Bengt-Ove Andersson: Kan de svensk-israeliska förbindelserna återupprättas?

För alla oss som önskar se (kraftigt) förbättrade relationer mellan vårt land Sverige och Israel, är det naturligtvis glädjande att se att det har skett en svensk framstöt i den riktningen. Det är snart 25 år sedan Göran Persson tillträdde som statsminister och högt på agendan hade ett officiellt besök i Israel. Efter det lyckade besöket sa han anmärkningsvärt nog att förbindelserna mellan Sverige och Israel nu var ”normaliserade”. Det är ett ord som brukar användas mellan länder som legat i krig men nu upptar diplomatiska förbindelser. Och det säger mycket om hur dåliga relationerna varit tidigare.

Under Perssons tid hade de svensk-israeliska förbindelserna en kort vår, som kulminerade i Perssons initiativ ”Om detta må ni berätta”. Sedan gled relationerna Sverige-Israel tyvärr tillbaka ner i det moras där de befunnit sig i över 20 år under olika svenska regeringar.

Historiskt var det unga Israel förkroppsligandet av det svenska socialdemokratiska idealet om ett klasslöst samhälle, där alla arbetade för allas bästa i kibbutzer och annorstädes. Och därför grundlades också en stark vänskap mellan Erlanders Sverige och Ben-Gurions Israel på 60-talet. Vid sitt Israel-besök 1966 var Erlander djupt rörd över att se Galileiska sjön, ”min söndagsskolesjö”, och så stark var den pro-israeliska stämningen i svenska regeringen då att även dåvarande ecklesiastikminister Palme med fru gick med i Samfundet Sverige-Israel (de gick ur året efter).

Vändpunkten verkar ha varit sexdagarskriget 1967, och i ännu högre grad vänsterstämningarna från 1968 och framåt. Och det är ett mått på den förändrade synen på Israel på svensk regeringsnivå att Erlander under pågående sexdagarskrig, under TCO-kongressen uttalade sin förhoppning att Israel skulle gå segrande ur kriget, medan 15 år senare, 1982 under Libanonkriget, jämförde statsminister Palme Israel med nazister.

Det har varit en källa till stor förbryllelse och sorg för alla i Sverige och Israel som önskar se goda förbindelser mellan våra båda länder, att Sverige på senare år verkar ha beslutat sig för att bli Israels mest rabiata kritiker, nästan som om det vore en principsak.

Överhuvudtaget har drivkraften bakom Sveriges förda Mellanösternpolitik varit gåtfull. Samtidigt som man har framställt sig som moraliskt föredöme och fredsfaktor i konflikten har man ofattbart aningslöst öst biståndspengar över den palestinska myndigheten, trots att det länge varit uppenbart att man därigenom de facto finansierar terror mot judar och uppvigling av barn redan i dagisåldern. När andra länder har villkorat sitt bistånd och krävt genomlysning av hur pengarna används, har Sverige viftat bort alla sådana krav och okritiskt fortsatt ge. Dessutom hade man oerhört bråttom att erkänna en stat som öppet vill utplåna sitt grannland. På dessa och andra sätt har man inte främjat, utan försvårat, utsikter om en varaktig fred i Mellanöstern.

Längst gick kanske ändå Margot Wallström när hon anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar när man stoppade terrorister mitt i handlingen med vapenmakt. Detta var droppen som kom Sveriges utrikesminister att öppet kallas antisemitisk i Israel, och ledde till att hon blev persona non grata där. Därmed har man givetvis gjort sig totalt irrelevant som aktör i en fredsprocess.

De nya tongångarna är givetvis glädjande för alla som önskar förbättrade relationer mellan våra båda länder. En verklig sinnesändring från svensk sida vore lika glädjande som oväntad.

Men det är svårt att frigöra sig från den gnagande misstanken att det har mer att göra med det svenska arrangemanget Malmöforum mot antisemitism, och den enorma prestigeförlust det skulle innebära om konferensen bojkottades av Israel, särskilt med tanke på dess tema. Det närmaste året kommer att ge besked:

Har Sverige som en blixt från klar himmel faktiskt gjort sinnesändring och beslutat att erkänna den judiska staten Israel som en judisk stat? Och kommer man äntligen att börja villkora vidare ekonomiskt bistånd med krav bland annat på att våra biståndspengar inte går till att främja terrorism och judehat?

Eller är den diplomatiska framstöten bara ett cyniskt försök att rädda ansiktet internationellt, och om några månader är allt som vanligt igen? Låt oss innerligt hoppas på det förra, även om vi svenska israelvänner har blivit luttrade så att det räcker.

Bengt-Ove Andersson är tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel