Bengt Pernow; Är akademiker tysta
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
BENGT PERNOW:
Är akademikerna tysta?
Visst har det blivit en förändring till det
bättre när det gäller akademikernas
debattiver, skriver Karolinska Institutets
rektor Bengt Pernow. Flitigast i elden är
ekonomerna. Insikten om vikten av att
satsa på forskning har också ökat
markant det senaste decenniet. Typiskt
för 60-talet är att U68·utredningen bara
bestod av byråkrater utan egen
erfarenhet av hur högskolanfungerade.
När den borgerliga regeringen tillsatte
den stora utredningen inom
högskolesektorn om forskningens
framtid anförtroddes den däremot till
idel akademiker. Lika viktigt som att
deltaga i samhällsdebatten är att
informera omforskningens utveckling
vilket nu sker alltmer vid högskolor och
universitet.
I Svensk Tidskrift 8/82 uppfordrar Anders Arfwedson akademikerna till debatt. Han har förmodligen rätt i sin be·
dömning att forskarna var mer debatt·
lystna förr. Skälen härtill har Torgny Segerstedt, som under sin rektorstid flitigare än de flesta stod på barrikaderna
och försvarade universitetens frihet,
analyserat på ett träffande sätt (Svensk
Tidskrift 9-10/82).
Naturligtvis kunde debattivern vara
större men jag tycker att man nu kan
notera en påtaglig förändring till det bätt·
re. Flitigast i elden är högskoleekonomerna av olika kulörer och deras inlägg
gör uppenbarligen intryck att döma av
alla svaromål från politikernas sida. Ett
annat exempel är den från böljan förvirrade lekmannadebatten om genteknologin som ställdes till rätta genom flera
tunga inlägg från forskarnas sid~
Det finns, som Arfwedson och Segerstedt påpekar, sannolikt flera skäl till
denna fluktuation i debattlusten under
årens lopp. En viktig faktor är i vilken
utsträckning samhället visat tilltro till
och intresse för forskningen och forskarna. Det är alldeles påtagligt att detta intresse och inte minst insikten om vikten
av att satsa på forskning markant ökat i
vårt samhälle. För något decennium sedan var intresset för forskning påfallande
svalt bland politiker och olika organisationer. Grundforskningens värde ifrågasattes. Däremot fann den tillämpade
forskningen nåd i förhopping om att den
på kort sikt skulle ge utdelning. situationen är idag en annan. Politikerna lyssnar på forskarnas budskap och utnyttjar
deras sakkunskap i planering och resursfördelning. Personalorganisationerna
håller sig med egna forskningskommit·
teer som lägger fram ideprogram med
högskolan i centrum. Ibland tycker man
sig nästan möta en övertro på forskningens möjligheter att rädda oss ur den ekonomiska krisen.
Ökat inflytande för forskarna
Parallellt med denna varierande syn på
forskningens betydelse för samhället har
också forskarnas inflytande på utvecklingen förändrats. Två ytterligheter må
tjäna som exempel härpå. U68-utredningen, som kom att ligga till grund för
nu gällande högskoleförordning, utfördes på den förra socialdemokratiska
regeringens uppdrag helt av byråkrater
utan egen erfarenhet av hur högskolan
fungerar. Deras förslag kritiserades häftigt av företrädare för högskolan, som
dock i mycket ringa grad fick gehör för
stn kritik. Nu är alla överens om att denna förordning måste ändras på väsentliga
punkter. Det motsatta exemplet är den
senaste stora utredningen inom högskolesektorn om forskningens framtid, som
den borgerliga regeringen anförtrodde
dåvarande universitetsrektorn Carl-Gustaf Andren, som till sitt förfogande fick
en expertgrupp av idel aktiva forskare.
Den senare utredningen präglades också
iovanligt hög grad av insikt i högskolans
aktuella problematik och gav konkreta
förslag till en rad åtgärder ägnade att
stärka högskolans möjligheter att bidraga till en positiv samhällsutveckling.
Förslagen i denna utredning beaktades
också i hög grad i den i höstas framlagda
forskningspolitiska propositionen.
Det är alltså tydligt att en omsvängning ägt rum i politikernas attityd till och
förtroende för forskarna, till vilket san- 137
nolikt en rad faktorer bidragit. Kanske
inte utan viss rätt betraktades universiteten förr av många utanför deras värld
som delvis avskärmad från samhället
och bilden av forskaren i ett elfenbenstorn var inte ovanlig. Forskarna själva
torde inte ha varit utan skuld till denna
uppfattning. Deras intresse för att på ett
begripligt språk motivera och beskriva
sina insatser och förklara deras betydelse för samhället var ljumt. Härvidlag kan
vi notera en radikal förändring under senare år. Nu ifrågasätter ingen politikernas och andra beslutsfattares, likaväl
som en bred allmänhets, rätt till insyn i
hur de stora resurser samhället ställer till
forskningens och den högre utbildningens förfogande disponeras och vilka resultat som kommer fram ur denna satsning. För högskolans forskare är det likaså uppenbart att en allsidig information om hur dessa medel utnyttjas utgör
en förutsättning för ett fortsatt och helst
utökat resurstillskott till högskolesektorn.
Information om forskningen
Forskningsinformationen har som följd
av detta ändrade synsätt effektiviserats i
ett nära samarbete mellan högskolan,
dess överordnade myndigheter och andra statliga organ. Forskningsrådsnämnden ställer medel till förfogande för högskolans informationsverksamhet och stimulerar till innovationer inom detta område. Vid flertalet universitet och större
högskolor finns idag särskilda informationsenheter med uppgift att kontinuerligt kanalisera information om forskningsutvecklingen till myndigheter och
massmedia. Högskolorna anordnar inl
138
formationsdagar, utställningar, öppet
hus eller finner andra former för information om sin verksamhet riktad till politiker, allmänheten, massmedia, skolungdom eller andra grupper. Denna alldeles påtagligt ökade insikt hos akademikerna om vikten av att ge en saklig och
begriplig information om sin verksamhet
är enligt min mening lika väsentlig som
ett flitigt deltagande i samhällsdebatten.
Men det finns också andra faktorer av
betydelse. Den nu gällande högskoleförordningen har ökat samhällets inflytande
på högskolan. Detta har skett genom att
politiskt verksamma s k allmänrepresentanter blivit ledamöter i högskolans
högsta beslutande organ liksom även i
regionstyrelserna, som har viss övergripande beslutsfunktion Ö\ er högskoleutbildningen. Enligt min erfarenhet har flera av dessa allmänrepresentanter efter
en ganska trevande början numera blivit
tämligen väl insatta i högskolans problematik och kan bidraga till att sprida information om dess betydelse för samhällsutvecklingen och dess resursbehov.
Eftersom politiker har tillgång till kanaler som inte står högskolans egna representanter till buds har detta lett till ett
mer heltäckande informationsutbud.
Aktuella framsteg inom forskningen
får numera ökat utrymme i dagspressen
och flera ledande dagstidningar har regelbundet återkommande uppslag om
forskning. Även detta är naturligtvis ett
uttryck för ett ökat intresse från en upplyst allmänhet om vad som händer inom
högskolan. Intresset tycks härvidlag
främst vara centrerat till medicin och naturvetenskap och allt fler journalister
profilerar sig mot dessa områden. Kvaliteten är väl ännu varierande men ambi·
tionen hög. Rätt utnyttjad har högskolan
här en värdefull kanal att nå ut med sitt
budskap och informera om sin verksam·
het. Men då måste också högskolan känna ansvar för att utbilda och informera
dessajournalister, fortlöpande förse dem
med information och hjälpa dem att
sovra i det ymniga nyhetsflödet. Flera
högskolor anordnar idag konferenser
mellan journalister och forskare och
låter unga journaliststuderande’prya på
deras institutioner.
Mer än tidigare arbetar således univer·
sitet och högskolor metodiskt och målmedvetet med information om sin verk·
samhet inom utbildning och forskning.
Det är alldeles tydligt att denna öppnare
attityd i positiv riktning påverkat samhällets syn på forskningens betydelse för
dess utveckling och medfört att samhäl·
let i större utsträckning än tidigare lyss·
nar på högskolan och utnyttjar dess sak·
kunskap. Det tysta universitetet är där·
för enligt min mening idag ingen realitet.
BENGT PERNOW:
Är akademikerna tysta?
Visst har det blivit en förändring till det
bättre när det gäller akademikernas
debattiver, skriver Karolinska Institutets
rektor Bengt Pernow. Flitigast i elden är
ekonomerna. Insikten om vikten av att
satsa på forskning har också ökat
markant det senaste decenniet. Typiskt
för 60-talet är att U68·utredningen bara
bestod av byråkrater utan egen
erfarenhet av hur högskolanfungerade.
När den borgerliga regeringen tillsatte
den stora utredningen inom
högskolesektorn om forskningens
framtid anförtroddes den däremot till
idel akademiker. Lika viktigt som att
deltaga i samhällsdebatten är att
informera omforskningens utveckling
vilket nu sker alltmer vid högskolor och
universitet.
I Svensk Tidskrift 8/82 uppfordrar Anders Arfwedson akademikerna till debatt. Han har förmodligen rätt i sin be·
dömning att forskarna var mer debatt·
lystna förr. Skälen härtill har Torgny Segerstedt, som under sin rektorstid flitigare än de flesta stod på barrikaderna
och försvarade universitetens frihet,
analyserat på ett träffande sätt (Svensk
Tidskrift 9-10/82).
Naturligtvis kunde debattivern vara
större men jag tycker att man nu kan
notera en påtaglig förändring till det bätt·
re. Flitigast i elden är högskoleekonomerna av olika kulörer och deras inlägg
gör uppenbarligen intryck att döma av
alla svaromål från politikernas sida. Ett
annat exempel är den från böljan förvirrade lekmannadebatten om genteknologin som ställdes till rätta genom flera
tunga inlägg från forskarnas sid~
Det finns, som Arfwedson och Segerstedt påpekar, sannolikt flera skäl till
denna fluktuation i debattlusten under
årens lopp. En viktig faktor är i vilken
utsträckning samhället visat tilltro till
och intresse för forskningen och forskarna. Det är alldeles påtagligt att detta intresse och inte minst insikten om vikten
av att satsa på forskning markant ökat i
vårt samhälle. För något decennium sedan var intresset för forskning påfallande
svalt bland politiker och olika organisationer. Grundforskningens värde ifrågasattes. Däremot fann den tillämpade
forskningen nåd i förhopping om att den
på kort sikt skulle ge utdelning. situationen är idag en annan. Politikerna lyssnar på forskarnas budskap och utnyttjar
deras sakkunskap i planering och resursfördelning. Personalorganisationerna
håller sig med egna forskningskommit·
teer som lägger fram ideprogram med
högskolan i centrum. Ibland tycker man
sig nästan möta en övertro på forskningens möjligheter att rädda oss ur den ekonomiska krisen.
Ökat inflytande för forskarna
Parallellt med denna varierande syn på
forskningens betydelse för samhället har
också forskarnas inflytande på utvecklingen förändrats. Två ytterligheter må
tjäna som exempel härpå. U68-utredningen, som kom att ligga till grund för
nu gällande högskoleförordning, utfördes på den förra socialdemokratiska
regeringens uppdrag helt av byråkrater
utan egen erfarenhet av hur högskolan
fungerar. Deras förslag kritiserades häftigt av företrädare för högskolan, som
dock i mycket ringa grad fick gehör för
stn kritik. Nu är alla överens om att denna förordning måste ändras på väsentliga
punkter. Det motsatta exemplet är den
senaste stora utredningen inom högskolesektorn om forskningens framtid, som
den borgerliga regeringen anförtrodde
dåvarande universitetsrektorn Carl-Gustaf Andren, som till sitt förfogande fick
en expertgrupp av idel aktiva forskare.
Den senare utredningen präglades också
iovanligt hög grad av insikt i högskolans
aktuella problematik och gav konkreta
förslag till en rad åtgärder ägnade att
stärka högskolans möjligheter att bidraga till en positiv samhällsutveckling.
Förslagen i denna utredning beaktades
också i hög grad i den i höstas framlagda
forskningspolitiska propositionen.
Det är alltså tydligt att en omsvängning ägt rum i politikernas attityd till och
förtroende för forskarna, till vilket san- 137
nolikt en rad faktorer bidragit. Kanske
inte utan viss rätt betraktades universiteten förr av många utanför deras värld
som delvis avskärmad från samhället
och bilden av forskaren i ett elfenbenstorn var inte ovanlig. Forskarna själva
torde inte ha varit utan skuld till denna
uppfattning. Deras intresse för att på ett
begripligt språk motivera och beskriva
sina insatser och förklara deras betydelse för samhället var ljumt. Härvidlag kan
vi notera en radikal förändring under senare år. Nu ifrågasätter ingen politikernas och andra beslutsfattares, likaväl
som en bred allmänhets, rätt till insyn i
hur de stora resurser samhället ställer till
forskningens och den högre utbildningens förfogande disponeras och vilka resultat som kommer fram ur denna satsning. För högskolans forskare är det likaså uppenbart att en allsidig information om hur dessa medel utnyttjas utgör
en förutsättning för ett fortsatt och helst
utökat resurstillskott till högskolesektorn.
Information om forskningen
Forskningsinformationen har som följd
av detta ändrade synsätt effektiviserats i
ett nära samarbete mellan högskolan,
dess överordnade myndigheter och andra statliga organ. Forskningsrådsnämnden ställer medel till förfogande för högskolans informationsverksamhet och stimulerar till innovationer inom detta område. Vid flertalet universitet och större
högskolor finns idag särskilda informationsenheter med uppgift att kontinuerligt kanalisera information om forskningsutvecklingen till myndigheter och
massmedia. Högskolorna anordnar inl
138
formationsdagar, utställningar, öppet
hus eller finner andra former för information om sin verksamhet riktad till politiker, allmänheten, massmedia, skolungdom eller andra grupper. Denna alldeles påtagligt ökade insikt hos akademikerna om vikten av att ge en saklig och
begriplig information om sin verksamhet
är enligt min mening lika väsentlig som
ett flitigt deltagande i samhällsdebatten.
Men det finns också andra faktorer av
betydelse. Den nu gällande högskoleförordningen har ökat samhällets inflytande
på högskolan. Detta har skett genom att
politiskt verksamma s k allmänrepresentanter blivit ledamöter i högskolans
högsta beslutande organ liksom även i
regionstyrelserna, som har viss övergripande beslutsfunktion Ö\ er högskoleutbildningen. Enligt min erfarenhet har flera av dessa allmänrepresentanter efter
en ganska trevande början numera blivit
tämligen väl insatta i högskolans problematik och kan bidraga till att sprida information om dess betydelse för samhällsutvecklingen och dess resursbehov.
Eftersom politiker har tillgång till kanaler som inte står högskolans egna representanter till buds har detta lett till ett
mer heltäckande informationsutbud.
Aktuella framsteg inom forskningen
får numera ökat utrymme i dagspressen
och flera ledande dagstidningar har regelbundet återkommande uppslag om
forskning. Även detta är naturligtvis ett
uttryck för ett ökat intresse från en upplyst allmänhet om vad som händer inom
högskolan. Intresset tycks härvidlag
främst vara centrerat till medicin och naturvetenskap och allt fler journalister
profilerar sig mot dessa områden. Kvaliteten är väl ännu varierande men ambi·
tionen hög. Rätt utnyttjad har högskolan
här en värdefull kanal att nå ut med sitt
budskap och informera om sin verksam·
het. Men då måste också högskolan känna ansvar för att utbilda och informera
dessajournalister, fortlöpande förse dem
med information och hjälpa dem att
sovra i det ymniga nyhetsflödet. Flera
högskolor anordnar idag konferenser
mellan journalister och forskare och
låter unga journaliststuderande’prya på
deras institutioner.
Mer än tidigare arbetar således univer·
sitet och högskolor metodiskt och målmedvetet med information om sin verk·
samhet inom utbildning och forskning.
Det är alldeles tydligt att denna öppnare
attityd i positiv riktning påverkat samhällets syn på forskningens betydelse för
dess utveckling och medfört att samhäl·
let i större utsträckning än tidigare lyss·
nar på högskolan och utnyttjar dess sak·
kunskap. Det tysta universitetet är där·
för enligt min mening idag ingen realitet.