Benny Carlson: En vår att minnas

Erik Sandbergs Väckelsens vår: När Hitler formade Sverige (Ordfront 2024) är en historia om den svenska högern från 1917 till våra dagar med fokus på reaktionerna i samband med Hitlers maktövertagande i början av 1933. Med Sandbergs ord: ”Historien om Hitler och högern, historien om opinionsvindarna i Sverige under våren 1933, är berättelsen om ett avgörande skede i svensk politik. [—] Våren 1933 blev en vändpunkt och något av en huvudakt i den exceptionella historien om hur Sverige blev en stark demokrati.”

Sandberg berättar att han fick vittring på sitt spår när Tobias Hübinette skrev på sin blogg om högerns medborgartåg 21 maj 1933. Han (Sandberg) skrev 2020 en kandidatuppsats i historia om medborgartåget och kunde därefter inte sluta fördjupa sig i ämnet. ”Högern och Hitler var lite av ett kaninhål som jag först så här fyra år senare börjat komma upp ur.”

I bokens efterord anger Sandberg sitt syfte: ”Min ambition i detta arbete om det svenska högerpartiets förhållande till Hitler har inte varit att skandalisera svensk konservatism (även om jag inser att boken innehåller material som kan användas till politisk pajkastning) utan att försöka få klarhet i varför svenska högerpolitiker och högerpressens tidningsmän hamnade i de ståndpunkter och positioner de gjorde.”

Boken består av fyra delar och sammanlagt 28 kapitel på 375 sidor. Korta kapitel och rappa formuleringar gör att läsningen går som tåget. Första delen behandlar perioden 1917–32, andra delen perioden januari till maj 1933, tredje delen maj 1933 till september 1934 och fjärde delen perioden 1934–2003. Del 1 och 4 utgör en ram kring de 21 avgörande månaderna 1933–34 när högerpartiet (Allmänna valmansförbundet, AVF) – och alla andra politiska krafter – hade att orientera sig i den situation som uppstod när den nazistiska diktaturen etablerade sig i Tyskland. Nästan halva boken behandlar dessa avgörande månader.

Det nazistiska maktövertagandet ledde, menar Sandberg, initialt till en polarisering där vänstern tog avstånd från nazismen medan högern genomfors av nationell väckelse. Nu bildades ”hänförelsens högerfront” (rubrik kapitel 12). Elmo Lindholm, ordförande i högerpartiets ungdomsförbund (Sveriges nationella ungdomsförbund, SNU), skrev till högerns riksombudsman att den svenska högern borde bli ”en svensk motsvarighet till italiensk fascism, tysk nazism och den finska Lapporörelsen”. Den 21 maj 1933 blev så ”Den nationella väckelsens dag” (rubrik kapitel 16, liksom rubrik i Svenska Dagbladet när det begav sig) när högern genomförde ett stort demonstrationståg i Stockholm med någonstans mellan 25 000 och 35 000 deltagare.

Huvudaktörer i Sandbergs bok är högerledaren Arvid Lindman, tidningsmannen Ivar Anderson, som nästintill blev högerledare efter Lindman 1935 (han förlorade hårfint till Gösta Bagge) och som intog en kluven hållning till nazismen, samt generalen Joachim Åkerman, försvarsminister Swartz högerministär 1917 och en inbiten tyskvän vars dagbok citeras flitigt. Åkerman, Anderson och Lindman var i tur och ordning talare vid den stora demonstrationen våren 1933. Åkerman talade om att nationella vindar blåste över landet som skulle ena svenskarna till dess klasskampen avlysts och bolsjevismen utrotats. Anderson talade om ”statsauktoritetens återställande och befästande” och fortsatte: ”Den nationella revolutionen i Tyskland kan i det avseendet tjäna som en förebild. […] Den nationella väckelse, som i denna tid går fram över vårt land, skall sopa bort mycket unket och sjukt i vårt samhälle. Den renande vinden ha vi länge väntat på.” Huvudtalaren Lindman tog, enligt Sandberg, inte på något tydligt sätt avstånd från nazismen men krävde att det kommunistiska ogräset skulle ryckas upp med rötterna och manade till nationell enighet.

I september genomfördes en ny stor högerdemonstration, denna gång i Göteborg. Sandberg behandlar denna episod i kapitel 20 med rubrik ”Omsvängningen”. Nu tog Lindman tydligt avstånd från nazismen: ”Det sätt, på vilket den nationalsocialistiska diktaturen söker befästa sin maktställning, borde dock icke av någon kunna försvaras.” Han förklarade att nationalsocialismen ville vara en ny världsåskådning medan konservatismens världsåskådning vilade på kristen grund.

Huvudpoängen i Sandbergs bok är alltså att högerpartiet och dess ledare Arvid Lindman våren 1933, sedan Hitler kommit till makten i Tyskland, rycktes med av nationell väckelse och riktade sina angrepp enbart vänsterut för att i början av hösten lägga om kursen och ta avstånd även från nazismen. Men hur var det egentligen med den stora omsvängningen i Lindmans hållning gentemot nazismen?

I biografin Arvid Lindman och hans tid (1956) skriver Ivar Anderson att ”Arvid Lindmans motvilja mot nazismen var mycket stark. Redan i början av 1930-talet talade han om sin oro över utvecklingen i Tyskland och vad därav skulle följa”. Anderson menar också, i självbiografin Åsyna vittne (1968) tvärtemot Sandberg (vilket denne noterar), att manifestationen i maj ”bidrog till att dämpa den stämning för nazismen som börjat stiga i en del kretsar”. Problemet här är att Anderson är ett tveksamt sanningsvittne med tanke på att han när det begav sig stod i händelsernas centrum och att han formulerade sina iakttagelser i efterklokhetens ljus.

Emellertid finner man inte heller i tidigare forskning på området, såvitt jag kan se, belägg för en omsvängning i Lindmans hållning. Jag tänker närmast på Eric Wärenstams Sveriges nationella ungdomsförbund och högern 1928–1934 (1965), Rolf Torstendahls Mellan nykonservatism och liberalism (1969) och Torbjörn Nilssons Mellan arv och utopi (2004), litteratur som Sandberg naturligtvis har anlitat. Så till exempel skriver Wärenstam om ”det klara avståndstagande från de nazistiska strömningarna, som amiral Lindman och högern gjorde under brytningsåren [dvs brytningen mellan AVF och SNU]. Nazismen var väsensfrämmande för Lindman och för den konservatism, som han representerade.”

Lindmans tal vid ”Den nationella väckelsens dag” återgavs in extenso i Svenska Dagbladet. Lindman yttrade följande: ”Vi fordra sådana ändringar i vår nuvarande lagstiftning, att revolutionär verksamhet, från vilket håll den må komma, för framtiden helt och hållet stävjas. Socialdemokraterna ha försökt förtiga kraften i detta vårt krav genom att misstänkliggöra oss för att hysa nationalsocialistiska sympatier. Det försöket är från början dömt att misslyckas – låt mig säga ut det. Svensk konservatism är inte tysk nationalsocialism.” Den sista meningen citeras men avfärdas av Sandberg med att den ”kan inte sägas vara mycket till avståndstagande”.

Låt oss i sammanhanget inflika budskapet i ett brev från Eli Heckscher till Gösta Bagge 24 april 1933 som kanske kan vara av intresse för Svensk Tidskrifts läsare med tanke på att dessa båda var tidskriftens grundare. Heckscher delade uppenbarligen inte Ivar Andersons efterhandsresonemang om att högerfronten bidrog till att dämpa stämningarna:

”Jag kan inte frigöra mig intrycket att det parti Du inte bara tillhör utan – vad mer är – också representerar gör samarbetet med människor som i mycket delar dess åsikter svårare än nödvändigt. En sådan serie handlingar som ’högerfronten’, Lindmans fullständigt författningsvidriga förslag om förbud mot det kommunistiska partiets existens och nu till sist vägran att tillåta [Ture] Nerman interpellera om placering av tyska flyktingar försvårar i hög grad alla ansträngningar att hålla ihop folk som vill skydda det bestående samhällsskicket.”

Åter till Sandberg som förklarar den omsvängning han anser sig ha upptäckt med en dynamik där högern och vänstern siktade in sig på den andra sidans förhållande till sin mest extrema flygel vilket minskade i stället för att öka den politiska polariseringen: ”Det fanns flera skäl till att högern nu distanserade sig från nazismen. Ett var att partiet var pressat. De politiska motståndarna, i synnerhet Socialdemokraterna, hade inte missat någon möjlighet att i riksdagsdebatter och på ledarsidor ifrågasätta varför högern så ensidigt attackerade kommunisterna och blundade för nazisternas övergrepp. Socialdemokraterna tvingade helt enkelt högern att ta avstånd från nazismen på samma sätt som högern tvingade Socialdemokraterna att markera hårdare mot kommunisterna.”

Högern hade haft vinden i ryggen fram till några dagar efter den stora demonstrationen i Stockholm. Den 27 maj slöts krisuppgörelsen mellan socialdemokraterna och Bondeförbundet, den s k kohandeln, och därmed var det socialdemokraterna som hade vinden i ryggen. Kohandeln var alltså ytterligare ett skäl till högerns omorientering eftersom, med Sandbergs ord, ”när nu Bondeförbundet – det parti som stått högern närmast – gått över till Socialdemokraterna återstod inte så många samarbetsmöjligheter utom att vända sig mot mitten och bilda opposition tillsammans med liberalerna”. I februari 1934 skedde så brytningen mellan högern och dess nazianstuckna ungdomsförbund SNU varpå högerpartiet bildade ett nytt ungdomsförbund, Ungsvenskarna.

Under senare delen av ”Den långa vänstervågen 1945–1979” (rubrik kapitel 24) blev högern alltmer liberal och bytte 1969 namn till moderaterna. Moderata ungdomsförbundets ordförande Ulf Kristersson argumenterade 1988 för fri invandring och mångkultur. Sista kapitlet (28) har rubrik ”Återföreningen”. Såväl Fredrik Reinfeldt som Ulf Kristersson var tydliga med att de inte tänkte samarbeta med Sverigedemokraterna. ”Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”, förklarade Kristersson i början av 2018. I slutet av 2019 började han samtala med Jimmie Åkesson och efter valet 2022 samarbeta. Nu var det inte längre tal om fri invandring och mångkultur utan om återvandring och svensk kultur.

De flesta som skriver om en specifik historisk händelse eller period vill gärna argumentera för att den varit avgörande för utvecklingen på lång sikt. Så ock Sandberg: ”Faktum är att hela det svenska partiväsendet ställdes inför svåra val och formades av de stormiga vårmånaderna 1933. Kompromisslösa socialdemokrater och bondeförbundare blev utpräglade kompromisspolitiker. Svenska kommunister grävde ner stridsyxan och valde parlamentariskt arbete framför våldsamma upplopp. Svensk liberalism fick en pånyttfödelse. Alla slog in på en mindre konfrontativ, mer konstruktiv väg, i skuggan av Tredje riket. Det är inte för mycket sagt, att det moderna Sverige föddes den där våren. Ironiskt nog var det, i en inte alls så liten utsträckning, Adolf Hitler som formade detta Sverige.”

Det ligger något i påståendet. Kohandeln brukar i vart fall ses som en avgörande brytpunkt i den svenska 1900-talshistorien, inte bara för att den befäste ett långt socialdemokratiskt maktinnehav utan också för att den dämpade ett missnöje bland bönderna som kunde ha exploaterats av nazister. Sandberg har under alla förhållanden – även om den lindmanska omsvängningen förefaller svagt underbyggd – svarat för ett stycke spännande historieskrivning.

Benny Carlson är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.