Benny Carlson: Det kluvna 1920-talet

1920-talet förefaller vara ett kärt årtionde med tanke på att det har många namn: det glada 20-talet, the roaring twenties, jazzåldern, cocktailepoken. Det är ett emellertid ett årtionde som ofta hamnar i skuggan av 30- och 40-talens våldsorgier och som därmed är väl värt att belysa lite extra. Det är just vad två erfarna lundahistoriker med imponerande överblick av 1900-talet, Klas-Göran Karlsson och Kim Salomon, har tagit fasta på i 1920-talet: En spegel för vår tid (Natur & Kultur, 324 sidor). Som undertiteln låter förstå är syftet inte att uppmärksamma 1920-talet som hundraårsjubilar utan för att det skapat förutsättningar för och uppvisar paralleller till vår egen tid.

1920-talet var ett kluvet och motsägelsefullt decennium. Till en början led västvärlden av sviterna efter den katastrof som (efter följande katastrof) fick heta första världskriget. Imperier hade gått i graven, miljoner unga män hade dött för ingenting, miljoner var traumatiserade och/eller krigsinvalider. Ropet ”aldrig mera krig” skallade samtidigt som förråade soldathopar drev omkring och ville göra revolution eller motrevolution. Efter hand växlade de välståndsskapande krafterna upp med oanad styrka. Den amerikanska målsättningen att ”återvända till normalitet” lyckades utöver det normala. Teknikens och ekonomins hjul snurrade allt fortare, bilar och radioapparater massproducerades och blev nästintill var mans egendom, nöjeslivet exploderade som ett fyrverkeri. En teknik som utvecklats i Chicagos slakterier kan symbolisera såväl krigets destruktiva som fredens konstruktiva dynamik: soldater slaktas och bilar produceras enligt löpandebandprincipen. Vissa motsägelser löpte genom hela decenniet, exempelvis kollektivism och masskultur kontra individualism.

De båda faserna av 1920-talet, den posttraumatiska och den framtidsoptimistiska, upptar vardera hälften av Karlssons och Salomons bok. Den första halvan, som kunde rubricerats det sorgliga 20-talet, behandlar alltså efterverkningarna av världskriget: spanska sjukan, imperiernas fall, Versaillesfreden, frikårerna, dragkamper inom och mellan olika kollektiva identiteter: nation och folk, klass, generation, kön, ras. Den andra halvan, om det glada 20-talet, handlar om ny teknik och nya livsstilar, personifierade av ikoner som Henry Ford och Charles Lindbergh (bilism och flyg), F Scott Fitzgerald och Josephine Baker (litteratur och nöje). Den som, likt undertecknad, är intresserad av ekonomisk politik har inte så mycket att hämta om just det temat.

Vilka är då likheterna mellan 1920- och 2020-talen? Det skulle föra för långt att redovisa alla beröringspunkter som Karlsson och Salomon tycker sig se. Men en del likheter är uppenbara. Spanska sjukan då, covid nu. Värderingsmässiga motsättningar mellan land och stad och ökade inkomstskillnader då som nu. Nationalism och fascism då, nationalism och högerpopulism nu. 1920-talets ”influencers” påminner också om dagens. Så här skriver författarna om skådespelerskan Clara Bow: ”Miljoner följare bär hatt och putar med läpparna som hon, dansar och ler som hon.” Skillnaden mot i dag är att botox besparar såväl influencers som följare besväret att puta med läpparna.

Karlsson och Salomon dristar sig rent av att jämföra Weimartyskland med ”Weimar”-Ryssland. Jämförelsen är befogad med tanke på fantomsmärtor efter amputerade imperiedelar med åtföljande revanschism men den haltar något tidsmässigt. Weimartyskland förvandlades till diktatur först i början av 1930-talet, ”Weimar”-Ryssland hade gått den vägen redan i början av 2020-talet.

Även skillnaderna mellan då och nu är stora. 1920-talet var, när de första efterkrigsårens konvulsioner bedarrat, ett årtionde av optimism och framåtanda medan 2020-talet (så här långt) präglas av pessimism och bakåtsträvan. Man behöver bara jämföra den ljusa framtid som de amerikanska presidenterna Warren Harding, Calvin Coolidge och Herbert Hoover tecknade med det blodbad (carnage) Donald Trump så gärna målar upp.

Karlsson och Salomon är inte entydiga om att 1920-talet ska jämföras med just 2020-talet. De jämför med 1960-talet: ”Vid båda tillfällena ifrågasätts traditioner och konventioner, kjolarna blir kortare, sexuell frigörelse utmanar rådande normer, kvinnor strävar efter jämlikhet, och musiken sätter tidstonen och formar nya livsstilar; i första rundan jazz, i andra rock’n’roll.” De jämför med 1990-talet: ”Ett krig – det kalla – är slut, ett imperium – det sovjetkommunistiska – är nedmonterat, och världen ter sig öppnare och gladare än på länge.” Man kan fråga sig varför de inte också jämför med 1980-talet. Åtminstone gjordes när det begav sig, på 1980-talet med dess nyfunna optimism, ”nyliberala” ekonomiska politik och individualism, jämförelser med 1920-talet. Diktatorernas 1930-tal brukar också användas i jämförande och avskräckande syfte när 2020-talets ”starka män” (och kvinnor) predikar nationalism, isolationism och konspirationsteorier.

Författarna har en ambition att inte skriva historia med facit i hand: ”Att vi genomgående valt att använda presensformen, eller snarare historiskt presens, är”, skriver de, ”för att söka levandegöra 20-talet på dess egna villkor.” De är medvetna om att detta är en närmast hopplös uppgift: Först i ”backspegeln blir det tidstypiska […] synligt och får konturer”.

Att ”förflytta” läsaren till den historiska period som behandlas, att få honom eller henne att bita på naglarna trots vetskap om hur det ska gå, är dock i viss mån möjligt, vilket demonstreras i en del av de böcker som på senare år behandlat enskilda år och gått enskilda aktörer in på livet genom att utnyttja brev och dagböcker därmed lyckats skapa ”nerv” i framställningen. Ett arbete som på ett medryckande sätt fyller en räcka enskilda år med trender, händelser och aktörer är Philipp Bloms Fracture: Life and Culture in the West, 1918–1938, som får gälla som min favoritbok om mellankrigstiden. Den föregicks av en lika vital volym om tiden före första världskriget: The Vertigo Years: Life and Culture in the West, 1900-1914. Sammanlagt närmare tusen sidor om 1900-talets fyra första årtionden.

Karlsson och Salomon försöker knappast förflytta läsaren till 1920-talet. De gör i backspegeln många tänkvärda observationer fångade i många eleganta och emellanåt fyndiga formuleringar om 1920-talets trender och karaktärsdrag. Kanske lite för många. Vissa observationer återkommer flera gånger i varierande formuleringar.

Till sist: Att det glada 1920-talet, åtminstone i Amerika, var förunnat gemene man, kan jag själv, genom mina föräldrars vittnesbörd, intyga. Min pappa kom dit 1923 som 17-årig bondpojke. Snart var han verksam som målare i den hektiska amerikanska byggindustrin och kunde unna sig nöjen som var otänkbara i ”gamla Svedala”: köpa kostym, äga bil, gå på lönnkrog, åka rullskridsko, besöka danspalats, gå på bio och revy, ligga på badstranden – och samtidigt spara en slant! Min mamma kom till Amerika 1930 som 20-årig bondflicka. Hon hade förstås som kvinna inte samma svängrum men fick som ”Swedish maid” ordentlig lön, eget rum, en fridag i veckan, möjlighet att strosa på stan och äta glass, gå på bio och besöka lördagsdanser, något ett svenskt hembiträde bara kunde drömma om. Om möjligheternas fönster på motsvarande sätt öppnades för invandrare i 2020-talets Sverige skulle vi nog slippa en del socialbidrag och skjutningar.

Benny Carlson är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.