Avgiftsfria barnaktiviteter skapar köer och kravmentalitet

Kommuner som av välvilja subventionerar olika fritidsaktiviteter för barn tvingas ransonera platser och skapar en krav- och rättighetsmentalitet bland föräldrar som är tveksam. Det borde kosta mer att simma, spela fotboll, fäktas, musicera eller spela badminton, menar Andreas Vedung.

Visst är barn värda det bästa. Alla borde få lära sig simma eller spela ett musikinstrument, det borde finnas en hockeyhall inom gångavstånd för alla, handbollar borde ges till varenda tös, en dansstudio borde finnas, liksom bordtennisbord, volleyboll- och badmintonnät, skyttebanor, bandyrinkar, kajaker, brottnings- och jujutsumattor, boxningsringar, friidrottsarenor och båthamn för sjöscouterna. Och låt oss inte glömma innebandyn eller basketen eller teatern eller gymnastiken eller schackspelarna eller dartspelarna eller fotbollen. Alla fotbollsknattar borde få spela på naturgräs och gräset borde vara uppvärmt på vintern. Ryttarna ska heller inte glömmas. Fler ridhus borde byggas, liksom tennishallar.

Det är inte fel att tycka ens barn är värda det bästa. Men vad händer när föräldrar som vill sina barn det bästa samtidigt vill att alla fritidsaktiviteter ska vara billiga och hålla hög kvalitet? Det skapar en krav- och rättighetsmentalitet hos föräldrar, långa köer till olika aktiviteter, orimliga förväntningar på vad som är kollektiva och privata varor, samt sannolikt en felallokering av tid och pengar. Barnvurmen skapar ständigt stigande och permanenta kommunala utgifter som omöjliggör skattesänkningar eller satsningar inom mer angelägna kommunala områden. Föräldrar bör inse att de är en del av problemet. För att förstå detta kan vi exemplifiera med något som alla föräldrar anser vara viktigt.

Det är viktigt att lära sig simma. För att lära sig simma måste man ha en simhall och det är inget som en enskild person kan bygga. Det är alltså något som antingen ett aktiebolag med många ägare eller en kommun med många invånare måste bygga. Att bygga en simhall kräver mycket kapital. I Linköping bygger man en ny simhall och enligt tidningen Corren kommer kostnaderna att stiga till över 600 mkr.1 Med räntor, personalkostnader och underhåll innebär detta sannolikt en kostnad på kring 40 miljoner kronor per år i femtio år för fortsatt drift.

Kostnader för hallen måste täckas av besökare, t.ex. barn som vill lära sig simma eller motions- och elitsimmare. Men det blir dyrt. Och därför kräver föräldrar att kommunen ska subventionera simskolan och erbjuda alla barn simundervisning. ”Simundervisningen borde vara gratis – det är så viktigt.”

Med detta budskap uppvaktar föräldrarna kommunens politiker som sitter i kultur- och fritidsnämnden. Vad svarar man som politiker inför välartikulerade föräldrar som använder sig av ett dolt emotionellt utpressningsargument (”gillar du inte barn?!”, ”tycker du inte simkunnighet är viktigt?!”)? Säger man ”javisst, det ska kosta mindre” trots att man vet att pengarna antingen inte finns eller att subventionerna kommer att tränga undan andra kollektiva angelägenheter? Eller säger man ”vi vill sänka skatten, sen får simmare och anda betala vad olika fritidsaktiviteter kostar” för att därmed riskera att bli ogillad av röstande föräldrar?

Sannolikt gör man det första. Som politiker undviker man det svåra svarsalternativet för att vara väljare till lags. Det är bättre att behålla väljarna och skapa förväntningar om att allt kan vara gratis.

Det som händer när en tjänst subventioneras är att tjänsten ifråga upplevs som gratis. Desto lägre pris, desto fler simundervisningstimmar efterfrågas. På liknande sätt ökar utbudet av simundervisningstimmar desto högre priset är, vilket avspeglar entreprenörers uppfinningsrikedom med att erbjuda fler simundervisningstimmar, kanske tidigt på morgnar eller sent på kvällar. Efterfrågan är dessutom priskänslig, vilket avspeglar att det är många som vill att deras barn ska lära sig simma. Utbudet är däremot inte priskänsligt eftersom det bara finns en simhall med ett begränsat antal banlängder.

Vore detta en marknad för simundervisning skulle ett marknadspris för simundervisning etableras. Men politikerna i kultur- och fritidsnämnden viker sig inför föräldrarnas krav och allokerar pengar ur den kommunala budgeten så att simskolan kostar mindre. Då ökar efterfrågan på antal simundervisningstimmar. Samtidigt tröttnar några simlärare på att undervisa barn för en timlön som är lägre än vad de kan tjäna i t.ex. en livsmedelsbutik.2

Det är en förlust av simundervisningstimmar som ingen märker. Vad som däremot märks är den långa kö av föräldrar som vill att deras barn ska få simundervisning till det subventionerade priset.

Låt oss nu generalisera detta resonemang. Det är inte bara simkunnighet som är en viktig aktivitet i en kommun. I en kommun bedrivs det fotboll, friidrott, fäktning, ridsport, handboll, tennis, basket, handboll, bandy o.s.v. Där finns också teater- och musikskola. Vad föräldrar till barn som vill lära sig simma inte inser är att trycket på subventionerade kommunala fritidsaktiviteter är högt. I princip uppvaktas kultur- och fritidsnämndens politiker av krävande föräldrar varje vecka. Alla har de samma historia att berätta – ”våra barn behöver en fotbollsplan, en friidrottsanläggning, en tennishall, en hockeyhall, en teater, fler musiklärare”. Det saknas inte förslag till vad kommuner borde investera i.

I denna berättelse finns ett samhällsproblem som kan sammanfattas med att marknaden för olika fritidsaktiviteter inte fungerar. Prismekanismen fungerar inte som en signal för hur resurser borde allokeras. I stället för att aktiviteter kostar vad de rent faktiskt kostar har vi en situation där allt kostar 500 kronor. Samtidigt är köerna långa till alla fritidsaktiviteter. I stället för att föräldrar jämför och sedan väljer aktiviteter som är mest prisvärda ställer de sina barn i kö för alla aktiviteter. Om marknaden för fritidsaktiviteter fungerade skulle föräldrar förhålla sig till priser, köerna skulle minska och kommunerna skulle få utrymme att sänka skatten. När marknaden inte fungerar är priser som styrsignal försvunnen. Vad som däremot är kvar är frustrerade föräldrar som står i kö till allt.

Även om många föräldrar sannolikt håller med om ovanstående resonemang finns det svåra hinder för kommuner som upphör med fritidsaktivitetssubventioner och sänker sina skatter så att föräldrar får det ekonomiska utrymme som krävs för att i stället göra aktiva val.

Ett problem är att det, trots kommunala skattesänkningar, kommer att uppstå situationer där vissa föräldrar får finansieringsproblem för att sätta sina barn i t.ex. simskola. Det här är ett bekymmer som inte ska ignoreras men heller inte överdrivas. Riktade barnbidrag till föräldrar som tjänar under en viss inkomst skulle kunna lösa detta. I stället för att kommuner subventionerar all fritidsaktivitet oavsett föräldrarnas inkomster skulle staten eller kommunerna kunna rikta barnbidrag eller ge aktivitetsstöd till föräldrar med större behov.3 En nackdel med riktade fritidspengar är att det kräver en kostsam byråkrati. Det är heller inte fel att som förälder säga ”vi har inte råd”. Ingen har råd med allt.

Ett annat problem har att göra med barns väl och ve som en kollektiv vara, en ”common good”. Det är svårt att argumentera att barns utbildning och barns välmående inte är en gemensam angelägenhet. Allt annat lika är barn viktigare än andra ålderskategorier i samhället. Dock kan barns fritidsaktiviteter inte tillåtas kosta så mycket att alla andra perspektiv omöjliggörs. Varje ny fritidsanläggning bör planeras utifrån inställningen att dess brukare ska betala för anläggningens kapital-, löne- och underhållskostnader. För att i någon mån minska barns brukarkostnader kan man differentiera priser efter ålder (”barn”, ”vuxna”, ”seniorer”) eller tid (vardags- och helgpriser).

De som vill subventionera barns fritidsaktiviteter måste också våga ta i svåra gränsdragningsproblem när man jämför olika fritidsaktiviteters förutsättningar med varandra. En fotbollsplan är t.ex. mycket billigare att anlägga än en bandyhall under tak. En fotbollsplan är bra för barn, men när den används av korpfotbollsspelande vuxna kan den vara den bakomliggande orsaken till många skador och sjukskrivningar .

Inför argumentet att barns fritidsaktiviteter borde kosta mer brukar politiker hävda att det ”finns en bred politisk majoritet för att fritidsaktiviteter är viktiga”. Därmed vill de liksom påstå att ”saken är avgjord”, vilket den inte alls är. Ett annat argument som politiker brukar framhäva är att ”kommunala garantier”, inte skatteinkomster, betalar driften av fritidsanläggningar. Detta är en lek med ord. Om kommunen betalar fritidsanläggningarna med skatteinkomster eller genom att garantera att betala en viss andel av anläggningarnas kostnader – vad är skillnaden?4 Till sist erkänner politikerna problematiken, men säger sedan ursäktande att de månar om skattebetalarnas pengar genom att bygga så enkla fritidsanläggningar som möjligt. Även detta kan man ifrågasätta när man t.ex. betraktar diverse kommuners arena och konserthus- satsningar, mest känt just nu Solna kommun och Friends Arena.
Ett annat hinder mot höjda avgifter och sänkta kommunala skatter har att göra med det finanspolitiska ramverkets incitament. Enligt ramverkets finansieringsprincip ska varje statlig reform som påverkar kommunernas ekonomier negativt fullt ut kompensera kommunerna för inkomstbortfallet Det här innebär t.ex. att det inkomstbortfall som höjt statligt grundavdrag (som minskar den taxeringsbara inkomsten då det dras av före skatten appliceras) för pensionärer över 65 år ska kompenseras av höjt statligt bidrag till kommunerna. Däremot ska kommunerna inte kompenseras av en utvidgning av jobbskatteavdraget eftersom det är en skattereduktion som ges till förvärvsarbetare efter att kommunerna fått sina skatteinkomster.

Men finansieringsprincipen fungerar bara från stat till kommunerna, inte från kommunerna till stat eller från kommuner till kommuner. Om en kommun gör reformer som påverkar statens ekonomi positivt kompenseras inte kommunen av staten. Ett exempel illustrerar detta.

Anta en kommun som sänker den kommunala skatten så att föräldrars disponibla inkomster ökar. I nedanstående tabell visas skattesituationen i Lomma och Linköping 2014. Lomma har en kombinerad kommun- och landstingsskatt som avrundat är 1 procentenhet lägre än i Linköping. I tabellen visas skillnaden i disponibel inkomst per år för en person som tjänar 25 000 kronor per månad.

Denna ökning av disponibel inkomst kan antingen konsumeras eller sparas. Nedan antas att personen konsumerar 85% och sparar 15 % av inkomstökningen. Vidare antas en viss fördelning av konsumtionen över olika produkter belagda med olika statliga momssatser. Till sist antas att personen placerar sparandet på ett investeringssparkonto där det schablonbeskattas med statlig kapitalskatt.

Av tabellen framgår att en kommunal skattesänkning med 1 procentenhet i Linköping höjer den disponibla inkomsten med 2 100 kronor per år. Skattesänkningen antas vara permanent, vilket gör att nuvärdet av skattesänkning från all framtid är mycket högre. I tabellen antas en horisont om 20 år och en diskonteringsränta som motsvarar statslåneräntan. Då blir nuvärdet av skattesänkningen drygt 35 000 kronor. Det räcker för att med råge betala t.ex. simskoleutgifter om 24 000 kronor för ett år.

Om man enbart ser till den kommunala skattesänkningen kommer Linköpings kommun sannolikt få lägre skatteinkomster som kan orsaka underskott i kommunens finanser, vilket strider mot krav om kommunal balansering. Skattesänkningen leder däremot till statliga konsumtions- och kapitalskatter på kort sikt stiger med 262 kronor. Om man diskonterar statens skatteinkomster med statslåneräntan och antar en horisont om 20 år får man ett nuvärde som motsvarar 4 393 kronor. Det är skatteinkomster som borde komma Linköpings kommun tillgodo. Genom att sänka den kommunala skatten med en procentenhet har Linköpings kommun alltså långsiktigt stärkt statens finanser med dessa 4 393 kronor.

vedung_tabell

Att kommuner och landsting har svårt att sänka skatten illustreras av den genomsnittliga kommun- och landstingsskattesatsen sedan 1993.5 År 1993 var den genomsnittliga kombinerade kommun- och landstingskatten drygt 30,34 %, 2014 ligger genomsnittet på drygt 32,47% . Det är en skillnad om cirka 2,12 procentenheter. I mångas öron låter inte 2,12 procentenheter som något alarmerande, men faktum är att för en 25-åring med ett 40-årigt arbetsliv framför sig är nuvärdet av skattekostnadshöjningen värd 73 000 kronor, givet en månadslön om 25 000 kronor och en ränta som motsvarar statslåneräntan. En bidragande orsak är sannolikt att kommuner binder upp sina framtida utgifter med fritidsanläggningar som är ”gratis”.

Fritidsaktiviteter för barn måste kosta. Subventioneras de alltför hårt av kommuner skapas en kravmentalitet bland föräldrar. Samtidigt binder kommuner upp sina framtida finanser som cementerar höga och stigande utgifter. Det brukar vara en säker väg mot framtida finansiella problem med externt framtvingade nedskärningar som följd. Ekonomiskt vore det bättre om fritidsaktiviteter kostade mer samtidigt som de kommunala skatterna kunde sänkas. Då borde även en omvänd finansieringsprincip gälla mellan kommunerna och staten.

Andreas Vedung är nationalekonom.

1.http://www.corren.se/ostergotland/linkoping/ny-simhall-kostar-mer-an-beraknat-6201586-artikel.aspx

2.En simlärare som arbetar fem dagar i veckan, tre timmar om dagen och som tar ut 500 kr för fem barn och termin har en terminsinkomst om 2 500 kr före skatt och avgifter. Två terminer ger 5 000 kr i inkomster. Det är knappt 1 000 kr mindre än vad man tjänar under en helg på obekväm arbetstid i en livsmedelsbutik.

3.Se pressmeddelande från Socialdepartementet, ”Fritidspeng till barn i ekonomisk utsatthet”, 14 februari, 2014.

4.Skillnaden ligger i vilket bokföringskonto som kostnaden belastar.

5 Genomsnittliga skattesatser enligt SCB.