Bean Khalil: Hur Keir Starmer gick från mellanakt till premiärministermaterial

När Boris Johnson vann 2019 års val med största röstandel sen Margaret Thatcher såg det ut som om Torypartiet hade hittat ett recept för ännu ett decennium i regeringsställning. Valet, som stavade slutet för Labourledaren Jeremy Corbyn, var även det som senare kom att bana vägen för Keir Starmers partiledarskap. Men när Starmer valdes var den allmänna domen att han inte hade någon chans att bli premiärminister. Trots det står vi nu ändå vid randen av den största Labourmajoriteten någonsin. Så hur kommer det sig att Starmer gick från en politisk mellanakt till en framtida premiärminister? För att försöka besvara måste tre aspekter undersökas.

Events, dear boy, events

Uttrycket myntat av den tidigare premiärministern Harold Macmillan svarar på vad han ansåg var den främsta anledningen till varför ett parti hamnar ur kurs. Oftast är det en händelse ingen kunnat förutse och som drastiskt kastar om den politiska kartan. Ett av dessaeventkulminerade 2022 med det som kom att kallas Partygate.

En stor del av det som gjort Starmer framgångsrik har varit på grund av faktorer han inte själv har kunnat påverka. Ett till exempel är torymedlemmarnas val av Liz Truss som Boris Johnsons efterträdare. Det förtroende som fortfarande fanns för partiet försvann snabbt i samband med den ofinansierade minibudget Truss la fram och det kaos som sedan följde. Valet av Liz Truss bör därför anses vara ytterligare ett event som gynnat Starmer.

Att Rishi Sunak fick ärva ett djupt impopulärt parti kan inte ligga honom till last. Men de misstag som begås, nu senast när han inte deltog på D-day årsdagen, kan inte skyllas på någon annan. Tyngden av det bagage den konservativa regeringen samlat på sig under sina 14 år vid makten kan få många politiker på fall. Sunak är, trots sina många fördelar, inte gjord på samma stoff som Thatcher eller Cameron, vilket inte gör uppdraget att vinna val enklare. Hans tid som partiledare är därför den tredje stora händelsensom gynnat Starmer.

Ideologisk moderering och politisk utmanövrering

Men ibland kan även en impopulär regering vinna val. För att ett oppositionsparti ska vinna krävs att partiet är någorlunda regeringsdugligt. Och just strävan om att återfå regeringsduglighet har varit ett av Starmers främsta mål. Med en målmedveten skärpa har Starmer avlägsnat interna motståndare, modererat partiets varumärke och flyttat politiken mot mitten.

Ett av de första besluten Starmer tog var att ommöblera i sitt skuggkabinett. Det normala snedsteget nyvalda ledare brukar göra är att direkt genomföra förändringar som alltför hårt straffar medlemmar ur den förlorande sidan. I den första ommöbleringen valde Starmer istället att behålla många Corbynlojala samtidigt som han lyfte nya ledamöter utan tidigare lojalitetsband. Det var först när partiet fått sitt stora opinionslyft som större förflyttningar gjordes och personer som tidigare var involverade i Blair & Browns tid välkomnades tillbaka samtidigt som vänsterfalangen utmanövrerades. Främsta beviset på Starmers kamp – och sedermera vinst – mot Corbynisterna är uteslutningen av dess ledare, Jeremy Corbyn.

Den förut så starka falangen har nu därför för tillfället förtvinat, något som lämnar partiledningen ett stort handlingsutrymme att forma partiet. Sakta men säkert har därför Starmer filat ned hårda kanter och närmat sig mitten i frågor gällande kriminalitet, migration och ekonomi.

Självbevarelsedriftens förändringsmandat

Men det kanske främsta som hjälpt Starmer är det tillstånd Labour befann sig i när han valdes. Efter valförlust i de fyra föregående valen befann sig partiet i ett läge där de riskerade att reduceras till en tankesmedja. När vänstergiren hade visat sig oförmögen att vinna en stabil väljarkoalition landade till slut medlemsbasen att de inte ville hamna i opposition igen. Starmer valdes därför med ett förändringsmandat för att göra det som krävdes för att partiet skulle lämna den oppositionella vildmarken. Utan förändringsviljan skulle Starmer inte ha kunnat ändra partiet på det sätt han idag har lyckats göra.

Av allt att döma ställs i nuläget bara ett krav: att vinna valet. Så länge han kan göra det så är allt annat förlåtet. Blicken borde därför, med hänsyn till läget i opinionen, redan nu riktas mot hur de vinner de nästkommande valen och vilka visioner som ska ligga till grund för det samhälle som ska byggas. Om fem år kommer det inte längre räcka att ha högre förtroende än Torypartiet i traditionella Tory-kompetenser och vara så lite Labour som möjligt i välfärdsfrågor.

Men just det sistnämnda kan tjänstemännen i staben diskutera efter att lunchlådan kastas fram på bordet för avnjutning i 10 Downing Street. När de väl är i gång kanske de borde ta några minuter för att fira det faktum att partiet återigen räddats från ruinens brant, att de nu har dubbelt så många platser i parlamentet och dessutom försatt Torypartiet i en existentiell kris. När väl firandet är slut bör de gå vidare till annat. Exempelvis kan de grubbla på den frågan så många andra försökt förstå: hur det egentligen kom sig att Keir Starmer lyckades gå från uträknad till premiärminister.

Bean Khalil sitter i MUFs internationella kommitté