Axel Waldemarson; 1975-politisk profilering och utsuddning

AXEL WALDEMARSON:
1975 – politisk profilering och utsuddning
År 1974 blev ettför oppositionenförlorat år,
skriver redaktör Axel Waldemarson i sin
översikt av det nu gångna året. År 1975 började partiernaformera sig inför valstriden
1976. Som vanligt tog sigförberedelserna
formen av både profilering och utsuddning,
ochförfattaren menar att de icke-socialistiska
partierna har all anledning att göra mera åt
profileringen. Hos väljarnafinns en känsla
av att det behövs ett maktskifte, och de stora
undersökningarna, den som Forumför samhällsdebatt låtit göra och SIFO:s, visar både
att ett maktskifte är möjligt och att väljarna
vill ha en samling inom oppositionen.
l 974 blev – skrev jag för ett år sedan i
Svensk Tidskrift – ett blandpolitikens år.
Med kommunisternas hjälp kunde regeringen Palme väga upp de 175 icke-socialistiska
mandaten. För att förhindra lottning och för
att driva igenom de förslag för vilka kommunistiskt stöd icke var att påräkna tvingades regeringen att kompromissa med ett eller flera borgerliga partier. På blandekonomins grundval träffades alltså blandpolitiska
uppgörelser som den första Haga-uppgörelsen. Den parlamentariska ansvarsfördelningen gick förlorad: i stället för att opponera övertog en del av oppositionen regeringsansvarets börda – utan att få njuta av dess
välbehag.
Haga-uppgörelsen förseddes också med
korporationernas välsignelse. Ansvarsfördelningen blev på detta sätt än mera mångtydig. l974 blev därför inte bara ett för oppositionen förlorat år. Det blev också en på-
frestning för parlamentarismen.
Formering till val
Av naturliga skäl började partierna 1975 att
formera sig inför 1976 års valstrid. Uppmarschen blev också den främsta anledningen till den säregna blandning av p r o f i l ering och utsuddning som kom att känneteckna det politiska skeendet i vårt land.
Blandpolitiken kulminerade våren l 975
med Haga II. Regeringen Palme hade emellertid förlorat sitt främsta vapen mot oppositionen: nyvalshotet. För folkpartiet betydde
detta en vidgad rörelseram. Det var inte bara en tillfällighet – och socialdemokratisk
överskattning – som förde moderaterna,
L
32
folkpartiet och centerpartiet närmare var- har de visat en tåga som man saknar hos en
andra i finansutskottet. Det betydde åtskil- och annan oppositionspolitiker.
ligt att en rad opinionsmätningar – Sifo –
gav beskedet att stämningarna för ett skifte
vid regeringsmakten praktiskt taget var lika
starka som inför valdagen 1973.
För svensk politik är detta ett fenomen väl
värt att studera: väljarnas ståndaktighet. Oppositionens förlorade år – låt oss säga 1974
och halva 1975- slog inte ned modet på väljarna. Efter den halva segern 1973 kunde
man ha räknat med att de skulle resignera
efter regeringens uppgörelser med ett eller
flera av de borgerliga partierna. De hade
gjort sitt; ville partierna sedan inte satsa på
att fullborda segern 1973, så fick de skylla
sig själva.
Det var framförallt två opinionsmätningar
som väckte uppmärksamhet. Den ena – beställd av Forum för samhällsdebatt- gav ännu en gång ett övertygande besked att de
icke-socialistiska väljarna krävde trepartisamverkan. Den andra – Sifos novemberundersökning – utvisade borgerlig övervikt i
väljarkåren med 49 procent för de icke-socialistiska mot 47,5 procent för de socialistiska partierna. Naturligtvis är detta inte nå-
gon säker marginal. Den ger emellertid ett
påt;:tgligt stimulanstillskott till det icke-socialistiska Sverige. Det står ingalunda skrivet att
socialdemokraterna skall trygga sitt maktinnehav 1976. Valutgången är alltjämt en öppen affär.
I kombination ger de två mätningarna de
tre icke-socialistiska partierna en tankeställare: de väljare som 1973 var så nära att åstadkomma ett skifte vid regeringsmakten tänker inte lägga sig på sofflocket 1976. I stället
Palmes dilemma
Den socialdemokratiska strategin har efter
1973 års val varit enkel och föga överraskande: att splittra de icke-socialistiska partierna.
Det är uppenbart att de socialdemokratiska
strategerna räknade med att tiden arbetade
för dem. Ett typiskt drag hos Olof Palme är
ju förmågan att hålla ut. I regeringsställning
skall socialdemokratin övervintra till dess
bättre tider stundar. Det var det råd han gav
efter katastrofvalet 1966 då ett och annat
statsråd ville ge upp. Efter samma filosofi uthärdade han åren 1971-73, de s k ”snålblåstens år”. Med samma mått mätt förvandlar
Palme motgångar och nederlag till framsteg
och segrar.
I en storintervju i Berlingske Tidende den
30 november 1975 ställs Palme inför frågan:
– Den medvetna ideologiska debatt som
ni talat om har ju inte kunnat hindra att de
svenska socialdemokraterna inom loppet av
sex år förlorat 300 000 väljare och 29 riksdagsmandat.
Palmes svar är typiskt:
-Jag anser inte att vi förlorade valet
1973. Tvärtemot blev det i stället en organisatorisk och ideologisk seger.
statsministerns – och därmed det socialdemokratiska regeringspartiets – dilemma
är uppenbarligen att övervintringsstrategin
på en avgörande punkt slagit fel: det skulle
bara behövas bättre tider och högre sysselsättning för att socialdemokraterna skulle
återvinna om inte en egen så i varje fall socialistisk riksdagsmajoritet.
1975 har emellertid visat att det ingalunda
är så enkelt som socialdemokraterna trott.
Väljarna är inte bara intresserade av välfärd
och sysselsättning. De är i hög grad upptagna av själva samhällssystemet och den roll de
har att spela i detta. För dem är valet mellan
individualismens öppna och kollektivismens
slutna samhälle väsentligt.
Idepolitisk renässans
För mer än 20 år sedan – 1954 – talade Dagens Nyheter dåvarande chefredaktör, Herbert Tingsten, inför ett brittiskt universitetsauditorium. I ett sedermera berömt avsnitt
föll orden sålunda: ”Enigheten mellan de
svenska partierna såväl när det gäller de allmänna principerna som när det gäller den
praktiska politiken är nästan fullständig.
Ord som socialism och liberalism tenderar
att bli enbart honnörsord, användbara vid
val och politiska festligheter. U~ämningen
och sammansmältningen mellan partierna
har nått så långt – och de allmänna ideerna
därigenom i så hög grad förlorat i betydelse
– att man kan tala om rörelse från politik till
administration, från principer till ideer.”
De politiska ideologierna var alltså dödförklarade. Det var, som Palme själv under
de åren uttryckte det, nästan oförsynt att tilllägga” och likvällever de”. Och visst gör de
det! 1975 kunde ha blivit ett år av idepolitisk
klarläggning: det var ju de stora partistämmornas år. Socialdemokraterna företog en
av sina sällsynta programrevisioner. Från
moderaternas riksstämma utmanades de till
en idepolitisk debatt. Vänsterpartiet kom- – – — – —
33
munisterna våndades och nästan sprängdes
under de svåra motsättningarna mellan de
stalinistiska gammalkommunisterna i Norrbotten och reformisterna i partiledningen,
Hermanssons arvtagare. Centerpartiet kom
så smått underfund med att en samhällssyn
inte bara låter sig grundas på ett våldsamt
motstånd mot kärnkraften. Per Ahlmark
försökte för sin del som nyvald folkpartiordförande väcka en slogan från 1930-talet till
liv:
Du går åt höger, du går åt vänster,
varken åt höger eller vänster går jag!
Utsuddningen
Den fråga som uppställt sig för valstrategerna blir därmed: skall vi satsa på strid om de
stora och principiella riktlinjerna eller skall
vi lita till konkreta politiska frågors dragningskraft på väljarna?
1947 uttryckte Jörgen Westerståhl saken
så, ”att man av flera skäl har anledning att
över huvud taget ifrågasätta värdet av allmänna politiska program. Möjligheten att
förteckna den kommande politiska utvecklingen måste alltid ha bestått i och kommer
väl fortsättningsvis huvudsakligen att bestå i
att man tar upp tilllösning de olika problemen i den ordning de inställer sig”.
Gunnar Sträng, som uttrycker sig mindre
sofistiskt, brukar tala om att socialdemokraterna 1956 ”Gud vare tack och lov” fick en
stor reform att satsa på: ~änstepensione?-
ringen.
I festskriften till Ernst Wigforss 80-årsdag
1961 konstaterar Ingemar Lindblad: ”All erfarenhet tycks tyda på att högergrupper till
34
skillnad från radikala partier vinner framgång med generella invektiv som ’förmyndarstaten’ och honnörsord som ’individens
frihet’, men lider nederlag när det kommer
att gälla konkret politik … Därför bör alla
socialister, radikala som moderata, sträva efter att förlägga den valpolitiska striden till
det konkreta planet och undvika det principiella …”
Borde då inte en sådan valpolitisk strategi
skapa klarhet och göra valet för väljarna
lätt? Det är ingalunda säkert, inte minst därför att det i tider av hårt pressad samhällsekonomi är svårt att finna en reform som är
så övergripande att valhandlingen nära nog
blir en folkomröstning i form av ett ja eller
nej till den. Hur svårt det är framgår ju inte
minst av att centerpartiet förefaller att missLyckas att göra kärnkraften till en sådan valfråga.
lämpar sig inte för p r o f il e r i n g. Olof Palme förklarade snabbt att kravet på markSocialisering fick stå för LO:s räkning; det
fanns inte inskrivet i det reviderade partiprogrammet. Till det meidnerska fondförslaget vägrar partiet att ta ställning förrän
fackföreningsrörelsen diskuterat igenom
det. När det gäller det allmänna socialiseringskravet är den nya skrivningen inte mera upplysande än den gamla: en ideologisk
grundval förvandlas alltjämt till en lämplighetsfråga.
För de icke-socialistiska partierna borde
det närmast vara en självklarhet att kräva
klara besked av socialdemokraterna på dessa
punkter. Det vore en dålig politisk strategi
att tillåta dem att till utsuddningens gräns
tona ned det socialistiska profilerandet i partiets program. Under många och långa år
har med utgångspunkt från Per Albin Hanssons s k brännpunktstal i andra kammaren
diskuterats när socialdemokraterna skulle
Profileringen komma till det vägskäl där de inte har något
Ingemar Lindblad är inte främmande för att annat val än den riktning som fullbordar
det finns reservationer när det gäller strate- samhällets utveckling i socialistisk riktning.
gin. För många socialdemokratiska partier i Varför skall det enbart vara socialdemoEuropa har ju problemet under årtionden kraterna förbehållet att internt föra diskusvarit om en klar socialistisk politik är för sionen om t id e n ä r m o g e n e Il e r ej för
dem mera farlig att föra än välfärdspolitik att ta itu med äganderätten?
av moderat märke. Men, skriver han i sin
uppsats, ”det är inte fråga om att avstå från
det socialistiska långtidsperspektivet eller de
generella och moraliska motiven för politiken, utan att endast spara detta för mindre
kretsar”.
I den tesen omsatt 1975 i Kanslihus och
partihögkvarter har vi förklaringen till den
u t s u d d n i n g som vi bevittnat. Alla frågor
Väljarnas rätt
Det finns också på oppositionssidan en brist
på klarhet. Främst gäller den väljarnas rätt
till klarhet i regeringsfrågan. Under den
gamla tvåkammarriksdagens tid var den inte
lika lätt att entydigt besvara: första kammaren med dess eftersläpande sammansättning
kunde man inte komma förbi. Med enkammarriksdagen har förhållandet blivit ett annat. Bertil Ohlin såg mycket tidigt – precis
som John Lyng i Norge när det gällde den
valordning som oförtjänt gynnade arbeiderpartiet – att en enkammarriksdag var en av
de främsta förutsättningarna för ett skifte
vid makten.
Vid ett och samma tillfålle utser nu de
svenska väljarna i fortsättningen 349 ledamöter i kammaren. En jämviktsriksdag kan
inte utgå ur 1976 års riksdagsval. Därmed
blir det också ett direkt val om regeringsmakten. För det parti som sitter i regeringsställning är det naturligt att vädja om förnyat mandat. För den opposition som strävar
efter att få en växling vid makten till stånd
kan det inte räcka med att begära förstärkt
stöd. Den måste hemställa om ett direkt
mandat att överta regeringsmakten. Moderaterna har aldrig svävat på målet. För centerpartiet är kravet på ett maktskifte ett livsvillkor för att kunna behålla väljarna från
1973. Folkpartiet har under 1975 uttalat sig
med ökad skärpa, dock utan att ge ett tillräckligt klart besked.
Helen använde gärna uttrycket att om väljarna 1976 gav riksdagen en icke-socialistisk
majoritet så skulle denna ta sig uttryck i en
ny regering ut;;~n socialister. Häri låg det ett
starkt passivt drag: det föreföll som om folkpartiet så att säga skulle stå vid sidan och
därifrån betrakta strävanden att få en maktväxling till stånd. Därmed skulle det behålla sin handlingsfrihet. För väljarna måste
det då uppstå en tvekan om vartill denna
35
skulle användas. Att förhjälpa socialdemokraterna till fortsatt regeringsmakt eller ej?
Ahlmark har övertagit Helens tes, dock
med en starkare betoning av maktskifteskraveL Det är alltjämt så att de icke-socialistiska
väljarna kommer att straffa det parti som
mäler sig ut ur regeringsalternativet genom
att svika det vid valurnorna. Det borde emellertid inte bara vara väljarnas gisselslag som
driver de tre icke-socialistiska partierna samman. Främst bör det vara deras ansvar för
den politiska utvecklingen och för att genom
ett skifte vid regeringsmakten vitalisera den
svenska demokratin och parlamentarismen.
I själva verket är det förvånansvärt att ett
samlingsbegrepp som inleds med en
n e g a t i o n har så utomordentligt stor slagkraft som i c ke-so c i a l i s t i s k. Ett uttryck
för att politiskt vilja något annat än socialisterna samlar halva den svenska nationen.
Trots att det gnisslat inbördes, trots ansatser
att uppleva den gamla förödande leken att
två slår den tredje och trots att sammanhållningen kunde vara bättre fylkar sig fler väljare bakom moderaterna, centerpartiet och
folkpartiet än det socialdemokratiska regeringspartiet.
Hos väljarna finns det säkerligen en instinktiv känsla av behovet av maktskifte efter
40 års socialdemokratiskt styre. En mera
slagkraftig appell är svår att tänka sig än denna: Låt dem inte sitta 50 år vid makten!
Den enkla slutsatsen blir därför att de
icke-socialistiska partierna har allt att vinna
påatt profilera iställetförattsudda ut
sig i regeringsfrågan.