Barnavdrag – barnbidrag

—————·— – –
BARNAVDRAG-BARNBIDRAG
De borgerliga partierna har vid
årets riksdag vart för sig framställt
yrkanden om en rad familjestödjande åtgärder, och i detta sammanhang har naturligtvis frågan
om barnbidragen aktualiserats.
Folkpartiet och centerpartiet vill
höja detta med 100 resp. 150 kronor, medan högerpartiet i nuvarande läge förordar en annan linje:
det anser, att barnavdragen vid inkomstbeskattningen bör återinfö-
ras, kompletterade med särskilda
åtgärder av annan art för de undantagsfall, då inkomstläget i familjen icke medger ett fullt utnyttjande av avdragen. såtillvida är
det emellertid obefogat att härutinnan utläsa någon motsättning
mellan de tre partierna som de alla
uppenbarligen vill genomföra lättnader för barnfamiljerna. Frågan
gäller inte om detta skall ske, utan
vilken väg som är den lämpligaste.
Högerpartiets förslag överensstämmer med den ståndpunkt som
partiet hela tiden intagit. Det motsatte sig 1947, att barnavdragen avskaffades i samband med att de
allmänna barnbidragen infördes,
och förordade redan då en kombination av bidrag och skattelättnader. Denna inställning vidhölls i en
motion till 1956 års riksdag och
fann då ett starkt stöd av det betänkande – »Samhället och barnfamiljerna» – som året innan
framlagts av en av statsrådet Ulla
Alm Lindström föranstaltad utredning. I denna påpekades bl. a att
»Sverige veterligen vore det enda
land där barnantalet – bortsett
från vissa specialfall – inte har
något som helst inflytande på skattens höjd». Det framhölls också i
utredningen att »vid de förändringar av skattesystemet som kan
komma att aktualiseras i framtiden synes frågan om skattedifferentiering efter försörjningsbörda
böra ägnas en helt annan uppmärksamhet än hittills varit fallet
i den skattepolitiska diskussionen».
Det är egentligen anmärkningsvärt,
att dessa synpunkter, som dock
emanerar från en utredning med
starkt socialdemokratiskt inslag,
hittills icke beaktats.
Den hårda kritik, som sedermera
anförts mot högerpartiet i barnbidragsfrågan gäller förslaget 1960
om borttagande av första barnbidraget. Det skall villigt medges, att
den varit berättigad, men det måste
samtidigt framhållas, att det vid
ifrågavarande tidpunkt förelåg
56
särskilda omständigheter, som på
sätt och vis förklarade partiets aktion. Den s. k. besparingsberedningen hade framlagt dystra prognoser beträffande den statsfinansiella utvecklingen, och regeringen
stod i begrepp att införa en allmän
omsättningsskatt, som särskilt hårt
skulle drabba barnfamiljerna. Det
var för att eliminera behovet av
denna nya pålaga som högerpartiet förordade besparingar, bl. a.
just genom borttagandet av första
barnbidraget, en åtgärd som enligt
partiets mening skulle vara förmånligare för barnfamiljerna än
en kraftig ökning av den indirekta
beskattningen. Detta sammanhang
kom tyvärr bort i debatten och man
fäste sig väsentligen vid de vägande
skäl som kunde anföras emot begränsningen av barnbidragsrätten.
Partiet vek visserligen inte från sin
principiella ståndpunkt beträffande barnavdragen, men det ställde
1960 denna fråga på framtiden. I
år går partiet däremot direkt på
sistnämnda problem och föreslår,
med utkast till lagtext i vederbö-
rande skatteförfattningar, höjda
ortsavdrag för barnfamiljerna.
Frågan är av principiell betydelse. Sedan lång tid tillbaka, praktiskt taget ända sedan början av
1800-talet har det här i landet, liksom på de flesta andra håll i västerlandet varit en viktig beskattningspolitik, att skatterna bör uttagas med hänsyn till medborgarnas
skatteförmåga. Vid inkomstbeskattningen sker detta på två vä-
gar, nämligen dels genom de s. k.
ortsavdragen och dels genom skatteskalorna.
Före 1947 innefattade ortsavdraget ett grundavdrag för man och
hustru samt dessutom barnavdrag
för ett vart av makarnas barn, allt
till vissa i vederbörande författningar angivna belopp. Högerpartiet beräknar att dessa barnavdrag
i dagens läge skulle uppgå till nå-
got sådant som l 000 kr. per barn.
Man tog således i beskattningshänseende hänsyn till försörjningsbördan i varje särskilt fall, dvs. till antalet familjemedlemmar, barnen
inräknade. Dessa avdrag ansågs
representera den del av skattebetalarnas inkomst, som bör vara undantagen från beskattningen, därför att den utgör ett existensminimum, utan vilket en familj skulle
behöva socialpolitiskt stöd från det
allmännas sida. Man försökte skapa
rättvisa mellan skattebetalare med
lika stora inkomster men olika försörjningsbörda. Som komplement
härtill kommer skatteskalorna, enligt vilka den beskattningsbara inkomsten drabbar hårdare i högre
inkomstlägen än i de lägre. Därmed vill man skapa rättvisa mellan
skattebetalare med samma försörjningsbörda men med olika höga
inkomster. Det borde stå uppenbart
för alla, att dessa två metoder för
realiseraodet av skatteförmägeprincipen måste hållas isär, eftersom
de har vitt skilda utgångspunkter.
Så skedde emellertid inte 1947,
då de skattefria barnavdragen togs
bort, därför att de skulle :.gynna
de rika», varmed åsyftades att
barnbidragen i pengar räknat ger
större skattelättnad i högre inkomstlägen än i lägre. Mot bakgrunden av detta resonemang var
det egentligen uppseendeväckande
att man däremot behöll ortsavdraget för skattebetalaren själv och
hans hustru och dessutom gjorde
de nya barnbidragen lika stora för
alla och skattefria. Den som fann
något stötande i barnavdragen
måste av precis samma skäl reagera mot ortsavdragen i övrigt och
mot barnbidragens nuvarande konstruktion.
Vad som med rätta kunde kritiseras i det system som gällde före
1947 var, att beskattningsreglerna
inte räckte till att helt lösa barnfamiljernas problem. Det fanns familjer med stor barnskara och så
små inkomster, att de inte till fullo
kunde utnyttja de skattefria barnavdragen. Men detta var inte skattelagstiftningens fel och tarvade
därför inte någon ändring i principerna för denna. Svagheten låg
på ett annat håll, nämligen i att
familjeinkomsten i många fall var
för låg. Det fanns inte något skäl
att överge principen :.skatt efter
förmåga:. utan vad som behövdes
var nya socialpolitiska åtgärder för
att förbättra förhållandena för familjer i de lägsta inkomstskikten.
Vi står här inför två särskilda problemkomplex, som till sin natur
är sådana att de måste lösas vart
för sig.
57
Under sådana omständigheter
kan den ständigt upprepade meningen inte accepteras, att de allmänna barnbidragen utan vidare
måste betraktas såsom en form av
:.skatterabattn eller :.skatteåterbäring:.. Denna tolkning är orimlig
redan av det skälet att »återbä-
ringen» inte står i någon som helst
relation till skattebördan i det enskilda fallet; den bestäms inte på
beskattningsrättslig väg eller efter
skattemässiga principer. Nog förefaller det dessutom ur borgerlig
synpunkt vara en betänklig princip
att från vissa medborgargrupper ta
ut för höga skatter för att sedan
nödgas betala igen en del av dessa
i form av en s. k. »återbäring».
Man behöver sannolikt inte gå så
förfärligt långt ner på skatteskalan
för att finna att i dagens läge en
familj själv genom beskattningen
betalar en mycket väsentlig del av
sina barnbidrag.
Mot det föreliggande högerförslaget kommer kanske att invändas
att den pågående skatteberedningen
har att utreda bl. a. frågan om fördelningen av skatterna mellan
barnfamiljer och andra skatteskyldiga, och att således frågan skulle
vara för tidigt väckt. Men förslaget -på vars detaljutformning vi
inte här skall gå närmare in – avser ett provisorium i avvaktan på
ett definitivt förslag från skatteberedningen, och dessutom har vissa
nya omständigheter tillkommit,
som talar för att hithörande problem snarast finner sin lösning. I
58
högermotionen anföres därom
exempelvis följande.
Ett gift par med hemmavarande
minderåriga barn åtnjuter för närvarande ortsavdrag å 4 500 kr. Men
samma avdrag tillkommer ogift
skattskyldig med hemmavarande
barn under 18 år. Det tages m. a. o.
i det senare men icke i det förra fallet hänsyn till barnförsörjningsbördan. Hur orimliga konsekvenserna
av det nu rådande systemet är
framgår för det fall att två ensamma barnförsörjare skulle ingå
äktenskap med varandra. Före
detta kan de – inberäknat ortsavdrag och s. k. förvärvsavdrag –
vardera åtnjuta upp till 6 500 kr. i
avdrag från inkomsten, men, om
de gifter sig, blir deras sammanlagda avdrag samma belopp, vilket
innebär en reduktion av avdraget
med hälften. Gift skattskyldig utsätts således för en diskriminerande behandling i jämförelse med
ogift barnförsörjare, en inadvertens i vår lagstiftning som givetvis
bör elimineras snarast möjligt.
Familjebeskattningen utgör bara
ett, men ett synnerligen viktigt
exempel på hur vår skattelagstiftning undan för undan snedvridits
under godtyckligt lagande efter
lägligheten från fall till fall och
utan hänsyn till behovet av fasta
principer. På detta område borde
det, tycker man, finnas stora möjligheter för de borgerliga partierna
att gemensamt göra en insats. Den
omständigheten att de i fråga om
barnbidragen och barnavdragen nu
opererat vart för sig utesluter inte,
får man hoppas, att de till slut etablerar en fruktbar samverkan. Men
man skulle då gärna vilja se att
denna inte bara blir ett ackorderande om si~fermässigt bestämda
förmåner utan att man också ägnar
uppmärksamheten åt sakens principiella sida.