Benny Carlson: Bagge startade planhushållningsdebatten

Den svenska planhushållningsdebatten utspelades i två steg. Det första togs under den stora depressionen några år in på 1930-talet och kretsade till stor del kring den nya arbetslöshetspolitiken. Det andra föranleddes av den socialdemokratiska efterkrigsplaneringen vid slutet av andra världskriget.

Planhushållningsidéernas genombrott i Sverige kan, som Leif Lewin visat i sin avhandling om Planhushållningsdebatten (1967), förläggas till SAP-kongressen 1932 då Ernst Wigforss lossade bandet mellan socialisering och planhushållning. Planhushållningsideologin, som med Lewins ord innebar ”ett mera allmänt behärskande av det ekonomiska livet”, kom rentav att tränga undan socialiseringsideologin. Statlig kontroll över det ekonomiska livet blev viktigare än statligt ägande.

Debatten tog fart på allvar 1934 när den ekonomiska krisen i Sverige var i huvudsak överstånden samtidigt som Socialdemokraterna ville fortsätta att utvidga statens inflytande. Utvecklingen i Sovjetunionen, Tyskland, Italien och USA signalerade att planhushållning var tidens lösen. Dessa exempel tjänade i vissa kretsar till höger och vänster som källor till inspiration, i andra kretsar som skräckexempel. Gösta Bagge, Eli Heckscher och Gustav Cassel var de tongivande planhushållningsmotståndarna. I ett par föredrag i mars 1934 (Svensk konservatism och tidslägets krav: Fyra föredrag), året innan han blev högerns partiledare, slog Bagge an tonen från konservativt håll.

I ett föredrag om ”Konservatismen och tidsläget” utmålade Bagge planhushållningen som ”en smula nyckfull och svårgripbar till sin mening och innebörd”. Den var en besvärjelseformel som naziförkunnare gärna använde men som nu anammats av Socialdemokraterna ”i syfte att pigga upp den gamla socialistiska skåpmaten” och anpassa näringslivet efter fackföreningarnas krav. En sådan anpassning skulle knappast bli angenäm för facket. ”Den planhushållning, som praktiseras i Ryssland, Tyskland och Italien går […] diktaturens och tvångets väg också i fråga om arbetsmarknaden. Fackföreningsrörelsen är där utrotad; och det är möjligt att vi komma in på samma väg om finansministerns [Wigforss] planhushållning skulle genomföras.”

I nästa föredrag, rubricerat just ”Planhushållning”, förklarade Bagge att planhushållningsidén ”tycks täcka de mest olikartade strävanden och syften; den är som kameleonten som växlar färg alltefter sitt underlag, ibland röd, ibland svart, ibland åtskilligt melerad”. Offentliga arbeten till marknadsmässiga löner ingav honom stora farhågor. De kunde tvinga stat och kommun att upprätthålla olönsam produktion och leda till socialistisk planhushållning. Bagge, ibland omtalad som en dysterkvist, visade att han inte saknade humor: ”Den socialdemokratiska planhushållningen, sådan den framträtt i praktiken, kommer en närmast att tänka på det bekanta yttrandet om det heliga romerska riket, att det varken var heligt, romerskt eller ett rike. Regeringens planhushållning utmärker sig varken för plan eller hushållning.”

De kommunistiska och nazistiska experimenten präglades enligt Bagge av ”planlös tvångshushållning”. (Hans gamla stridskamrat Eli Heckscher hade använt uttrycket planhushållning utan plan 1930.) Bagge hänvisade till USA, där politiken uppvisade planlöshet av ”groteska dimensioner”, och till Ryssland, där de kapitalistiska konjunkturväxlingarna hade ersatts av periodisk hungersnöd. Avgörande var ytterst den anda (ideologi) i vilken offentliga ingripanden gjordes. Bagges anda var konservativ: ”Konservatismens linje vill sålunda undvika både den liberala låt-gå-politiken och den offentliga verksamhetens överansträngning av uppgifter som den ej kan gå i land med. Den konservativa politiken vill framför allt bygga på erfarenheten och undvika verklighetsfrämmande konstruktioner av den gängse planhushållningstypen.”

Den andra planhushållningsdebatten gick på högvarv 1944–45 till följd av arbetarrörelsens efterkrigsprogram, Myrdals-kommissionens arbete och socialdemokratiska riksdagsmotioner om olika branschundersökningar. Den socialistiska skördetiden hägrade. Bagge stod åter i frontlinjen. I sina valtal 1944 (Tal 1943–1945) framförde han en rad argument mot planhushållning: Konsumenterna kan inte styra produktionen om politikerna gör det. Statlig makt över näringslivet betyder statlig makt över arbetsmarknaden. Konkurrens är bättre renhållare än statskontroll. Politiker och ämbetsmän duger inte som affärsmän. Den ekonomiska friheten är grunden för politisk och andlig frihet, vilket exempel från diktaturerna visar. Bagge hävdade att om arbetarrörelsens efterkrigsprogram genomfördes så måste kristidsregleringarna behållas och han drämde till med att ”Om hr Wigforss ej vill kalla detta för statssocialism, så kanske det är lämpligare att kalla det nationalsocialism. Det gäller ju alldeles som i Tyskland att behålla företagarna men med ställning som tjänstemän.”

I boken Frihet eller socialism (1944) tog Bagge indirekt tillbaka det tio år gamla argumentet om att andan bakom statsingripanden är avgörande. Eftersom det ena ingripandet leder till det andra hade den tyska ekonomin kommit att likna den sovjetiska, trots att avsikterna bakom ingreppen inte var desamma. Priskontroll var det kanske farligaste ingreppet genom dess förmåga att bringa marknaden ur balans och därmed framkalla behov av ständigt nya och längre gående statsingripanden.

I remissdebatten 1945 tog Bagge fram argumentet att planhushållning kräver en precision i handlaget som inte är förenlig med den demokratiska beslutsgången. Han var emellertid inte värre pressad av situationens allvar än att han kunde kosta på sig att gyckla med att så litet dittills kommit ut av planhushållningssträvandena: ”Det är ännu bara några små möss, som ha fötts ur reklamberget. […] Till våren väntar man emellertid den stora vita elefanten från kommissionen, och då tycks man mena, att det skall bli cirkus i sta’n.”

Den stora elefanten gjorde inte succé men ett par andra slagnummer från krigstiden blev långlivade. Valutaregleringen varade ända till 1989 och var central för regleringen av det svenska samhället. Hyresregleringen finns fortfarande om än i modifierad form. Men den stora skörden uteblev. Som titeln på andra delen av Bertil Ohlins memoarer från 1975 lyder: Socialistisk skördetid kom bort.

Benny Carlson är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet