Bengt Olof Dike: Utvik slår obarmhärtigt sönder V:s uppgörelse med historien

Magnus Utvik: ”Partiet som kom in från kylan. Från Zäta till till Nooshi” Timbro förlag.    

När författaren Magnus Utvik 2018 kom ut med boken ”Partiet på kant med (v)erkligheten”, var det bärande temat Vänsterpartiets svek mot de demokratirörelser, som under stark repression och ständig övervakning fanns i flera av de tidigare kommunistiska öststaterna och som bidrog till att regimerna rämnade, sedan muren fallit i Berlin, möttes han på bland annat sociala medier av hat, hotelser och stark kritik. Ledande vänsterpartister vägrade också ställa upp i exempelvis mediebatter mot honom – läs vågade inte – samtidigt som många annars vältaliga intellektuella förhöll sig tysta och undfallande.

Detta får vi veta i en precis utkommen och ny uppgörelse med det parti, som säger sig ha gjort upp med sin historia och får medhåll i den slutsatsen av många officiella S-företrädare och politiska skribenter. Nu är det Vänsterpartiets vision – den alltid levande drömmen – om ett socialistiskt samhälle som granskas och särskilt då frågan om partiet skulle tillåta att detta samhällsskick kan röstas bort i demokratiska val. Författaren, som själv har ett stort antal år som partimedlem bakom sig, har ett stort kontaktnät och stor personkännedom om den ideologiska ”familjen” och dess vision om det ”nya” samhället, är djupt pessimistisk om att så är möjligt. Hans omfattande grävande i Vänsterpartiets historia, dess ledande politikers tal och skrifter och – som i den nya boken – samtal och intervjuer med flera intressanta personer redovisar en bild av kommunismen/socialismen, som lämpligast kan sammanfattas av det som Kubakännaren Erik Jennische, vilken sedan 2014 är chef för Civil Rights Defenders Latinamerikaprogram och har skrivit en bok om det Kuba som i årtionden och än i dag ofta åberopas och hyllas av företrädare för Vänsterpartiet. Han säger bland annat, att vänstern i Europa och Sverige historiskt sett har ”allierat sig med alla ledare i Latinamerika som är för socialism i stället för att värdera dem efter om de är demokrater eller inte.”.

Jennisches betygsättning borde utgöra en allvarlig tankeställare för dem hos oss, som okritiskt applåderar Castros revolution:

”Det kubanska systemet representerar det sämsta hos mänskligheten i betydelsen att systemet är inkompetent, självförhärligande, förtryckande och lögnaktigt.”  

Vänsterpartiets ständiga vurmande för Venezuela och ovilja att erkänna USA som en demokrati, är också exempel på oviljan och oförmågan att göra upp med historien och motsäger Jonas Sjöstedts löfte i boken ”Allt kommer att bli bra” att så skall ske. Magnus Utvik påminner om en artikel av Sjöstedt i Dagens Arena den 31 mars 2021, där denne skriver ”Vi tar varje debatt” men följdes av en vägran från hans parti att i TV-och radioprogram debattera författarens inledningsvis nämnda bok. Utvik kan därför konstatera följande: ”Vänsterpartiet flykt in i tystnaden, när det handlar om besvärande fakta om partiets historia och visioner, visar ett förakt för ärliga och öppna samtal som ett verktyg för att vitalisera demokratin”. 

Partiet lägger efter sin s k vitbok för trettio år sedan (1992) locket på vad gäller en mer ingående uppgörelse med öststatskommunismen och har fått medlemmar och sympatisörer att tro, att dess skuld enbart gäller artighetsvisiter i de tidigare socialistiska staterna och devota hälsningar till dessas kommunistiska regimer, fastslår författaren. Sådant går ju att hjälpligt tvätta bort. Men det var försvaret av dessa stater som var huvudlinjen i partiets historia som kommunistiskt parti, inskärper han, som i sin nya bok med drygt hundra års tillbakablick i den svenska kommunistiska historien tämligen väl ger läsarna en inblick för att de lättare skall se och förstå Vänsterpartiets ideologiska rötter och resa. De påminns om att partiets program mynnar ut i kravet på ett socialistiskt samhälle och att dess ungdomsförbund, Ung Vänster, om möjligt är än tydligare i sitt ideologiska mål och ordval – ett kommunistiskt samhälle. Den som gör sig möda att lusläsa de båda mångordiga programmen konstaterar också snabbt den ständigt existerande USA- och NATO-fientligheten och att det främsta hotet mot världsfreden kommer från demokratiska länder och inte från kommunistiska diktaturer som Kina och Nordkorea.  

Vi känner världsbilden också från kulturvänstern, som alltid varnar för nazismen, fascismen och högerextremismen men aldrig nämner kommunismen och vänsterextremismen. Utvik utesluter ej heller en ”återuppstånden totalitär vänsterrörelse”. Men den finns faktiskt sedan länge i Sverige i exempelvis Antifascistisk Aktion. Han påpekar att allmänhetens kännedom om kommunismens brott är mycket sämre än den om nazismens fasor. Skolelever studerar Förintelsen men knappast alls den sovjetiska katastrofen och Gulag. Nästan inga moderna filmer eller TV-serier illustrerar kommunismens brott. Slagsidan i utbudet är övertydlig och gynnar förstås dem som inget sett, inget lärt och därför är fast i sin revolutionära och socialistiska dröm. De borde ta till sig Winston Churchills ord:

”Socialismen är misslyckandets filosofi, okunnighetens credo och avundsjukans evangelium”

Bengt Olof Dike är samhällsjournalist