Bean Khalil: Mark Carney och konsten att vara populist

Kan någon som varit riksbankschef för två av världens största ekonomier med trovärdighet hävda sig vara populist? Och kan man verkligen kalla sig outsider när man så nyligen personifierade det politiska etablissemanget? Det konststycket försöker nu ärketeknokraten Mark Carney sig på i hopp om att efterträda Kanadas premiärminister Trudeau.

Den sjätte januari kom beskedet som alla i Kanada väntade på: premiärminister Justin Trudeau annonserade sin avgång. Efter tolv år som partiledare för Kanadas liberala parti och tio år som regeringschef skulle han inte längre ställa upp till omval inför valet senare i år. Som för så många andra långvariga regeringschefer hade bagaget av tidigare år satt djupa avtryck som resulterat i interna strider och dåliga opinionssiffror. Partiet låg, vid tiden för Trudeaus besked, runt 20 procentenheter under Pierre Poilievres konservativa parti och det mesta pekade på att gapet var på väg att öka.

Den efterföljande skönhetstävlingen bland hans potentiella efterträdare har nu officiellt tagit vid. Vissa kandidater har länge varit lågoddsare medan andra inte var så väntande. En sådan kandidat är den tidigare riksbankschefen Mark Carney.

Carneys tid i rampljuset började när han som chef för Kanadas centralbank (2008-2013) framgångsrikt styrde landet genom finanskrisen och undan större finansiella implosioner. Imponerad av hur han hade utfört sitt jobb handplockade den brittiske finansministern George Osborne sedan Carney till rollen som chef för Bank of England. De sju åren (2013-2020) Carney var i Storbritannien utgjordes först av hanteringen av den åtstramningspolitik Cameron-koalitionen hade lanserat och sedan av de ekonomiska konsekvenserna av Brexit. Efter tiden som riksbankschef utnämndes Carney som FN:s sändebud för Climate Action and Finance och som styrelseledamot i diverse olika globala organisationer. Jämför man Carneys meritförteckning med oppositionsledarens Poilievres skulle den förstnämnda vinna på knockout. Men det politiska landskapet i Kanada premierar för närvarande förändring framför sakkunskap.

Det som nu sker är därför en kapplöpning om vem som främst kan framstå som en politisk outsider: ett faktum premiärministerkandidaterna verkar ha tagit på stort allvar.

Sedan Poilievre blev ledare för Kanadas konservativa parti har han drivit partiet mot en mer typisk – om än mer sansad – högerpopulism där soundbites på sociala medier får företräde framför policy. För att kunna göra det med trovärdighet brukar politikerna i fråga oftast vara genuina outsiders. Men i fallet Poilievre finner vi någon som knappt gjort något annat än att vara parlamentsledamot. Poilievre valdes in redan som 25-åring och närmar sig nu lite mer än två decennier i parlamentet, en tid som även innehåller en period som minister.

Mark Carney borde med sitt CV inte heller vara någon som naturligt anses vara en outsider och främmande politikerklassen i Ottawa. Men genom att vid podium förkunna att systemet inte längre fungerar för vanligt folk och att Kanadas problem inte löses av yrkespolitiker som Poilievre, verkar han lyckats med just det. Kollar man de senaste mätningarna (utförda efter Trudeaus avgångsbesked) har gapet mellan partierna minskat ordentligt.

Frågan är hur länge Carney kan upprätthålla sin populistiska fasad.

En anledning till att han hittills har lyckats med porträtteringen är det faktum att han knappt har lanserat några konkreta policyförslag. För tillfället projiceras därför alla möjliga ideologier, tankar och förslag på Carney i hopp om att han ska vara partiets räddare. Scenariot liknar till viss grad det läge som rådde 2013 när Trudeau själv överraskade med att kandidera i partiledarvalet och sedan vann det parlamentsval som hölls 2015. Kanadas liberala parti har därför haft en historik i att välja till synes okända kandidater i hopp om att få en framtida valvinst serverad.

Om Carney lyckas följa samma väg som Trudeau och vinna partiledarstriden i mars kan han snabbt finna sig som premiärminister i väntan på det kommande valet. Väl i regeringskansliet kommer han dock att stå inför ett problem: vad ska han göra när det politiskt populära krockar med det ekonomiskt förnuftiga? Vilka beslut kommer han egentligen fatta när skriken om att skjuta upp klimatmålen möter den klimatförespråkande ryggmärgsreflexen? Det är nog här vi får se den riktiga Carney: den bortom den populistiska illusion som har katapulterat honom in i den kanadensiska hetluften.

Många frågor står för tillfället obesvarade med risken att de även kommer att göra det vid valdagen. Det som däremot är säkert, är att ärketeknokraten Mark Carneys inträde kan ha gett Kanadas liberala parti en verklig chans att vinna det kommande kanadensiska valet.

Bean Khalil sitter i MUFs internationella kommitté