Med början i oktober visar Livrustkammaren i Stockholm utställningen ”Slaget om Europa – Kriget och konsten under Trettioåriga kriget”. Utställningen fokuserar på kopplingen mellan kriget och konsten under åren då denna den moderna tidens första stora katastrof utspelade sig i Europa. De föremål som visas kommer från de egna samlingarna, från Historiska Muséet och från Skoklosters slott.
Södertälje tycks ha blivit en stad där gängvåldet kommer och går. Som ett oväder kan det plötsligt bli oroligt, för att sedan lugna sig under en längre period. Det är i alla fall det intrycket man får när man läser Länstidningens mångårige krimreporter Torbjörn Granströms reportagebok Kriget om Södertälje.
Uttrycket “Ett Sverige för vuxna” myntades av Horace Engdahl efter att han hade tillbringat två år i Berlin. Engdahl menade att man i Tyskland, till skillnad från Sverige, har ett öppet samtalsklimat där konformism eller åsiktskorridorer inte präglar samhällsdebatten. Samtalen är helt enkelt mer intellektuella och öppna. Philip Franzén försöker i sin bok avfärda den idén.
”Kristallnatten är inte en dag att fylla med vilket innehåll man vill, ens om man anser sig tillhöra den goda sidan och gör det under en tunn fernissa av ”antirasism”. Kristallnatten var kulmen på Novemberpogromerna och inledningen ett industrialiserat folkmord, en plan för att systematiskt utrota ett helt folk inte bara från Tyskland och de nationer man med våld lade under sig – utan från jordens yta.
Då kanske man en dag om året bör ta sitt eget råd, och låta de direkt berörda få företräde i sorg och åminnelse.”
2016 var det en chock. Få trodde att Trump skulle vinna den republikanska nomineringen, än mindre valet. Åtta år senare borde vi veta bättre.
Vår delegation emottog vittnesmål från medlemmar av oppositionen om trakasserier och hot. Representanter för civilsamhällets organisationer berättade att den hårt kritiserade lagen om transparens för utländskt inflytande i princip hade omöjliggjort så väl deras existens som möjligheten att observera valet. Rykten om missbruk av administrativa resurser och påtryckningar på statligt anställda förstärkte känslan av en sluttande spelplan.
Publiken skrattar med i Donald Trumps skämt om allt från Kamala Harris duglighet till vätgasbilars opålitlighet, buar åt journalisterna på plats som i vanlig ordning beskrivs som the Fake News media och skanderar USA, USA, USA när han avslutar med sin signaturreplik om att göra ”America great again”. Sakinnehållet är bitvis tunt men stämningen är hög hela tiden. Det kan ibland kännas mer som en cirkus än en politisk rörelse, men det är en cirkus med självförtroende som är övertygad om att de kommer vinna den femte november.
Enligt opinionsmätningarna har de flesta potentiella väljarna redan bestämt vem de gillar bäst. Eller i många fall: vem de ogillar minst. Därför är valspurten mindre en fråga om att vinna nya sympatisörer än att mobilisera de redan övertygade.
Hur ska man förklara att så många framgångsrika entreprenörer i Silicon Valley nu ger sitt stöd till det republikanska partiet efter att traditionellt ha setts lierade med demokraterna?
Den som säger att det inte ska finnas några miljardärer i sitt land säger i princip att landet ska bli mer som Kuba eller Haiti – fast utan lika mycket sol. Och definitivt inte som Sverige eller Schweiz.
