Benny Carlson: En filmens upptäcktsresande

Att läsa Werner Herzog med egna ord berätta om sina äventyr är ett äventyr. Han växte upp i en fattig avkrok i Bayern och visste under sin barndom inte vad film var. Men han lärde sig snabbt på egen hand och blev en av Tysklands främsta filmregissörer. Han har under 60 år gjort 70 filmer och satt upp 20 operor. Hans vilja att till varje pris genomföra sina projekt har tagit honom genom öknar och djungler och över höga berg och resulterat i åtskilliga blessyrer.

På 1970- och 80-talen recenserade jag film i en landsortstidning. Några regissörer åstadkom (för mig) oförglömliga storverk. Jag tänker på John Boormans Den sista färden, Bernardo Bertoluccis 1900, Michael Ciminos Deer Hunter, Milos Formans Gökboet, Sergio Leones Once Upon a Time in America, Roman Polanskis Chinatown och Tess, Akira Kurosawas Kagemusha och Ran, Peter Weirs Utflykt i det okända och Vittne till mord. Och så förstås Werner Herzogs 70-talsfilmer Kaspar Hauser, Hjärta av glas, Nosferatu och Woyzeck.

Vid den tiden uppfattade jag Herzog som arvtagare till tysk romantik och expressionism. Sen kom hans sanslösa djungeläventyr Fitzcarraldo som ledde blicken bakåt till Aguirre. Därefter försvann Herzog ur mitt blickfält. Jag stötte mer av en slump på honom som regissör till några senare filmer, Grizzly Man och Bad Lieutenant, och i rollen som iskall rysk gangster i den första Jack Reacher-filmen.

Mot denna bakgrund är det med spänning jag återknutit bekantskapen genom Herzogs memoarer som kom på tyska 2022 och nu finns på engelska med titeln tagen från Kaspar Hauser: Every man for Himself and God against All (Penguin Random House 2024). Dess 350 sidor håller läsaren i ett fast grepp.

Mycket har skrivits om Herzog. Han har gett ut böcker och regisserat ett 20-tal operaföreställningar men är naturligtvis mest känd som filmare. Hans filmografi upptar 70 titlar under 60 år på de mest skiftande och märkliga teman. Han har för att få uppslag och till varje pris genomdriva sina projekt genomkorsat öknar och djungler och bestigit några av världens högsta berg. Han framstår som en blandning av magiker och upptäcktsresande av typ Alexander von Humboldt eller varför inte vår egen Sven Hedin: Han har faktiskt spelat Humboldt i en film av Heimat-regissören Edgar Reitz.

Herzog ägnar en stor del av memoarerna åt barndomen. Han föddes 1942 under brinnande krig. Hans mor fann honom en dag i vaggan överöst med tegelstenar och glassplitter. Hon flydde med Werner och hans storebror till en avlägsen dalgång i Bayern och ett litet hus utan elektricitet och rinnande vatten där det bara gick att hålla värme i köket med en vedspis. Hon hade dessförinnan doktorerat i biologi på fiskars hörsel. Herzogs far var en välutbildad pratmakare som avverkade flera fruar. Hans mor, syster, fruar, barn, alla avskydde de honom. Han var helt enkelt ”ett arsle”.

Herzog berättar om hur han och hans bror växte upp i extrem fattigdom och alltid gick hungriga. Ändå var deras och många andras barndom i efterkrigstidens Tyskland lycklig. Han beskriver sig som blyg men med ett häftigt temperament som han lärde sig tygla. Hans barndoms hjälte var en ordkarg bonde, smugglare och kraftkarl. Barnen föreställde sig att denna bjässe hade undkommit polisen genom att springa runt hela Tyskland, vilket inspirerade Herzog att vid 40 års ålder ge sig ut på en vandring längs tyska gränsen. Han avverkade drygt 100 mil till fots innan han blev sjuk och tvingades bryta.

Så småningom hamnade familjen på ett pensionat i München. Där träffade Herzog för första gången Klaus Kinski. Denne gick omkring naken i sitt rum, sov i en lövhög, åt med fingrarna, slog sönder badrummet och skrämde halvt om halvt livet ur hyresvärdinnan. Hon bjöd, efter ett av Kinskis framträdanden på en lokal scen, in en teaterkritiker till kvällsmat för att göra honom på gott humör. Kritikern förklarade att Kinski varit glänsande och magnifik varpå Kinski fick ett raseriutbrott och vrålade: ”Jag var monumental, jag var episk.”

Under sin barndom såg Herzog aldrig en film och visste inte ens vad film var. Han gick aldrig någon filmutbildning. ”Jag var alltid autodidakt, jag trodde aldrig på högskolor.” Han lärde sig hantverket i en handvändning: ”Jag lärde mig grunderna om film på omkring en vecka genom att läsa trettio eller fyrtio sidor om radio, film och TV i en uppslagsbok. Jag anser fortfarande att det är allt man behöver veta.” Han vill inte förknippas med 1960- och 70-talens tyska filmvåg. Hans enda vän bland tyska generationskamrater är Volker Schlöndorff.

Herzogs liv har varit fyllt av farofyllda strapatser. Han har ramlat från ett tak ner i en jordbruksmaskin och brutit armen, ridit på vilda tjurar i Mexiko, gjort nattligt inbrott på ett museum (och där filmat den inledande sekvensen med mumier i Nosferatu, 1979), fått armbågen krossad av Maximilian Schell i en fotbollsmatch, ådragit sig dysenteri i Sudan och infektion efter råttbett i Egypten, suttit i fängelse i Kamerun och i arresten i Centralafrikanska republiken, skadat nackkotor i en skidbacke, kastat sig över en glaciärspricka på Gasherbrum, ett av världens högsta berg, och fått händerna fastfrusna i en räddningskorg under en helikopter i Argentina. Han beskriver sig själv som en lindansare omedveten om avgrunderna på ömse sidor. Att han alls är vid liv, numera i 80-årsåldern, är ett under.

Fitzcarraldo (1982) är Herzogs mest berömda film. Han började förhandla med 20th Century Fox och Jack Nicholson var bespetsad på huvudrollen. Men filmbolaget ville spela in filmen i botaniska trädgården i San Diego med en modell av den båt som ska släpas över ett berg mellan två floder. Den lösningen var inte i Herzogs smak. I stället släpades, efter tre års förberedelser, en fullskalig flodångare över ett berg på gränsen mellan Peru och Ecuador. Halvvägs in i arbetet blev huvudrollsinnehavaren Jason Robards sjuk och ersattes med Kinski. Två av teamets flygplan kraschade i djungeln. En man blev ormbiten och räddade livet på sig genom att kapa foten med motorsåg. En lokal indianstam genomborrade några av medarbetarna med pilar.

Cobra Verde (1987) blev Herzogs femte och sista samarbete med Kinski som vid det laget var fullkomligt manisk. De båda umgicks med planer på att mörda varandra. Herzog hade redan vid deras första samarbete, Aguirre (1972), hotat skjuta Kinski när denne försökte lämna inspelningen. Under arbetet med Fitzcarraldo erbjöd sig en indianhövding att mörda Kinski men Herzog tackade nej. Det stormiga förhållandet mellan Herzog och Kinski är dokumenterat i Min bäste ovän (1999).

Ett kapitel avhandlar projekt som aldrig kom i hamn. Ett handlade om att regissera Wagners Götterdämmerung på Sicilien och spränga teatern i luften, ett om att göra film med Mike Tyson om tidiga frankiska kungar, ett om att filma ett par brittiska tvillingflickor som alltid sade samma saker samtidigt och som hade ett förhållande (eller två?) med en lastbilschaufför.

Herzog vädrar åtskilliga åsikter. När det gäller dokumentärfilm vill han inte sitta som en fluga på väggen utan förespråkar ”extatisk sanning”. ”Jag vill inte vara en fluga; jag vill hellre vara en bålgeting.” För detta har han kritiserats av andra filmare; han kallar dem ”sanningens bokhållare” och ger svar på tal med ett glatt ”Happy New Year, losers”. Han har ägnat sig åt hypnos – i Hjärta av glas (1976) hypnotiserade han själv hela ensemblen – men anser att psykoanalys bidragit till 1900-talets olyckor. Han använder, klokt nog, varken droger eller sociala medier.

Som framgår av denna resumé är det ett äventyr att läsa om Herzogs äventyr. Och en njutning. Han vet trots allt vad han håller på med och är en medryckande skribent.

Benny Carlson är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.