förevändningar, chockat landet. Att krisen kunde övervinnas så snabbt beror till stor del på det koreanska folkets av historiska skäl väl utvecklade förmåga att möta maktmissbruk med fredliga protester.
Det som är en utmaning, och som i princip alltid har varit det för svensk skola, är att klara sitt kompensatoriska uppdrag. De elever som har en bakgrund med lågutbildade föräldrar, utländsk bakgrund eller tuffa förhållanden förmår skolan inte höja kunskapsmässigt. Det är den verkliga utmaningen. Det visar PISA och det visar Timss, och för den delen också slutbetygen från åk 9 i grundskolan. Detta är ett verkligt bekymmer, men det innebär inte att vi har en kunskapskollaps i svensk skola.
Donald Trump hyser ett intensivt hat till ”den djupa staten”. Samtidigt har en av USA:s framstående statsvetare, Francis Fukuyama, i Wall Street Journal påpekat att lösningen inte enbart kan utgöras av att skära ner på antalet federala byråkrater.
För drygt ett år sedan tog en ny koalition över ansvaret för Botkyrka kommun. Bakgrunden var stridigheterna inom Socialdemokraterna. De handlade dels om topposten i kommunen, dels om synen på kriminell infiltration, kopplad till ABF, inom främst delar av fritidsverksamheten för ungdomar.
I slutet av februari 1920 återvände den svenske upptäcktsresanden Eric von Rosen till Stockholm från en expedition till Sydamerika. En häftig snöstorm omöjliggjorde hans hemresa till familjegodset Rockelstad med bil eller tåg. Välbeställd som han var, vände han sig då till flygbolaget Svensk Lufttrafik för att hyra ett flygplan. Inte mindre än tre tillfrågade piloter vägrade emellertid att lyfta med hänvisning till det extrema vädret. Den fjärde, däremot, accepterade, eftersom han var i stort behov av pengar. Hans namn var Hermann Göring, och han var tjugosju år gammal.
Bokens titel syftar på äran som det yttersta ansvaret. Det är ett ansvar inför den egna identiteten, inför föregångare och efterföljare. Ytterst är det ett ansvar inför – Gud. Det finns sådant som man måste göra, och det finns sådant som man under inga villkor får göra. Man kan också kalla det en skyldighet. Marion Gräfin Dönhoffs gärning som journalist kan till sist endast förstås mot bakgrund av detta som hon kallar äran.
Erik Sandbergs Väckelsens vår: När Hitler formade Sverige är en historia om den svenska högern från 1917 till våra dagar med fokus på reaktionerna i samband med Hitlers maktövertagande i början av 1933. Med Sandbergs ord: ”Historien om Hitler och högern, historien om opinionsvindarna i Sverige under våren 1933, är berättelsen om ett avgörande skede i svensk politik. [—] Våren 1933 blev en vändpunkt och något av en huvudakt i den exceptionella historien om hur Sverige blev en stark demokrati.”
Utöver att historiskt beskriva skeendena kring öns fall utforskar Giertz även eviga temata som maktkamp, ärelystnad och förräderi – en djupdykning i all mänsklig skröplighet, om man så vill – och jag tycker inte det känns långsökt att se en lätt beslöjad kyrkokritik inbäddad i det hela.
