Bara ett starkt Europa kan möta oro och utmaningar

Sovjets fall ledde till en period av demokratisering och ökat välstånd, men idag växer åter hoten mot demokrati och den fria marknaden. Europa måste stå starkt och enat för att möta gemensamma utmaningar, skriver Gunnar Hökmark.

Plötsligt förändrades världen. Begreppen Öst och Väst, som hade låst världen i ett kallt krig, tonade ut. I decennier hade världen präglats av den konflikt som hade sina rötter i delningen av Tyskland och delningen av Europa. Ett Väst- och ett Östtyskland. Ett Västeuropa och ett Östeuropa. USA som företrädare för den fria världen och garanten för Västeuropas frihet och säkerhet. Sovjetunionen som diktaturens kärna och andra länders övermakt.

Konflikter i världen blev en del i denna övergripande mosaik där spänningen mellan öst och väst definierade i stort sett varje motsättning.

Det var lätt att förstå friheten därför att förtrycket var så tydligt på andra sidan gränsen. Gränsen var i sin tur uppenbar och självklar. När Berlinmuren föll hösten 1989 blev det början på en process där järnridån och till slut Sovjetunionen föll. Plötsligt var gränserna av cement, taggtråd och vakttorn ersatta av gränsövergångar, fri handel och människors rörlighet.

När det inte längre fanns en definierad och avgränsad andra värld – den sinosovjetiska – fanns det inte en första värld – den västliga – och därmed heller inte en tredje värld. Det fanns däremot en friare gemensam värld där handel, finanser, studier och människor kunde röra sig över gränser. En värld där länder och människor kunde söka sin egen identitet och framtid, men där frihetens motkrafter inte hade någon motkraft mot sig längre.

Frihetens idéer vann med sådan kraft att de kom att forma världen i stort. Demokratin gick ett segertåg. Apartheidregimen i Sydafrika föll. Diktaturer i Latinamerika blev till demokratier. Kommunistiska regimer anammade marknadsekonomi och blev till auktoritära regimer eller demokratier med vacklande steg mot rättsstat. Marknadsekonomin triumferade i land efter land och gav ekonomisk utveckling åt länder och regioner som tidigare varit dömda till fattigdom. Under befrielsens genombrott dominerade frihetens ideal.

Men frihetens seger, eller det som kom att kallas den liberala demokratins seger, innebar inte bara frihet för de befriade utan också för dem som ville inskränka friheten och utnyttja den för sina syften. Den växande ekonomin lockade dem som ville berika sig på dess privatiseringar och tillväxt. Den makt som inte längre var given det kommunistiska partiet och nu låg i trevande demokratiska händer lockade dem som ville utnyttja dess möjligheter.

Friheten gällde även dem som inte längre behövde inordna sig i ett övergripande maktsystem av kraftmätning mellan Öst och Väst. Sovjetunionen fanns inte längre och USA hade inte längre någon som kunde hota landet och därför inga behov av att kunna möta hot som dessa.

Det banade vägen för det som kallas asymmetriska hot, som terrorism eller krigföring mot övermäktiga makter med dolda medel. USA blev attackerat på hemmaplan av 15 terrorister som kapade fyra flygplan och där två av dem sänkte de två skyskraporna i World Trade Center den 11 september 2001.

Plötsligt var talibaner i Afghanistan ett av hoten mot USA:s globala makt och nationella säkerhet. Terroristattentat riktades världen över mot huvudstäder och mot strategiska mål. För regionala stormakter fanns det plötsligt utrymme för att låta egna konflikter och maktambitioner utvecklas på egna meriter. Vi såg det redan under 1990-talet. Först med Saddam Husseins invasion i Kuwait och senare krigen på Balkan. I båda fallen var det USA som hävdade sin gamla supermaktsroll och skapade fred genom militär överlägsenhet.

När auktoritära regimer inte längre är inneslutna utan kan agera fritt på världens arenor och marknader kan de utveckla sin makt. Den arabiska våren var ett uttryck för att gamla korrupta regimer inte längre kunde kontrollera sina folk, men den följdes av regimer som med våld visade att de åtminstone tillfälligt kan kontrollera folket. Den regionala kraftmätningen mellan Iran och Saudiarabien riskerar att bli global liksom vi har sett hur inbördeskriget i Syrien blivit en kraftmätning mellan regionala makter.

Parallellt växer auktoritära regimers aptit på det auktoritära när ingen övergripande demokratisk motkraft finns. Orbán, Kaczynski och regeringen i Rumänien ser inte längre ser den liberala demokratin som sin modell. När den globala ordningen inte längre präglas av Öst och Väst finns heller inte den självklara gränsdragningen mellan det demokratiska och det auktoritära. Gråzonerna ger utrymme för dem som vill sätta makt före rätt.

Det har vi sett under lång tid i Ryssland, ett land som inte längre har några fiender men utmålar andra som sina fiender. Efter 1990-talet har Ryssland först vacklat mot demokrati och sedan tagit bestämda steg tillbaka till det auktoritära, utan att för den skull isoleras från världen. Det var invasionen av Krim och Ukraina som ledde till sanktioner, inte utvecklingen mot despoti. Den ryska ekonomin har krympt, men grupperingarna kring Putin har använt rysk ekonomi och militär förmåga till sina egna syften, för att bevara egen makt.

Kinas ekonomi har vuxit i den globala ekonomin. Dels genom låga löner, men också genom att utnyttja öppenheten i den internationella ekonomin utan att erbjuda den själv gentemot andra. Med växande krav på omvärlden, inte minst i Afrika och Asien, växer regimens totalitära ambitioner och det påverkar landets utrikes- och säkerhetspolitik.

Erdogan och Turkiet, som till för tio år sedan ville gå demokratins väg, har valt att sälla sig till den regionala kraftmätningen och drivits till ett mer auktoritärt styre. Det separerar landet inte bara från möjliga medlemskapsförhandlingar utan från Europa som sådant.

USA abdikerar nu under Trumps ledning medvetet som ledare för den fria världen och understöder en agenda som vill bryta upp den internationella rättsordningen. USA:s vänner blir i Trumps ögon fiender, medan auktoritära ledare blir förebilder eller beundransvärda kollegor. Handelskrig leder inte bara till mindre välstånd och global tillväxt utan underminerar ett system av relationer mellan länder som bygger på avtal och internationell rätt.

Den ekonomiska utvecklingen och en växande rörlighet har lett till ökat välstånd, mer upplevd fattigdom och större möjligheter att ta sig till andra delar av världen. När fler regimer utvecklar sina konflikter hotas demokrati och fred samtidigt som fler människor vill fly.

Så ser världen ut. USA med en president som för handelskrig, misstror allierade i Europa och uttrycker förtroende för Putin. Putin och Ryssland som bedriver en aggressiv utrikes- och säkerhetspolitik med syfte att utöva makt, även med militärt våld för att driva igenom sin politiska vilja. Kina med upprustningar och statskapitalism. Mellanöstern med regimer som inte förmår upprätthålla stabilitet och som låter kriget ersätta handel och fred.

Det är denna värld som Europa måste möta. Ett starkt EU kräver en stark ekonomi. Reformer som ger dynamik, företagande och innovationer, som gör oss starka och ledande i nya teknologier som AI, nya material, informationsteknologi, 5G, forskning och utveckling.

Med styrkan kan vi bidra till stabilitet och stöd till vårt grannskap i deras utveckling mot demokrati och rättsstat. Utvidgningsförhandlingar med Serbien och Montenegro är ett uttryck för det på västra Balkan. Det östliga partnerskapet med länderna i södra Kaukasus, Moldavien, Vitryssland och Ukraina ett annat. Kandidatländerna på västra Balkan ytterligare ett. Fortsatta förhandlingar om ekonomiska relationer och flyktingfrågor med Turkiet för att upprätthålla en dialog fram tills en ny regim kan driva en annan utveckling.

Europa som frihandelns företrädare med avtal om handel och investeringar världen över. Sydkorea och Kanada redan klara. Singapore färdigt avtal. Mexiko, Latinamerika, Japan, Australien och Nya Zeeland.

Där USA drar sig tillbaka från en ordning präglad av handel och internationell rätt bör Europa lägga en ny grund för länders politiska och ekonomiska samverkan som stärker en internationell rättsordning. Det kräver att vi har en öppenhet i Europa för världens länder att investera och bedriva handel, med EU som en centrumpunkt för den globala handeln.

Brexit måste följas av ett europeiskt partnerskap med största möjliga frihet för handel och investeringar, trots att britterna ställer sig utanför, och politisk samverkan där det går.

I Afrika kan handels- och investeringsavtal lägga grund för utveckling i de länder som redan utvecklas och där konflikter kan frysas eller släckas genom nya möjligheter. Det ställer också krav på att vi med militär förmåga kan bidra till att skapa fred. Förutsättningar för en fredlig utveckling där är en förutsättning för mindre flyktingströmmar här.

Ryssland måste mötas med starkare försvar och i synnerhet en starkare sammanhållning. Den ekonomiska integrationen är ett skydd mot rysk påverkanspolitik. Gemensam säkerhets- och försvarspolitik kan ge bättre förutsättningar att inom Nato bidra till större stabilitet och en starkare europeisk försvarsförmåga.

Klimatpolitiken leder ingen vart om vi inte kan visa att ekonomisk utveckling kan förenas med lägre utsläpp och nya teknologier. Flyktingpolitiken kräver att vi kan upprätthålla gemensamma gränser och regler för hur de med störst skyddsbehov kan få fristad.

I världen vi lever i måste Europa visa ekonomisk kraft och dynamik. Det kan bara göras genom gemenskap och sammanhållning. Sverige kan inte upprätthålla sanktioner mot Ryssland, mota kinesisk statskapitalism, hantera klimatfrågan, utveckla global frihandel och säkra vår egen handel genom att stå ensamma.

Vi måste möta hot och utmaningar i världen genom att vara starka i Europa. Det är så vi kan bidra till att världen på nytt kan se den liberala demokratin som måttstock och gemensam modell för människors frihet och rätt. Det som hände plötsligt då kan följas av något som händer plötsligt nu. Det kräver politisk målmedvetenhet och en tydlig idé. Då händer plötsligt frihet.

Gunnar Hökmark är Europaparlamentariker för Moderaterna