Barroso går åt fel håll

”Mer makt åt samma politiker som rört till hela historien löser alltså inte problemet.” Stefan Olsson, chef för tankesmedjan Frivärld, kommenterar ett förslag från José Manuell Barroso om att EU-kommissionens ordförande borde utses i direkta val.

Eurokrisen är ett politiskt misslyckande. Ändå begär samma politiker som ligger bakom misslyckandet ännu mer makt. Det är obegripligt.

För ett par veckor sedan skrev José Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande, i Svenska Dagbladet att han vill att näste ordförande för kommissionen bör väljas i nästkommande EU-val. Förra veckan instämde Tysklands och Polens utrikesministrar i en gemensam debattartikel i New York Times.

Som det är idag väljs kommissionens ordförande, alltså EU-byråkratins högste tjänsteman, av ministerrådet. EU-ländernas regeringar gör upp i förhandlingar om vem man vill se som ordförande. Att låta den posten istället väljas i direkta val skulle göra att ordföranden får ett eget demokratiskt mandat, direkt från den europeiska allmänheten. Han eller hon skulle inte bli beroende av medlemsstaternas regeringar.

Med andra ord skulle kommissionens ordförande bli hela EU:s statsminister.

Detta skulle i så fall vara ett klart och tydligt steg mot att förvandla EU till en federal stat, ett Europas förenta stater.

Skälet till att röster nu höjs för att skapa ett starkare EU är besvikelsen över de många nationella regeringarnas oförmåga att sköta sina ekonomier. Tanken är att regeringarna i länder som Italien, Spanien, Irland och Grekland ska förlora en del av sin makt över sina ekonomier. Den gemensamma valutan kräver mer samordning och framför allt mer ordning, tänker man sig.

Att regeringar som brutit mot EU-fördragen om att hålla sina ekonomier i ordning ska förlora makt är en frestande tanke. Men här gäller det att hålla huvudet kallt.

Vilka politiker är det som har misslyckats med europrojektet? Är det bara Grekland och Irland? Nej, sanningen är att misslyckandet är kollektivt. Ledande länder i att skapa euron var Frankrike och Tyskland. Dessa två länder var också de första att bryta mot Maastrichtavtalet om att inte hålla sina ekonomier i ordning. Grekland och Irland gjorde bara såsom de ledande länderna gjorde.

Nu skriver Guido Westerwelle, Tysklands utrikesminister, att EU-kommissionen måste få mer makt för att eurokrisen ska kunna redas ut. Varför ska vi tro på det?

Eurons misslyckande är politikernas misslyckande. Även om Tyskland har ordning i finanserna idag var det inte så bara för något år sedan och detta land ansåg sig då inte vara bundet av de regler man själv varit med och tagit fram. Det finns alltså ingen garanti för att detta inte ska kunna hända en gång till. I samma stund som Tyskland får problem med ekonomin kan man anta att landet helt ignorerar EU-kommissionens ordförande även om denne skulle vara vald direkt av folket.

Mer makt åt samma politiker som rört till hela historien löser alltså inte problemet. Vägen framåt för det nya EU som kommer efter krisen måste vara att unionen inte skapar nya orealistiska projekt utan begränsar sina ambitioner. EU:s stora förtjänst ligger i den fria rörligheten av varor, tjänster och människor. Vägen framåt måste handla om att begränsa EU för att göra organisationen smalare och vassare, och inte skapa en federal superstat.

Stefan Olsson är chef för tankesmedjan Frivärld.