Benny Carlson: Amerikansk libertarianism – en sorglustig historia

Alla de stora ideologierna har sina ytterligheter. Socialismen har kommunism, konservatismen fascism och liberalismen libertarianism, även benämnd anarkokapitalism, som följeslagare. För den som finner det mödan värt att avsätta ett par timmar åt sistnämnda ”ism” kan Brian Dohertys lilla bok Modern Libertarianism: A Brief History of Classical Liberalism in the United States (Cato Institute 2024) vara av intresse.

Doherty är själv en nyckelperson inom rörelsen, redaktör för tidskriften Reason, och har tidigare (2007) författat en 700-sidig volym i samma ämne: Radicals for Capitalism: A Freewheeling History of the Modern American Libertarian Movement. Den nya boken räcker gott för den som vill få ett grepp om huvuddragen. Den är rappt skriven och lättläst med 27 kapitel på 213 sidor.

Doherty inleder med att påpeka att libertarianer anser att människor har rätt att bli lämnade i fred om de inte gör något som skadar andra. Mot påpekandet kan man invända att människor som inte vill bli lämnade i fred när de inte kan fungera som fisken i vattnet på marknaderna – när de föds med handikapp, växer upp i fattigdom eller utan föräldrar som kan coacha dem på utbildningens väg, får cancer eller blir dementa på ålderns höst – också har rätt att vänta sig något, nämligen att ett civiliserat samhälle sträcker ut en hjälpande hand.

Den omedelbara observation man kan göra är nämligen att libertarianismen är de välbärgades, välutbildades och friskas ideologi. Det är bara de som kan välja att ”bli lämnade i fred”. Ytterst handlar det, som Herbert Spencer var ärlig nog att erkänna, om ”survival of the fittest” eller, som hos Ayn Rand, om ”genier” som drar sig undan samhället. I våra dagar handlar det mest om ekonomiskt oberoende och tekniskt intresserade elitister som vill dra sig undan i ett eget digitalt universum och lämna samhällets olycksbarn att leva och dö på gatorna.

Många av de namn och organisationer som passerar revy under Dohertys expressresa genom libertarianismens landskap behöver knappast närmare presentation: Ludwig von Mises, Ayn Rand, Friedrich Hayek, Mont Pelerin Society, Murray Rothbard, Milton Friedman, Volker-stiftelsen, bröderna Koch, Barry Goldwater, Robert Nozick, Israel Kirzner, James Buchanan, Cato Institute, Charles Murray.

Låt oss stifta bekantskap med några av de, åtminstone för mig, mindre bekanta namnen, organisationerna och särdragen. Bakom den tidiga libertarianismen stod, utöver Ayn Rand, ett par andra kvinnor, Isabel Paterson och Rose Wilder Lane; den sistnämnda lär i ett brev 1947 ha myntat termen libertarianism. På 1940-talet grundades Foundation for Economic Education av en Leonard Read. På 1950-talet var den libertarianska rörelsen enligt Doherty (s 85) ”mer som ett gäng än en rörelse – dess aktivister, journalister, propagandister och huvudsakliga finansiärer var färre än 100”.

På 1960-talet fraterniserade libertarianerna med studentvänstern eftersom man hade anarkismen gemensam. ”Rothbard kunde till och med tolerera studenters radikala attacker på egendom, så länge det handlade om statlig egendom”, skriver Doherty (s 121). Rothbard förespråkade en revolutionär rörelse ledd av en hård kärna enligt kommunistisk modell. Han ville se en värld utan stater där lag och ordning upprätthålls av konkurrerande privatarméer, en vision som för tankarna till de kringströvade rövarband eller maffiaklaner som i avsaknad av statligt våldsmonopol har hemsökt världen. En Karl Hess framträdde i arméjacka och med castroinspirerat skägg. En kvinnlig trubadur, Dana Rohrbacher, åkte runt på universiteten och sjöng anarkofolksånger. En Samuel Edward Konkin III ville se svarta marknader i spetsen för den libertarianska revolutionen. Vissa försök att bilda ”fria länder” gjordes, bl a på några atoller nära Fiji.

Libertarianer har av lättförståeliga skäl svårt att uppbåda kollektiv handling men i början av 1970-talet bildade de ändå ett politiskt parti, Libertarian Party. Partiets presidentkandidater har fått mellan 0,3 och 1,2 procent av rösterna i valen sedan 1980 med undantag för valet 2016 då Gary Johnson fick 3,3 procent när många väljare ratade såväl Hillary Clinton som Donald Trump. I valet 2024 slog partiet följe med Trump.

Dohertys genomgång av libertarianismens historia visar på en brokig skara av allvarliga tänkare och kufiska original, sektbildningar och revirstrider. Likheten med extremvänstern är påtaglig. Man kan lätt föreställa sig hur dråplig historiken blivit om den skrivits av en av libertarianismens fiender. Som det nu är blir lustigheterna oavsiktliga.

Frågan är emellertid om inte Doherty kastat ut sitt nät alltför brett i syfte att fånga in aktörer som kan skänka respektabilitet åt rörelsen. I hans nät finns tre mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne som inte kan betecknas som anarkister: de klassiska liberalerna Friedrich Hayek och Milton Friedman samt den mer konservative James Buchanan som alla betonade vikten av enkla och stabila spelregler: konstitution, rättsstat, penningväsen.

Vilken roll spelar då libertarianerna i vår tids MAGA-rörelse? Trump har kommit till makten tack vare en okunnig massa som genom hans eviga trumpetande i medierna har bibringats föreställningen att han är en lysande affärsman. Denna massa har knappast något begrepp om ideologier. I trumpismens kärna finns dock ideologiska element av framför allt två slag: fascism och libertarianism. De fascistiska elementen består av ledarkult och nationalistisk väckelse som tar sig uttryck i strävan efter autarki (självförsörjning) och Lebensraum (imperialism). De libertarianska elementen består av önskan att montera ner och ytterst krossa staten.

Alliansen mellan dessa båda motstridande ideologier kan svårligen bestå. I destruktionsfasen kan libertarianer tjäna som nyttiga idioter. De har fått se en del förhoppningar gå i uppfyllelse genom Elon Musks härjningar. I en rekonstruktionsfas har de inget att vinna men allt att förlora. Eftersom de är få och till sin natur oförmögna att organisera sig kommer de inte att ha något att säga till om när fascisterna mobiliserar och Ledaren gör bruk av den nya statens maktmedel.

Benny Carlson är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.