Barn som begår brott

Skolstarten står för dörren, skyltfönstren svämmar över av pennskrin och ryggsäckar, och i städernas ytterområden brinner bilar.

Sambandet är måhända inte självklart – tristess efter ett långt sommarlov är en dålig ursäkt för mordbrand – men tydligt. Förövarna är ofta i skolåldern. Ändå är bilbränder vare sig början eller slutet på deras kriminella banor. ”Känd av polis” handlar inte om knallskott eller trimmade mopeder, utan om narkotika-, vapen- och våldsbrott.

Förra våren sköts en vaktmästare när han snöröjde utanför en fastighet i centrala Malmö. Mannen – pojken – som dömdes för mordförsök var vid dådet 15 år. Han hade vid ett flertal tillfällen misstänkts för bland annat rån och övergrepp i rättssak, men på grund av sin ringa ålder aldrig åtalats.

I Malmö rekryterar gängen unga som får tjänstgöra som kurirer för narkotika och vapen, just eftersom de inte är straffmyndiga. Småsyskon till kriminella ungdomar tas upp i gängen av samma anledning. De lockas med pengar, eller luras att göra någon en tjänst. När det första paketet väl är levererat finns en hållhake som är svår att komma ifrån. Dessutom erbjuder gänget gemenskap, den undre värdens förvridna tolkning respekt, och pengar. En modern och nattsvart version av Fagins unga tjuvliga i Oliver Twist.

Förebyggande åtgärder är förstås en nödvändighet. Barn ska inte begå brott. Samhället måste göra sitt yttersta för att så ska vara fallet. Att den sociala situationen och hemmiljön fungerar, skolan och skolgården är fredade zoner, att det finns alternativ till den kriminella banan och hjälp att få för den som lockas – eller hotas – att bli en del av den undre världen.

Men vad gör man när man ställs inför fullbordat faktum? Systemet är dåligt rustade för barn som begår brott, som styr med hot och våld och inte omedelbart tycks vilja byta bana.

Även straffmyndiga barn – ungdomar mellan 15 och 18 – i grov kriminalitet är svåra för samhället att hantera. Man sätter helst inte barn i fängelse.

Unga misstänkta häktas bara i undantagsfall, och även om minderåriga lagöverträdare ska prioriteras blir tiden mellan handling och konsekvens i form av en rättegång ofta lång. Resurserna är begränsade inte bara hos polisen utan också hos åklagare, domstolar och socialtjänst. Frustrerade poliser vittnar om hur misstänkta de griper är ute på gatorna igen innan patrullens pass är över.

Under utredningstiden kan den misstänkte fortsätta begå brott. Inte ens en fällande dom behöver innebära något längre avbrott i den kriminella karriären – unga lagöverträdare får straffrabatt baserat på sin ålder, återfallsförbrytare får så kallad mängdrabatt, och internering – sluten ungdomsvård eller fängelse – är alltid en sista utväg.

Samhället måste göra det klart att kriminellt beteende inte tolereras. Det måste finnas en direkt koppling mellan handling och konsekvens. Skolorna måste våga och vilja anmäla, varje gång, och kontakt med polisen bör ske redan vid de första överträdelserna.

Möjligheterna att flytta unga lagöverträdare ur en kriminell miljö bör stärkas och nyttjas i större utsträckning. Att ta sig ur kriminalitet är ingen lätt sak om gänget man försöker lämna går i parallellklassen eller möter upp på väg hem från skolan.

Upprepad, grov brottslighet måste få konsekvenser som känns. Signalerna måste vara tydliga, till de unga lagöverträdarna – och till deras ofta lika unga offer.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift