Bengt Stolt; Kyrkobibel behövs!

BENGT STOLT:
Kyrkobibel behövs!
Bibelöversättningen som blev färdig
1981 användes nu allmänt vid
textläsningen i gudstjänsterna. Men är
den egentligen lämplig för
gudstjänstbruk? Bibelkommissionen
fastnade för ett vardagsspråk som
meddelar fakta men saknar den
djupdimension som behövs för att
överföra ett känsloinnehåll. Svenska
språknämnden borde överarbeta NT-81
till en kyrkobibel.
Bengt Stolt är docent i matematik
men har också medverkat i Sveriges
kyrkor, konsthistoriskt inventarium
ochförfattat Kyrklig skrud enligt
svensk tradition.
År 1917 fick vårt land en av Konungen
gillad och stadfäst bibelöversättning.
Men språket i den har åldrats mycket
fort. Hösten 1981 kom en ny översätt·
ning, NT -81. Den blev genast en försäljningssucce. Enligt uppgift har den redan
tjänat in de kostnader som lagts ned på
den.
Ungefär samtidigt utkom en annan
nyöversättning av Nya testamentet, utförd av biskop emeritus Bo Giertz. Den
har en mera kyrklig stil än NT -81 men
har uppmärksammats mycket litet. NT
-81 används däremot i allt fler församlingar vid textläsningarna i gudstjänsten.
Under de två år som gått har emellertid blivit alltmera klart att NT -81 inte är
hundraprocentigt lämplig som kyrkobi·
bel. Detta har framhållits av bl a medlemmen av Svenska akademien professor Gunnel Vallquist i Kyrkans tidning
1983-08-26. Hon uttrycker där sin förvå-
ning över att Svenska kyrkan inte gjort
någon överarbetning av NT -81 innan
den tagits i bruk vid gudstjänsterna. Och
syster Marianne Nordström i Alsike har i
Svensk pastoraltidskrift 1982-05-28 kon·
staterat att NT -81 är utmärkt för stu·
dieändamål men att den inte fungerar i
gudstjänsten. Där, för att ta ett exempel.
är det störande med en bok som omväxlande skriver ”Anden” med stor bok·
stav och ”den heliga anden” med liten,
hur väl detta än motiveras i notappara·
ten. Systrarna har därför sett sig nödsa·
kade att återgå till 1917 års översättning.
Bakgrunden till NT -81
Redan 1963 utsåg dåvarande kyrkomi·
nistern af Geijerstam en kommitte om
sju personer för att utreda frågan om en
ny bibelöversättning. Enligt direktiven
skulle kommitten överväga ”vilka behov
en nyöversättning skall kunna tillgodose
(exempelvis liturgisk läsning, enskild
läsning, undervisning).” I kommitten ingick två medlemmar av Svenska akademien, Karl Ragnar Gierow och Carl Ivar
Ståhle, samt exegetikprofessorn Harald
Riesenfeld, den sistnämnde ledamot av
alla följande arbetsgrupper.
I sitt betänkande (SOU 1968: 65) om
640 sidor konstaterar kommitten att det
föreligger behov av två bibelöversättningar, en för gudstjänstbruk ”som står
ärvd bibelstil och samtidigt originalets
form närmare”, och en ”lättillgängligare
för dagens läsare”. Man menar att Nya
testamentets böcker är skrivna på ett enkelt vardagsspråk där ”Uppenbarelseboken markerar ett språkligt-stilistiskt bottenläge” och att översättningen bör avspegla detta. Men böckerna gör ändå ett
relativt enhetligt intryck, dels på grund
av att de behandlar gemensamma kristna
begrepp, dels genom anknytningen till
Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla testamentet. Vidare borde
inte de grekiska namnen återges med sin
i västerlandet välkända traditionella
form utan (s 645) ”i enlighet med nutida
praxis i historisk och vetenskaplig litteratur.”
Utredningen innehöll också provöversättningar. Ytterligare ett antal sådana
publicerades (Utbildningsdepartementet
1972: 4) av den sakkunnigegrupp om fem
personer som tillsattes 1971 för att förbereda den nya bibelöversättningen. Sedan
remissvar inkommit formulerade gruppen de riktlinjer efter vilka den kommande bibelkommissionen skulle arbeta
(U 1972: 10).
45
Översättningsprinciper
Enligt riktlinjerna skall man göra en enda
översättning. Den skall ske direkt från
originalspråket, utan sidoblickar på tidigare bibelversioner. Ord och vändningar
som av ålder förknippats med helg och
gudst.iänst skall inte få påverka valet av
den nya svenska texten. ” Det är de sakkunnigas övertygelse att det är främst
inom den bl a av dagspressen stimulerade vardagsprosans vida skala som en bibelöversättning bör söka sina språkliga
riktmärken” (s 41). Det är viktigt att en
översättning inte ” genom en bildningsspärr begränsar tillträdet till textens
språk.” ”Må vara att det kan utgå en
magisk tjuskraft just från det halvt eller
helt oförstådda, men en sådan effekt kan
inget allvarligt översättningsarbete inrikta sig på. Få tendenser är heller mera
fjärran från originaltextens anda än att
NT skulle utvecklas till ett reservat för
finsmakare med religiösa, kulturhistoriska eller estetiska böjelser” (s 44). Gruppen understryker i klartext att den ”inte
kan identifiera sin målgrupp med dem
som i dag är bibelläsare.”
De tidigare nämnda provöversättningarna skickades ut på remiss till ett hundratal intresserade. Flera av dem var kritiska mot den föreslagna stilnivån.
Svenska akadademiledamoten professor
H S Nyberg framhöll att den nytestamentliga stilen är ”både högre och mer
enhetlig än de sakkunniga ansett.” Han
menar att NT är skrivet på ”ett genombildat och väl reglerat skriftspråk.”
”Genom Septuaginta har NT fått en specifikt biblisk stil, som slår igenom i alla
andra eventuella stilarter.” Och professorn Ture Johanisson i Göteborg, sedermera också han ledamot av Svenska aka- 46
demien, menar att många ”har ingen
större åstundan att få veta i vad mån
bibelns framställningssätt speglar författarens bildningsgrad. De är mera intresserade av budskapets innehåll och värdighet än av den form det råkat få på
grundspråket – och ännu mindre av bristerna i denna form.” Johannissons kommentar utmynnar i förslaget att ha en
kyrkobibel och vid sidan av denna ”en
vetenskapligt korrekt översättning …
med fortlöpande filologisk och saklig
kommentar i stil med den de sakkunniga
ger.”
H S Nyberg påpekar också att det inte
är fråga om ”en överflyttning vilken som
helst av en samling antika texter till vårt
språk.” Professorn Sten Malmström i
Stockholm understryker att det är ”viktigt att ta hänsyn till i vilka språksituationer texten är avsedd att fungera.”
”Trohet bör visas mot grundtextens innebörd men samtidigt respekt för den
höghet och helgd som en snart tvåtusenårig tradition har tillfört bibelböckerna”.
Så heter det i yttrandet från humanistiska fakulteten i Umeå, utformat av litteraturvetenskaparen Magnus von Platen.
1972 tillsattes formellt en bibelkommission. Ledamöter av bibelkommissionens översättningsenhet för Nya testamentet blev förutom Riesenfeld
professorn Jonas Palm och docenten Birger Olsson, vilka hade att svara för arbetet med den grekiska texten, samt litteraturprofessorn Staffan Björck, översättaren Olov Jonason och författaren Karl
Vennberg för den svenska språkdräkten.
Den föreslagna stilnivån mötte kritik i
den offentliga debatten. Professor Carl
Fehrman noterar ”halvt vulgära talspråksformuleringar” och påtalar
”provöversättningens trivala lågprosa.”
Om den för formuleringarna särskilt ansvarige, Karl Vennberg, skriver Fehrman (SvD 1972-07-22): ”Det konkreta
och bildrika språk som är Bibelns är inte
hans modersmål.” Att Vennberg i den
fortsatta debatten kallar traditionella
bibliska uttryck för ”oljetrycksord” och
Fehrman för en ”slarvig bibelläsare”
och ”Frans G Bengtssons apa”, ”latare
och okunnigare än jag trodde en svensk
professor ville visa sig i tryck” (AB
1972-08-09, -15, -22) berikade knappast
debatten. I sitt sista inlägg tog Vennberg
avstånd från ”den ton av bibelsvenska
som garanterar läsarna av 1917 års bibel
deras rituella lyftning och insövning.”
Också i en efterskrift till NT -81 tar
Vennberg avstånd från tanken att man
borde ”plocka till sig de finaste ställenai
traditionen”. Tydligen skulle språket genomgående vara en nyskapelse av Vennberg & Co.
Bibeltextens innehåll
Av det anförda framgår att bibelkommissionen inte sett som sin uppgift att åstadkomma en bibel för gudstjänstbruk. Men
vad är det som fattas?
. . . en text som används i
gudstjänsten måste ha en
djupdimension som ger den
möjlighet att överföra ett
känslainnehåll och inte bara
intellektuell förståelse.
En stilist av facket, professor Birgit
Stolt, har vid undersökningar av stilproblemen vid bibelöversättning kommit
till resultat som också belyser bristerna
hos NT -81 som kyrkobibel. Hennes arbeten har publicerats i utländska språkvetenskapliga tidskrifter. Två finns på
svenska och ingår i samlingsvolymerna
Det oss betrodda goda (1980) och Litterär översättning (1983).
NT -81 är enligt henne helt inriktad på
att meddela fakta. Men en text som används i gudstjänsten måste ha en djupdimension som ger den möjlighet att överföra ett känsloinnehåll och inte bara intellektuell förståelse. De riktlinjer och
uttalanden som tidigare citerats inger
starka tvivel på att översättarna haft nå-
got sinne för detta.
l sin strävan att göra texten begriplig
har översättarna undvikit vad de kallar
”tomma biblicismer”. Men då har de
också tagit bort sådana ord och uttryck
som i den äldre översättningen haft till
uppgift att lyfta översättningen över vardagsspråket. Detta har bland annat gått
ut över sådana stildrag som språkvetenskapen betecknar med ordet förståelsesignaler. En sådan är att inleda en mening med ordet ”se” när något särskilt
viktigt skall sägas. ”Se, jag bådar eder
stor glädje” säger ängeln till herdarna i
julevangeliet (Luk 2: 10).
För genomsnittsläsaren är det här ett
stildrag som bara möter i bibel och gudstjänst, ett uttryck för sakralt språkbruk.
Men den som behärskar grundspråket
konstaterar att det är fråga om hebraismer. Kanske blir därför hans läsupplevelse en annan.
Översättarna menar att människor i
nutiden inte har något öra för det sakrala
47
språket. Mot detta kan anföras att författare som Tolkien i England och Ende i
Tyskland skaffat sig stora upplagor genom arbeten med mytologiskt innehåll,
skrivna i en medvetet sakral stil. Också
östtyska författare som velat förhärliga
kommunistpartiet har använt sig av
vändningar som ger associationer till bibelns språk.
”God morgon” sade Jesus
Det kan också hävdas att den sakrala
stilen ger de bibliska texterna fiktionskaraktär, vilket inte en vardaglig och
saklig prosastil gör. Men också en sådan
har sin begränsning. I en svensk bibelöversättning kallad Levande testamentet, efter en ide av Kenneth N Taylor
från 1974, skildras hur kvinnorna efter
Jesu uppståndelse skyndar iväg från den
tomma graven. ”Och medan de sprang,
stod Jesu plötsligt framför dem. ” God
morgon” sade han. Och de föll ned på
marken inför honom och fattade hans
fötter och tillbad honom.”
Varför upplevs det som ett stilbrott att
Jesus säger ”God morgon”? Det är ju
fråga om ”naturlig, idiomatisk, modern
svenska” och följer således de riktlinjer
som översättarna av NT -81 haft att följa
i sitt arbete.
Förklaringen torde vara att hälsningen
i sin rutinmässiga vardaglighet hör hemma i ett vardagligt skeende vilket det inte
är fråga om här. skildringen kräver tydligen en annan nivå än den av dagspressen
stimulerade vardagsprosan.
I vissa avseenden är stilen i NT -81
torftigare än nödvändigt. Ordet ”gett”
förekommer 12 gånger i Jesu högtidliga
avskedstal i johannesevangeliet kapitel
48
17. Här har man inte följt sin målsättning
att använda ”den av dagspressen stimulerade vardagsprosan”, som både använder ”gett” och ”givit”. Så har ej heller skett när dagstidningarnas nyanserande växlingar mellan ”icke”, ”inte”
och ”ej” saknar motsvarighet i NT -81,
vars enda negation är ”inte”.
Bildningsspärr
Den som idag reser till Israel läser på
skyltarna i Jesu hemstad namnet Kapernaum. NT -81 kallar den konsekvent Kafarnaum. Bibelkommissionen har således inte betänkt H S Nybergs kloka ord
att det inte är fråga om en överflyttning
av en samling antika texter vilken som
helst till vårt språk. Man har gladeligen
omskapat välkända namnformer ”i enlighet med nutida praxis i historisk och
vetenskaplig litteratur”. Oljeberget har
blivit Olivberget, ”Golgata (det betyder
huvudskalleplats)” har blivit ”Golgota,
vilket betyder Skallen”, provöversättningens Lasarus har blivit Lasaros och
samariterna får heta samarier. Detta är
att göra texten till ”ett reservat för finsmakare”, vilket ”genom en bildningsspärr begränsar tillträdet till textens
språk.” Samtidigt har man kunnat återge
ordleken att Petrus på grekiska betyder
klippa utan att ändra apostelns latinska
namn!
Också på andra ställen har översättningen fått ett drag av lärdomshögfärd. I
berättelsen om den första pingstdagen
yttrade åskådarna om apostlarna som
kommit i andehänryckning, enligt 1917
års översättning: ”De äro druckna av
sött vin” (Apg 2: 14). NT -81 översätter:
”De har druckit sig fulla på halvjäst
vin.” I en fotnot upplyses om att halvjäst
vin smakar sött. Giertz, som i sin bibelöversättning enligt Vennberg ”har ett
gehör för vårt svenska språk som sällan
sviker honom” (GP 1981-10-08), skriver
helt enkelt: ”De har druckit för mycket
vin.”
NT -81 har också skapat om en del
välkända svenska ord. Den gödda kalven
i berättelsen om den förlorade sonen, har
blivit gödkalven, påskalammet har blivit
påskJammet etc. Är det meningen att vi
andra skall gå vidare på den inslagna vä-
gen och misshandla sådana ord som barnavård och gatukorsning? ”Fader vår”’
har blivit ”vår fader” fastän inte den
sammanställningen heller förekommer i
tilltal. Vidare har översättarna berövat
Jesus hans livklädnad och klätt honom i
”långskjorta”, ett ord som för tanken till
farfars nattskjorta eller fjolårets dammode. De visa jungfrurna har numera
olja i sina ”facklor”, trots att en gammal
scout som Riesenfeld torde känna till hur
en fackla fungerar.
Sammanfattning
Diskussioner av moderna bibelöversätt·
ningar contra äldre versioner förekommer också i andra länder. Lekmännen
föredrar i regel de äldre versionerna, i
England King James Bible av år 1611, i
Tyskland de olika utgåvorna av Luthers
bibel. Motiveringen är genomgående att
de nutida, filologiskt mera korrekta
översättningarna är torftiga och banala.
När det gäller användningen av NT -81
i gudstjänsten har Harald Riesenfeld förklarat att ingen revision behöver göras.
”Som jag ser det nu behöver inte en
stavelse ändras” heter det i en intervju
(SvD 1982-12-15).
Till detta är att säga att filologerna nu
gjort sitt. De har utfört det grundläggande arbetet och givit oss en modern översättning, som är vetenskapligt korrekt.
För att NT -81 skall kunna fungera som
kyrkobibel krävs stilistisk och liturgisk
sakkunskap. Det rör sig ju inte om ett
subjektivt tyckande si eller så utan om
ett språkteoretiskt motiverat val av ord
som också kan bära ett känsloinnehåll.
Man måste också ta hänsyn till att många
49
bibliska texter ingår i liturgin och måste
kunna sjungas.
Svenska språknämnden erbjuder sig i
sin 19-sidiga granskning av psalmbokskommittens produkt häromåret att i
!!språkliga och stilistiska avseenden bistå kommitten i det slutliga arbetet.”
Varför inte låta nämnden, gärna i samarbete med biskop Giertz, få överarbeta
NT ·81 till en kyrkobibel?