Beatrice Ask; Öka föräldrarnas inflytande
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BEATRICE ASK:
••
Oka föräldrarnas
inflytande
Bristen på valmöjligheter för elever och föräldrar är ett av de
största felen med den svenska
utbildningspolitiken. Målen för
skolan är också för många, ofta
motstridiga och dessutom saknar de relation till verkligheten.
Likriktningen i den svenska
skolan måste brytas. Eri skola
som strävar efter likformighet
riskerar att misslyckas med huvuduppgiften. l stället för en
skola för alla blir det en skola för
ingen.
Oppnas skolan för förätdrainflytande påskyndas den process
mot ett friare skolsystem som
skolbyråkratierna nu hindrar.
Beatrice Ask är moderat skolborgarråd i Stockholm.
D
en svenska skolan befinner sig i
kris. Det är en uppfattning som
hävdas från många håll. Andra
påstår motsatsen och menar att den
svenska skolan står sig väl i jämförelse
med andra länders.
Enligt min uppfattning blir generaliserande påståenden om den svenska skolan missvisande. Vi har många utomordentligt bra skolor, men vi har också skolor som dåligt motsvarar de krav och förväntningar vi måste ha på verksamheten.
Den avgörande frågan är istället om vi har
en bra eller dålig utbildningspolitik i
landet.
Orättvist utbildningslotteri
En av de viktigaste händelserna i livet är
skolstarten. Hur de första kontakterna
och erfarenheterna med och i skolan
fungerar präglar vars och ens fortsatta
skolgång och inställning till det arbete studier utgör. Mot den bakgrunden måste
man ifrågasätta om det utbildningslotteri
som vi utsätter svenska barn för är rimligt.
I socialdemokratisk anda har vi i Sverige tagit ifrån föräldrarna inflytandet när
det gäller valet av skola. Istället sorteras
barnen av inblandade myndigheter, barnomsorg och skola, i ”lämpliga kl_asser”,
vilka placeras i skolbyggnader utifrån den
”s k närhetsprincipen”. Dessa klasser förutsätts sedan följas åt genom hela grundskolan. Den sammanhållna klassens princip är en av de viktigaste i den socialdemokratiska skolpolitiken.
För de flesta elever skapar detta system
inga större problem. Har klassen dessutom tur att få en engagerad och kunnig
lärare brukar skoltiden fortlöpa utan
större komplikationer. Men många barn
272
trivs inte. Passar inte in eller hinner inte
med i den allmänna studietakten. För
dem blir utbildningsmaskinen snabbt ett
hinder för utveckling.
Byta skola inget fel
Att som förälder eller enskild elev ta sig
ur problemen är svårt. Att byta skola eller
klass utan att ha flyttning från orten som
skäl, är i det närmaste omöjligt. Mobbing,
skolk eller skoltrötthet skall istället bearbetas. Att man inte trivs blir om det tar sig
mer konkreta uttryck ett symptom på att
den enskilde har problem. Önskemål om
en annan skola möts också med misstänksamhet. Varför skulle den andra skolan
vara bättre än vår?
Denna statiska inställning till en verksamhet fylld av stora och små människor
måste vara fel. Det behöver ju faktiskt inte
vara något fel på någon, därför att en elev
inte trivs. I andra sammanhang framhålls
tvärtemot att personkemin är viktig och
att det kan vara positivt att få byta arbetsmiljö – självklart gäller det också skolan.
Lika viktigt är att vi börjar ta hänsyn till
föräldrarnas inställning. Om föräldrarna
är negativa till skolan, klassen eller lärarna kommer det ofrånkomligt att påverka
barnens situation. En stelbent attityd till
val av och byte av skola får därmed en
negativ effekt på skolresultatet. Bristen på
valmöjligheter för elever och föräldrar är
ett av de största felen med den förda utbildningspolitiken.
Ett annat avgörande fel är att målen för
skolan är för många, ofta motstridiga och
dessutom att de saknar relation till verkligheten. Skolan har ständigt ålagts nya
uppgifter, utan att riksdagen gjort en nödvändig kalkyl över tids- och resursåtgång
om målen ska uppfyllas. Enligt min
mening är läroplanen och liknande dokument ett bra exempel på att man voterat
för lite i riksdagen. Det blir aldrig bra när
man försöker få med alla olika uppfattningar i samma beslut. Måldokumenten
för skolverksamheten är dessutom otydliga. Det skapar problem och konflikter
för lärarna i den dagliga verksamheten.
Men ett ännu större bekymmer är det
stora intresse för trender inom pedagogiken som svenska politiker visar. Den
Man måste ifrågasätta om det utbildningslotteri som vi utsätter
svenska barn för är rimligt.
”nya matematiken” som infördes på 70-
talet och sedermera avskaffades är kanske det tydligaste exemplet. Men det finns
också andra ideer som beskurit lärarnas
utvecklingsmöjligheter och definitivt undergrävt den självkänsla som kreativa yrken kräver.
Just nu upplever Waldorf- och Montessari-pedagogiken ett uppsving inom den
offentliga skolan. Varje skolstyrelse med
aktning försöker se till att det finns några
klasser med denna inriktning. Kanske
skall man vara tacksam över att dessa
ideer kräver specialutbildade lärare, vilket gör det omöjligt att som vanligt är i
svensk skola, pröva iden i alla skolor över
hela landet samtidigt.
Bryt likformigheten
Utveckling förutsätter mångfald och valfrihet. Därför anser jag att den likriktning
som präglar skolan måste brytas. Den
sammanhållna klassen, inställningen till
föräldrars fria val, och sättet att pröva nya
ideer bygger på en socialistisk människosyn, byggd på rädslan för olikheter. Men
en skola som strävar efter likformighet
riskerar att misslyckas med huvuduppgiften. I stället för en skola för alla blir det
en skola för ingen.
Bristen på valmöjligheter för elever
och föräldrar är ett av de största
felen med den förda utbildningspolitiken.
Mot den här bakgrunden är den decentralisering som pågår inom svenskt utbildningsväsende positiv. Att fler beslut
fattas närmare verksamheten kommer att
medföra starkare krav på variation och
lokal hänsyn. Men det går för sakta och
som kommunal skolpolitiker känner jag
oro för att riksdagen skall slå fast för
många nationella riktlinjer, med argument att man värnar en likvärdig utbild- 273
ning i hela landet. Utöver riksdagen
utövar de fackliga organisationerna naturliga bromsklossar. Ideer om mer konkret utvärdering, tas omedelbart som ett
angrepp på enskilda lärare. Att diskutera
skolans innehåll leder ofelbart till splittring intressegrupper emellan.
Enligt min uppfattning måste processen mot ett friare skolsystem påskyndas.
Det klarar det politiska systemet inte av
självmant. Därtill är skolbyråkratierna för
starka. Progressiva skolpolitiker måste
därför inrikta arbetet på det viktigaste,
nämligen att öppna skolan för föräldrainflytande. Ge föräldrar rätten och den
praktiska möjligheten att välja skola. Det
kommer inte att skapa kaos i planeringen,
många är faktiskt nöjda med sin tilldelade
placering. Däremot kommer ideerna i bra
skolor att spridas och en och annan elev
som idag är dömd att misslyckas kommer
att hitta rätt skola. Svårare än så är det nog
inte att åstadkomma ett verkligt systemskifte i skolan.
••
Oka föräldrarnas
inflytande
Bristen på valmöjligheter för elever och föräldrar är ett av de
största felen med den svenska
utbildningspolitiken. Målen för
skolan är också för många, ofta
motstridiga och dessutom saknar de relation till verkligheten.
Likriktningen i den svenska
skolan måste brytas. Eri skola
som strävar efter likformighet
riskerar att misslyckas med huvuduppgiften. l stället för en
skola för alla blir det en skola för
ingen.
Oppnas skolan för förätdrainflytande påskyndas den process
mot ett friare skolsystem som
skolbyråkratierna nu hindrar.
Beatrice Ask är moderat skolborgarråd i Stockholm.
D
en svenska skolan befinner sig i
kris. Det är en uppfattning som
hävdas från många håll. Andra
påstår motsatsen och menar att den
svenska skolan står sig väl i jämförelse
med andra länders.
Enligt min uppfattning blir generaliserande påståenden om den svenska skolan missvisande. Vi har många utomordentligt bra skolor, men vi har också skolor som dåligt motsvarar de krav och förväntningar vi måste ha på verksamheten.
Den avgörande frågan är istället om vi har
en bra eller dålig utbildningspolitik i
landet.
Orättvist utbildningslotteri
En av de viktigaste händelserna i livet är
skolstarten. Hur de första kontakterna
och erfarenheterna med och i skolan
fungerar präglar vars och ens fortsatta
skolgång och inställning till det arbete studier utgör. Mot den bakgrunden måste
man ifrågasätta om det utbildningslotteri
som vi utsätter svenska barn för är rimligt.
I socialdemokratisk anda har vi i Sverige tagit ifrån föräldrarna inflytandet när
det gäller valet av skola. Istället sorteras
barnen av inblandade myndigheter, barnomsorg och skola, i ”lämpliga kl_asser”,
vilka placeras i skolbyggnader utifrån den
”s k närhetsprincipen”. Dessa klasser förutsätts sedan följas åt genom hela grundskolan. Den sammanhållna klassens princip är en av de viktigaste i den socialdemokratiska skolpolitiken.
För de flesta elever skapar detta system
inga större problem. Har klassen dessutom tur att få en engagerad och kunnig
lärare brukar skoltiden fortlöpa utan
större komplikationer. Men många barn
272
trivs inte. Passar inte in eller hinner inte
med i den allmänna studietakten. För
dem blir utbildningsmaskinen snabbt ett
hinder för utveckling.
Byta skola inget fel
Att som förälder eller enskild elev ta sig
ur problemen är svårt. Att byta skola eller
klass utan att ha flyttning från orten som
skäl, är i det närmaste omöjligt. Mobbing,
skolk eller skoltrötthet skall istället bearbetas. Att man inte trivs blir om det tar sig
mer konkreta uttryck ett symptom på att
den enskilde har problem. Önskemål om
en annan skola möts också med misstänksamhet. Varför skulle den andra skolan
vara bättre än vår?
Denna statiska inställning till en verksamhet fylld av stora och små människor
måste vara fel. Det behöver ju faktiskt inte
vara något fel på någon, därför att en elev
inte trivs. I andra sammanhang framhålls
tvärtemot att personkemin är viktig och
att det kan vara positivt att få byta arbetsmiljö – självklart gäller det också skolan.
Lika viktigt är att vi börjar ta hänsyn till
föräldrarnas inställning. Om föräldrarna
är negativa till skolan, klassen eller lärarna kommer det ofrånkomligt att påverka
barnens situation. En stelbent attityd till
val av och byte av skola får därmed en
negativ effekt på skolresultatet. Bristen på
valmöjligheter för elever och föräldrar är
ett av de största felen med den förda utbildningspolitiken.
Ett annat avgörande fel är att målen för
skolan är för många, ofta motstridiga och
dessutom att de saknar relation till verkligheten. Skolan har ständigt ålagts nya
uppgifter, utan att riksdagen gjort en nödvändig kalkyl över tids- och resursåtgång
om målen ska uppfyllas. Enligt min
mening är läroplanen och liknande dokument ett bra exempel på att man voterat
för lite i riksdagen. Det blir aldrig bra när
man försöker få med alla olika uppfattningar i samma beslut. Måldokumenten
för skolverksamheten är dessutom otydliga. Det skapar problem och konflikter
för lärarna i den dagliga verksamheten.
Men ett ännu större bekymmer är det
stora intresse för trender inom pedagogiken som svenska politiker visar. Den
Man måste ifrågasätta om det utbildningslotteri som vi utsätter
svenska barn för är rimligt.
”nya matematiken” som infördes på 70-
talet och sedermera avskaffades är kanske det tydligaste exemplet. Men det finns
också andra ideer som beskurit lärarnas
utvecklingsmöjligheter och definitivt undergrävt den självkänsla som kreativa yrken kräver.
Just nu upplever Waldorf- och Montessari-pedagogiken ett uppsving inom den
offentliga skolan. Varje skolstyrelse med
aktning försöker se till att det finns några
klasser med denna inriktning. Kanske
skall man vara tacksam över att dessa
ideer kräver specialutbildade lärare, vilket gör det omöjligt att som vanligt är i
svensk skola, pröva iden i alla skolor över
hela landet samtidigt.
Bryt likformigheten
Utveckling förutsätter mångfald och valfrihet. Därför anser jag att den likriktning
som präglar skolan måste brytas. Den
sammanhållna klassen, inställningen till
föräldrars fria val, och sättet att pröva nya
ideer bygger på en socialistisk människosyn, byggd på rädslan för olikheter. Men
en skola som strävar efter likformighet
riskerar att misslyckas med huvuduppgiften. I stället för en skola för alla blir det
en skola för ingen.
Bristen på valmöjligheter för elever
och föräldrar är ett av de största
felen med den förda utbildningspolitiken.
Mot den här bakgrunden är den decentralisering som pågår inom svenskt utbildningsväsende positiv. Att fler beslut
fattas närmare verksamheten kommer att
medföra starkare krav på variation och
lokal hänsyn. Men det går för sakta och
som kommunal skolpolitiker känner jag
oro för att riksdagen skall slå fast för
många nationella riktlinjer, med argument att man värnar en likvärdig utbild- 273
ning i hela landet. Utöver riksdagen
utövar de fackliga organisationerna naturliga bromsklossar. Ideer om mer konkret utvärdering, tas omedelbart som ett
angrepp på enskilda lärare. Att diskutera
skolans innehåll leder ofelbart till splittring intressegrupper emellan.
Enligt min uppfattning måste processen mot ett friare skolsystem påskyndas.
Det klarar det politiska systemet inte av
självmant. Därtill är skolbyråkratierna för
starka. Progressiva skolpolitiker måste
därför inrikta arbetet på det viktigaste,
nämligen att öppna skolan för föräldrainflytande. Ge föräldrar rätten och den
praktiska möjligheten att välja skola. Det
kommer inte att skapa kaos i planeringen,
många är faktiskt nöjda med sin tilldelade
placering. Däremot kommer ideerna i bra
skolor att spridas och en och annan elev
som idag är dömd att misslyckas kommer
att hitta rätt skola. Svårare än så är det nog
inte att åstadkomma ett verkligt systemskifte i skolan.