Bengt-Ove Andersson: Malmö borde fråntagits Eurovision

2009 hölls en tennislandskamp mellan Sverige och Israel i Malmö. Den tidigare så gemytliga staden var redan då uppmärksammad för den starka antisemitism som rådde där, så till den grad att det fick president Obama att skicka sin observatör dit.

Många minns kravallerna, folk som hoppade på taken på polisbilar, och en mobb som skanderade hot mot judar och Israel och att de var ’Muhammeds armé på marsch’. Per Garthon avfärdade dem som kritiserade detta med att det var några ynglingar som det rann över för… De israeliska tennisspelarna vittnade om att de aldrig hade mött ett sådant hat.

En grupp Israelvänner hade sökt tillstånd för en manifestation för fred, men en våldsam mobb överöste dem med stenar och flaskor. Polisen, som försvarade mobbens agerande med hänvisning till yttrandefriheten, upplöste – inte mobben – utan manifestationen och lät Israelvännerna ta sig därifrån bäst de kunde. Mobben vann, och mobbar av olika slag har sedan dess visat att de äger gatorna och polisen får backa eller till och med fly. Ett samhälle som gör knäfall för våldet kan inte bestå länge som fritt.

Det var repris 2021 med våldsamma upplopp i Malmö, och läget har inte förbättrats utan ytterligare försämrats med en judisk avflyttning som följd, och de judar som finns kvar i Malmö aktar sig för att bära judiska attribut på Malmös gator.

Malmös förra kommunalråd menade att judarna där egentligen fick skylla sig själva eftersom de inte tillräckligt tog avstånd från den judiska staten Israel.

Ett israeliskt TV-team som besökte Malmö inför Melodifestivalen återvände chockade över det hat mot judar och Israel som mötte dem, ett hat de inte ens brukade möta på Västbanken.

Och för den som tror att de som marscherar och skanderar mot Israel drivs av omsorg om barn i Gaza som oundvikligt dödas i kriget, kan det vara nyttigt att påminna sig om att en stor del av dem marscherade och jublade över massakrerade judiska barn efter den 7 oktober.

Vem bär ansvaret? blir frågan. Det har varit regel att utmåla nynazister som det stora hotet mot judar i Sverige. Men de är nu bara en visserligen föraktlig men ynklig spillra. Politiker och media har i det längsta blundat med bägge ögonen för det faktum att det är den extrema vänstern och islamister som andas hat mot judar och för den delen alla andra som öppet visar stöd för Israel.

Det är viktigt att göra åtskillnad mellan den stora del muslimer som helst bara vill leva fredligt och laglydigt, och den högljudda och våldsamma minoritet islamister som har kapat deras röst så att de inte vågar höja sin röst.

Det är egentligen förvånande att politikerna är förvånade över det som sker på våra gator. Hamas har ju inskrivet i sitt program som en helig plikt att döda judar – inte bara i Israel utan var de än må befinna sig. Och Hamasflaggor är betydligt vanligare att se i Sverige än hakkorsflaggan var under andra världskriget.

Desto mer måste de klandras vars ansvar det är att slå vakt om fri- och rättigheter i vårt land och att skydda hotade grupper här. Lamms rättigheter måste aktas högre än vargars i ett civiliserat land. Även om vargarna är en stor och växande grupp som inte tvekar att bruka våld.

En judisk bekant berättade med sorg att ett demonstrationståg tilläts dra förbi förskolan där hans skräckslagna barn tvingades höra mobben högt skandera: ”Döda judarna, döda judarna!” Som om Kristallnatten återupprepas i Sverige i vår tid. Vilka flata myndigheter tillåter att judiska barn hotas öppet i Sverige utan konsekvenser? Hans familj vågar inte vara på bottenvåningen i huset där de bor under kvällen för Melodifestivalen. För deras barns skull.

Frågan måste ställas: Hur kan man låta en Melodifestival hållas i en stad där bara några månader tidigare mobbar av antisemiter högljutt hyllade det största massmordet på judar sedan Förintelsen, utan något ingripande från polisen?

En regering med råg i ryggen borde fråntagit Malmö Melodifestivalen. Just för att dess styrande har låtit staden bli antisemitismens huvudort i Europa. Ett faktum att känna stor skam för som svensk. Och som bådar illa både för Sveriges judar och andra minoritetsgrupper, samt för vårt land.

Bengt-Ove Andersson är tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel