Axel Waldemarson; I turbulensens tid

AXEL WALDEMARSON:
I turbulensens tid
De två senaste åren harfor svenskaförhållanden
varit politiskt osedvanligt händelserika. Denna
”turbulensens tid” är ingalunda förbi, skriver
redaktör Axel Waldemarson. De svåraste
omställningarna återstårfor att vi skall kunna
anpassa oss till de ekonomiska realiteterna. Om
den samhällsekonomiska balansen skall kunna
återställas på lång sikt måste regeringen ha mod
att genomfora impopulära besparingar men
samtidigtfrigöra de skapande krafterna i
samhället.
Bakom oss har vi två år av en för våra fOrhål·
landen ovanlig politisk turbulens: upplösning·
en av den första Fälldin-regeringen, ministärm
Ullstens uppgång och fall, valstriden som fOrde
fram till – för att använda finländsk terminol&-
gi – Fälldins ” tvåa”, den hätska folkomröst·
ningskampanjen, referendadagen och så till sist
den största konflikten på vår arbetsmarknad.
För den ytlige betraktaren kan det ändå forefalla som om den politiska apparaten, de par·
tier som bär upp vår demokrati, nästan oska·
dad tagit sig igenom turbulensens våldsamma
kastningar.
Det är visserligen riktigt, att moderata samlingspartiet noterat en för sin del nära nog ex·
empellös framgång med var fjärde väljare bak·
om sig i de senaste opinionsmätningarna, i hu·
vudstadsregionen var tredje. Partiet har i styr·
ka passerat centern och folkpartiet samman·
tagna. Det är också riktigt att socialdemokra·
terna övervunnit den påfrestning som kärnkraftsomröstningen såg ut att bli och i stället
noterat för dem hoppingivande opinionssiffror.
Likväl har den politiska högspänningen och
motsättningarna inte – i varje fall ännu –
splittrat partier eller fött missnöjesgrupperingar. Sverige har inte följt det nordiska
mönstret: EG-striden i Norge och de politiska
förtroendekriserna i Danmark och Finland ska·
pade ett politiskt klimat i vilket en rik partiflora
frodats med Poujadistiska missnöjesyttringar
– som de Glistrupska söder om Öresund, den
Vennameska i Finland och Anders Langes på
andra sidan Kölen, alla med konsekvenser fOr
den politiska stabiliteten.
Under sommaren har det visserligen uppstått krafter i vårt land med förhoppningar om
au fl <tt miljöpa<ti till •tånd. Man kao ochlJ
peka på att partifloran förökas på det lokala
planet. stockholmspartiet är ju ett utmärkt exempel på hur kärleken till cykeln och hatet till
bilen kan ersätta en politisk ideologi och ge en
vågmästarroll i landets till innevånarantalet
största kommun.
Av tre skäl finns det emellertid inte anledning att i denna uppsats föra diskussionen om
nya partibildningar vidare.
För det första är vi ännu inte inne i det andra
av mandatperiodens tre år. Hugade partiledareaspiranter befinner sig tills vidare utanför
maktens boningar.
Ett andra skäl är att alla försök att bryta
riksdagens fempartisystem hittills misslyckats
– den radikala landsföreningen omedelbart efter andra världskriget och KDS under senare
tid är utmärkta exempel härpå.
För det tredje är det alltjämt upp till de
etablerade partierna att agera på ett sådant
sätt att väljarna i dem ser tillräckliga valalternativ. Det är därför mycket intressantare att
diskutera deras möjligheter än att ägna hugskotten uppmärksamhet. Det är under tiden
fram till nästa val som det avgörs om våra
ansvariga skall kunna undgå en s k danmarkisering, dvs det politikerförakt och den ringaktning för folkrepresentationen (folketinget)
som över en valnatt förändrade vårt södra
grannlands politiska geografi och liv.
Nödvändiga omställningar
Vad våra partier och politiker nu måste inse är
att t u r b u l e n s e n s tid ingalunda är över, att
det ingalunda fortsättningsvis går att slå sig till
ro och låta det politiska arbetet rulla vidare i
gamla invanda banor. Sanningen är nämligen
den att den s v å r a s t e turbulensen alltjämt
277
återstår att ta sig igenom och att vi vet mycket
litet om hur den svenske medborgaren politiskt
kommer att reagera inför de påfrestningar som
den kommer att ställa honom inför.
Vad som förestår är inte bara att anpassa vår
välfärd till de resurser som vi själva kan arbeta
ihop utan också att betala de bördor som det
under senare år kostat att upprätthålla en högre välfärd än denna, att hålla dödsdömda företag vid liv och att trygga sysselsättningen. Det
är sant att det rör sig om problem som vi
ingalunda ensamma har att brottas med. De
delas av praktiskt taget hela den västliga industrivärlden. Vårt problem är att den svenske
medborgaren under nära ett halvt sekel fostrats
i tron att a n d r a visserligen skulle kunna få
det sämre men inte vi sj ä l v a. På något sätt
skulle de svenska politikerna vara i besittning
av den vises sten som gör oss osårbara.
Det kan med fog hävdas att vårt folk politiskt-mentalt står inför den mest drastiska förändringen som det upplevt sedan 1932. D å
inleddes den era av tillväxt och förhoppningar
som konstituerade välfärds-Sverige. N u gäller
det att återföra välståndet till vad vi med egen
möda förmår bära upp.
Uppgiften underlättas inte av att krismedvetandet ingalunda är tillräckligt starkt utvecklat
i en del opinionsbildande kretsar. Alltjämt
tycks många hoppas att underverkens tid inte
är förbi eller rent av tro på de socialdemokrater
som förklarar att svårigheterna med ond vilja
påtvingats folket sedan centerpartiet och folkpartiet inom regeringen fallit till föga för Gösta
Bohmans moderater.
Mot den här tecknade bakgrunden har det
sitt intresse att granska regeringens och oppositionens möjligheter, naturligtvis med de reser- 278
vationer som måste göras för en artikel författad en eller annan månad innan den lämnar
trycket.
Regeringens uppgift
R e g e r i n g e n har fått en möjlighet till nystart. Samtidigt måste statsråden vara medvetna om att de inte på samma sätt som tidigare kan betrakta Kanslihuset som en skyddad
verkstad.
Med dessa två påståenden förhåller det sig
på följande sätt.
Den första borgerliga regeringen på mer än
fyra decennier, Fälldins ”etta”, kunde räkna
med förståelse för de svårigheter övergången
från opposition till ministär innebar, för de helt
skilda förutsättningar under vilka regeringsarbetet i Kanslihuset och utskottstragglandet i
riksdagen bedrivs. Med en viss mildhet kunde
det ses på att vissa inom regeringen – läs folkpartisterna – var så intensivt upptagna av att
leda i bevis att borgerlig regeringspolitik också
är välfårds- och reformpolitik att de hade svårt
att se de upptornade ekonomiska svårigheterna. Det fördröjde men förhindrade inte den
ekonomiska politik som med devalveringarna
och stabiliseringspaketet grundlade en nödvändig ekonomisk kur.
Med ”ettans” fall och mini-ministären Ullstens tillkomst blev uppgiften för anhängarna
av en samlad borgerlig politik att arbeta för en
sådan utgång av riksdagsvalet 1979 att trepartiregeringen kunde återupprättas. Det lyckades
– om än med mycket knapp marginal.
När Fälldins ”tvåa” trädde till, hade därför
två viktiga politiskt-strategiska mål uppnåtts.
För det första har de tre borgerliga partierna
visat sig förmögna att tillsammans bilda regering. För det andra har en borgerlig regering
inte inneburit social rasering eller orimlig arbetslöshet. Härtill har för det tredje letts i bevis
att väljarna efter tre års borgerlig regeringspolitik – och trots den allvarliga splittring som
kärnkraftsfrågan åstadkom – mycket väl föredrar en fortsatt icke-socialistisk ministär i stället för att skifta till ett socialdemokratiskt kabinett Palme (med kommunistmandaten i riksdagen som passivt underlag).
När dessa strategiska mål nu har uppnåtts
bör det vara möjligt för regeringen att helt
koncentrera sig på de viktiga uppgifterna på
den ekonomiska politikens fålt. Den har på ett
helt annat sätt än tidigare råd att ta kritik och
inte värja för de impopulära beslut som blir
ofrånkomliga.
Om Fälldins ”tvåa” inte förmår att gripa in i
tid eller att ta i tillräckligt, får den finna sig i att
kritiseras därför – även av grupperingar som
står den nära eller i varje fall föredrar en borgerlig regering. Syftet med den kritiken – och
den må gärna vara bitande och hård – är
tvåfaldigt. Den skall ge de personer inom regeringen som fruktar att den allmänna opinionen
inte är mogen för den besparingspolitik som
krävs råg i ryggen. Men kritiken skall också
väcka medborgarna och hos dem skapa insikt
om det ekonomiska lägets krav.
Vad har då regeringen att göra? Vilka råd
skall den lyssna till?
Det var George Bernhard Shaw som en gång
anmärkte, att även om man placerade alla ekonomer sida vid sida så skulle de ändå inte
kunna formulera en gemensam konklusion. Det
finns förvisso lika många alternativ som rådgivare. Regeringen kan lyssna till dem alla. Likväl måste den bestämma sig för en handlingslinje och framförallt undvika att blanda ihop
olika rekommendationer vars huvudinslag
motverkar varandra i stället för att förstärka
effekten.
Huvudkravet är en ekonomisk politik grundad på den värdesyn som är gemensam för de
tre regeringspartierna. Därmed är också sagt
att alla inslag som skulle vrida utvecklingen i
socialistisk riktning är uteslutna. Den politik
som knäsätts har inte bara besparingsbakgrund. Den måste också frigöra de skapande
krafterna i samhället, stimulera den enskilde
framfOr kollektivet.
Politiken måste bli lika konsekvent som långsiktig. Det räcker inte bara med ytliga korrigeringar. Regeringen måste också ha mod att
angripa de mekanismer i vårt samhälle som
drivit fram den starka obalansen.
Det räcker inte heller med det ansvar som
åligger regering och riksdag. Det är nödvändigt
att kommuner och landsting tar sitt ansvar och
inte genom en expansiv politik saboterar stabiliseringsansträngningarna. Regeringspartiernas företrädare i kommuner och landsting måste inse eller rent av genom åtgärder tvingas att
inse att de är regeringens bundsförvanter och
inte motståndare. De måste slå dövörat till infor frestande socialdemokratiska erbjudanden
och effektivt värja sig mot alla de grupper som
kräver ständigt ökade bidrag.
Är då detta en så hård politik att regeringspartierna och deras anhängare inte orkar sluta
upp kring den? Den frågan är i själva verket
inte relevant. Vad det gäller är inte att ställa
upp fcir exempelvis facket eller den ena eller
den andra organisationen utan för samhällsekonomin.
En politik som är trovärdig kan vara vin- -279
nande även om åtgärderna inte är populära.
För en tillräcklig tilltro är det nödvändigt att
politiken framstår som hela regeringens och
inte något enskilt regeringspartis. Inget skulle .
främja detta bättre än tillskapandet av ett inre
kabinett med partiledarna under Fälldins ledning som närmast ansvariga för den nya politiken. Det skulle också markera regeringschefens
roll.
Att återställa den samhällsekonomiska balansen är en uppgift på lång sikt. Sedan regeringen väl har tagit itu med den är det därför
naturligt att regeringspartierna vid mötet med
väljarna 1982 begär deras mandat att få fullfölja uppgiften.
Socialdemokratins problem
Ett av s o c i a l d e m o k r a t i n s problem är
uppenbarligen att den strategi med vilken de
hoppas kunna återvända till regeringsmakten
går på tvären med den politik som krävs för att
komma till rätta med obalansen i vår ekonomi.
Partiet besväras också av de ständiga och
snabba, dessutom starkt känsloladdade, uttalanden från LO som binder rörelsen innan politikerna hunnit säga sitt.
Därför förefaller den socialdemokratiska oppositionen i lika hög grad som regeringen i
behov av ”inre kabinett” för den ekonomiska
politikens skötsel. Olof Palme har både starka
och svaga sidor – till de senare hör alldeles
uppenbarligen den ekonomiska politiken. Det
är kanske också en övermäktig uppgift att mitt i
det djupa engagemanget för den ekonomiskt
svaga tredje världen, nedrustningen och
fredsvisionerna fascineras av vår egen ekonomiska vardag. Problemet vore kanske inte så
stort om kretsen närmast Palme bjöd på ekono- –
280
misk expertis i stället fcir valstrategi och ideologi.
Jag har då inte räknat den socialdemokratiska riksdagsgruppens främsta tillgång på det
ekonomiska området, Kjell Olof Feldt, till
PaJmes inre krets. Under den senaste tiden har
Feldt genom demonstrativa uttalanden sökt få
sina partivänner att inse lägets allvar. Det är en
tung och hittills otacksam men likväl fcir nationen angelägen uppgift.
Det illavarslande är att Feldt varje gång han
diskuterar besparingsåtgärder möts av ramaskri fcir att inte säga glåpord från upprörda
riksdagskamrater (s), kommentatorer inom
den så kallade A-pressen, kvinno- och ungdomsförbund. Uppriktigt sagt förvånar det
svaga stöd som Feldt vid dessa tillfållen fått av
partiledningen eller från den inre cirkelns sida.
Det kan tänkas att socialdemokratin faller
offer för den s k Sifo-demokratin. Partiledningen kan så till den grad ha förhäxats av de
gynnsamma opinionssiffrorna att den helt enkelt inte vågar bryta med den verbala men
förslagslösa politik som ligger bakom den. Naturligtvis är det riktigt att de socialdemokratiska anhängarna mentalt är sämst förberedda
inför den nya politiska kurs som de ekonomiska
svårigheterna tvingar fram.
Olof Palme faller tillbaka på att det är regeringen som har att komma med förslagen och
att det sedan är oppositionens tur att ställa
alternativen. Oppositionsledaren hänvisar därmed till en traditionell tågordning, kort sagt
den sedvanliga riksdagslunken. Hans inställning kan naturligtvis principiellt försvaras,
men det finns ju ändå ingenting som fårhindrar
en opposition att vara först på plan. Med den
nuvarande strategin riskerar socialdemokraterna att ständigt komma traskande patrullo. Har
Olof Palme inte någonsin frågat sig om det inte
är säkraste metoden att förlora kampen om det
politiska initiativet?
Socialdemokraterna är i behov av ett nytänkande. Det är möjligt att förlusten av den expertis på många områden, särskilt det ekonomiska, som uttåget ur Kanslihuset medfört verkat förlamande. Det blir hårdare och tyngre att
utarbeta alternativ, att se problemen ur en vidare vinkel än riksdagskansliets.
Nära nog alla socialdemokratiska tidningar
– det finns naturligtvis undantag – reagerar
traditionellt. Taktiken är densamma som for
30-40 år sedan. I Sveriges svåraste ekonomiska läge på nära ett halvt sekel återupprepas
den gamla visan om borgarnas oduglighet, om
medvetna åtgärder för att trycka ned de svaga
och beskäftiga ingrepp fcir att göda redån rika
kapitalägare.
Ser man inte den verklighet som Olof Palme
en gång lät Tage Erlander förstå vara partiets
svåraste och nästan ende motståndare?
Med g å r d a g e n s politik löser vi inte dag e n s problem, ej heller bygger vi under får
den m o r g o n d a g som kommer. De politiker
och partier som saknar förmåga till förnyelse
och anpassning till verkligheten kommer att
dyrt få betala detta.
Verkligheten är nämligen obeveklig.
Vad händer inom Rörelsen om dess folk fin·
ner att det är Curt Nicolin och inte OlofPalme
som har måttat denna verklighet rätt?
En och annan på den borgerliga sidan kan
ägna samma problemställning en tanke.