Bean Khalil: Cameron gör comeback – till vad?

Jag var knappt vuxen när jag bevittnade hans avgång. Bläddrandet verkade knappt ge någon effekt, alla kanaler sände ändå samma nyhet – premiärminister David Camerons avgång. Mannen som några år tidigare hade avslutat Tory-partiets 13 år långa ökenvandring skulle nu lämna för alltid. Historien skulle inte komma ihåg hans legalisering av samkönade äktenskap eller saneringen efter finanskrisen: Cameron skulle i stället skrivas in som den premiärminister som fick Storbritannien ut ur EU.

Så var känslan när han 2016 för sista gången steg ut från Number 10 Downing Street för ett tillbakadraget liv som pensionär. Men så verkar det alltså inte bli nu när premiärminister Rishi Sunak annonserade David Cameron som ny utrikesminister. Sju år efter sin avgång återvänder Cameron (nu Baron Cameron of Chipping Norton) till den politiska scenen.

Trots återkomsten finns väldigt lite kvar av det Tory-parti han en gång bidrog till att skapa. 2010-talets försök till konsensuspolitik har ersatts av polariserande högerpopulism, liberalkonservatismen har gett vika för en mer traditionell värdekonservatism och appeller till den urbana medelklassen har bytts ut mot vallöften riktade till industriarbetare i norr.

Att ta tillbaka en före detta premiärminister i rollen som utrikesminister har hänt tidigare: premiärminister Alec Douglas-Home återvände för tjänstgöring i Ted Heaths regering 1970. Utnämningen av David Cameron som utrikesminister är otippad men klok. Otippad i så mån att Cameron flera gånger har trotsat den sedvanliga återhållsamheten i rollen som före detta premiärminister och uttalat sig kritisk till beslut tagna av Sunak-regeringen. Men ändå inte helt oväntat då det länge har rapporterats att Cameron själv inte riktigt känt sig klar med politiken. Att dessutom kunna använda sig av den telefonkatalog en före detta regeringschef besitter kan bara vara positivt för både Sunak och regeringen – särskilt med tanke på omvärlden.

Vidare spelar hans utnämning en symbolisk roll i ett nu väldigt splittrat Tory-parti. Camerons entré sammanföll med en bredare ommöblering i Sunaks regering: en ommöblering som innebar att den högprofilerade inrikesministern Suella Braverman avskedades. Braverman var och är en mäktig spelare som har stort inflytande över många i partiets högerflygel. Hennes avgång, i kombination med Camerons tillträde, signalerar därför en förflyttning mot mitten och en förhoppning om en återgång till den tid som rådde innan det kaos som kom att prägla både Boris Johnson och Liz Truss tid vid makten.

David Camerons utrikespolitiska meritlista lämnar dock mycket att önska.

Oavsett vad han lyckas åstadkomma i rollen som utrikesminister kommer Brexit för evigt vara en del av hans arv. Men den utrikespolitik som fördes mellan åren 2010 och 2016 kan inte heller i övrigt ses som särskilt lyckad. Förutom Brexit bedrev hans regering en relativt Kina-vänlig politik. Politiken, som gick ut på att skapa en ”Golden Era of relations”, syftade till att öka handeln mellan länderna i hopp om ökat brittiskt välstånd och en framtida kinesisk liberalisering – en idé som inte längre vinner samma stöd inom partiet. Tvärtom, nu samlar Tory-bänkarna ett pärlband av Kina-kritiker som ser stormakten i öst som ett existentiellt hot.

Därtill har utvecklingen i Libyen inte heller förbättrat bilden av den intervention som Storbritannien 2011 genomförde, och som inte blev så framgångsrik som man hoppats. Den Nato-ledda koalitionen lyckades förvisso förhindra en humanitär katastrof men underskattade de grupperingar som utnyttjade inbördeskriget för egen vinning. Likaså har Cameron-regeringen fått utstå kritik för sin hantering av Afghanistan, ett land som nu åter är under talibanstyre.

Det ovannämnda bör nödvändigtvis inte binda utrikesminister Cameron till att verka för ett närmare samarbete med EU, ökad handel med Kina eller en omvärdering av Storbritanniens roll i världen – men det ger anledning att fundera över hur väl i takt med det parti han en gång lämnat han egentligen är.

Trots farhågor så spelade frågorna rörande hans tid som premiärminister till sist ingen roll. När David Cameron steg ut ur den svarta bilen utanför Number 10 påmindes Storbritannien om en tid innan den inhemska politiken hade blivit ett tv-sänt spektakel. När han sedan tog steg mot den stora svarta ekdörren visste han exakt hur den skulle öppnas. Efter sju långa år hade han nu återvänt.

Frågan är bara vilket parti som välkomnar honom tillbaka.

Bean Khalil sitter i MUFs internationella kommitté och deltog i höstas vid Torys partikonferens i Manchester