Benny Carlson: Autokrati + kleptokrati = sant

Anne Applebaum lyser likt en amerikansk frihetsgudinna med sin fackla väg för liberala krafter i ett demokratiskt skymningslandskap; hennes förra bok hette just Demokratins skymning (2020) (recenserad av undertecknad i Statsvetenskaplig Tidskrift nr 1 2021). Nu är hon aktuell med en ny stridsskrift, Autocracy, Inc.: The Dictators Who Want to Run the World (Allen Lane 2024). Den handlar om auktoritära regimer runt om i världen som skyr fria val, maktdelning, rättsstat, fri press och annat som definierar den demokratiska världen.

Kärnan i Applebaums budskap är att dessa regimer företräder en rad ideologier från kommunism till hårdkokt nationalism och teokrati men har det gemensamt att ledarskikten till varje pris vill stanna vid köttgrytorna: ”Till skillnad från militära eller politiska allianser från andra tider och platser, agerar denna grupp inte som ett block utan snarare som en agglomeration av företag, förenade inte av ideologi utan av hänsynslös, enkelspårig beslutsamhet att bevara sin personliga rikedom och makt: Autokrati AB.”

De flesta vet väl på ett ungefär vilka regimer det handlar om men låt oss ändå ge ordet åt Applebaum: ”I stället för idéer delar de starka män som leder Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea, Venezuela, Nicaragua, Angola, Myanmar, Kuba, Syrien, Zimbabwe, Mali, Belarus, Sudan, Azerbajdzjan och kanske tre dussin andra [länder] beslutsamheten att beröva sina medborgare varje verkligt inflytande eller möjlighet att uttrycka sig offentligt, att motverka alla former av transparens och ansvarsutkrävande och att undertrycka envar, på hemmaplan eller utomlands, som utmanar dem.”

Med en lyckad men svåröversättlig formulering konstaterar Applebaum att regimerna förenas ”not through ideals but through deals”. De hjälper varandra att undgå sanktioner, delar övervakningstekniker och genomför skumma affärer. De har också en gemensam fiende. Vem då? Jo: ”Fienden är vi”. Autokraterna vet att tal om transparens, ansvar, rättvisa och demokrati riskerar att sippra in i deras egna samhällen varför sådant tal måste bekämpas var det än förekommer.

Applebaum utvecklar sitt budskap i fem kapitel. Det första behandlar autokraternas kleptokratiska drag. Det heter i visan att kärlek och äktenskap följs åt som häst och vagn och likadant är det med autokrati och kleptokrati. Andra kapitlet visar med en rad exempel hur kleptokrati och korruption sprider sig mellan länder.

Tredje kapitlet redovisar hur auktoritära regimer vill kontrollera berättelserna om hur världen ser ut. Nordkorea försöker visserligen uppamma kampanda med gammaldags militärparader men de flesta autokrater kör en annan modell: ”De erbjuder inte sina medborgare en utopisk vision och inspirerar dem inte att bygga en bättre värld. I stället lär de människor att bli cyniska och passiva eftersom det inte finns någon bättre värld att bygga.” De förstärker extrema åsikter i väst i syfte att underminera auktoriteter, stater och ytterst själva demokratin.

Fjärde kapitlet behandlar autokraternas ambition att ändra internationella spelregler. Här spelar begrepp som suveränitet (att staten får göra vad den behagar) och multipolaritet en viktig roll, begrepp de försöker få in i olika FN-dokument.

Femte kapitlet tar upp ansträngningarna att i orwellsk anda förknippa demokrati och lagstyre med förräderi och utländska agenter. Det handlar om att komma åt egna medborgare som umgås med demokratiska idéer. Lönnmord förekommer men autokraterna har förstått att de därigenom skapar martyrer och föredrar därför karaktärsmord. Eftersom de själva är experter på korruption försöker de komma åt sina kritiker med korruptionsanklagelser.

I epilogen skisserar Applebaum en agenda för hur demokratierna kan bromsa autokraternas framfart. Transparens är ett nyckelbegrepp som måste gälla såväl fastighetsaffärer i västvärlden som det internationella finanssystemet. Myndigheter på nationell och lokal nivå i olika länder måste bilda allianser och samarbeta med aktivister i diktaturer för att blixtbelysa skumrasket. Demokratier måste liksom autokratier samarbeta för att föra fram sina budskap. Det är sannerligen ingen lätt uppgift när en majoritet av världens befolkning lever i autokratier och diktaturer.

Vi har i årtionden matats med bilden av multinationella företag som en hydra vars tentakler når världens alla hörn. Applebaum visar att de auktoritära regimerna bildar en liknande varelse med betydligt kraftigare fångstarmar. De förtröttas aldrig i sin ambition att inbilla människor i väst, som av olika skäl är missnöjda med tillvaron, att de erbjuder något stabilare än ”det dekadenta västerlandet”. I autokratierna är missnöjet förvisso mindre synligt. Där kan man nämligen inte avreagera sig på sociala medier eller rösta på populister.

Det brukar sägas att världen inte är svartvit men det innebär inte att gränsen mellan autokrati och demokrati är en gråzon lämpad att irra omkring i. Applebaum genomför en slagkraftig och lättillgänglig gränsmarkering. Hennes tyvärr högst aktuella bok kommer i svensk översättning på Bonniers inom kort.

Benny Carlson är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.