Benny Carlson: Ny bok i väskan till Berlin

Berlin är för många svenskar ett populärt utflyktsmål, en världsstad med dramatisk historia på överkomligt avstånd. Om en sådan stad finns självfallet många hyllmeter skrivet, inte minst kombinationer av reseguide och historiebok. Senast i raden är John Kampfners 400-sidiga In Search of Berlin: The Story of a Reinvented City (Atlantic Books 2023). Kampfner är en brittisk författare, journalist och dokumentärfilmare med ett långt förhållande till Berlin, från början som korrespondent i Östberlin. På senare år har han avverkat åtskilliga mil på Berlins gator och tillbringat åtskilliga timmar med att tappa sitt vidlyftiga kontaktnät i staden på information.

Kampfner berättar Berlins 800-åriga historia från början till nu och beskriver de lämningar som finns efter varje epok. Han arbetar alltså som en inverterad arkeolog, börjar i det understa lagret och arbetar sig uppåt för att frilägga byggnader, monument, gravstenar och artefakter på muséer och utställningar. Som han själv skriver: ”Att gå längs vilken gata som helst i centrala Berlin är att se en era lagrad över en annan.” Tillvägagångssättet är knappast originellt utan snarare standard. Hur pass lyckat det blir beror på författarens kunskaper och formuleringsförmåga. Det är ingen tvekan om att Kampfner i båda dessa avseenden är välutrustad.

Så särskilt mycket nytt om Berlin går emellertid knappast att vaska fram. Man kan jämföra Kampfners bok med två utmärkta svenska böcker, Folke Schimanskis Berlin: En stads historia (Historiska Media 2010, 384 sidor) och Jan Mosanders Berlin: Med en guide till stadens nazistiska och kommunistiska historia (Lind & Co, sjätte utgåvan 2023, 440 sidor).

De tre böckerna uppvisar såväl likheter som skillnader. Alla författarna har livslånga relationer till staden. Schimanski är född där, Mosander och Kampfner kom dit i unga år som korrespondenter. Schimanski och Kampfner har det långa historiska perspektivet gemensamt; Schimanski understryker särskilt att det finns en intressant historik före det nazistiska maktövertagandet 1933. Mosander däremot håller sig, som boktiteln anger, till ”det mörka som varit” under Tredje Riket och DDR-tiden. Mosander och Kampfner har det journalistiska anslaget gemensamt, de rör sig ledigt i staden, observerar och intervjuar. Schimanski däremot levererar en gedigen historik utan att själv spela en framträdande roll. Hans bok avnjuter man bäst i länstolen. Mosander och Kampfner har man stor glädje av i såväl stol som på språng. Deras böcker är försedda med kartor för den som vill vandra runt bland sevärdheterna. Mosanders bok är dessutom illustrerad med bilder.

Sammanfattningsvis kan man säga att Kampfner ligger mitt emellan Schimanski och Mosander genom att kombinera det långa historiska perspektivet med de journalistiska strövtågen.

Jag har roat mig med att ur Kampfners bok sålla fram sju sevärdheter som reser sig ur Berlins 1900-talshistoria men som inte tillhör de allra mest kända och besökta:

• Monument över Karl Liebknecht, ledaren för Spartakistupproret hösten 1918 som mördades av frikårssoldater året därpå.
  
• Bronsstaty av Ernst Thälmann, den tyske kommunistledaren under mellankrigstiden, död i koncentrationslägret Buchenwald 1944.
  
• Topographie des Terrors, utställning om den nazistiska terrorn i Gestapos före detta högkvarter.
  
• Gedänkstätte Detutsche Widerstand, utställning om motståndsrörelsen och männen bakom attentatet mot Hitler 1944. Här avrättades von Stauffenberg och några andra tyska officerare. En avdelning handlar om människor som i det tysta räddade judar under nazitiden.
  
• Mythus Germania, utställning om Albert Speers megalomaniska projekt för Berlin som huvudstad i tusenårsriket.
  
• Schwerbelastungskörper (”Naziklotz”), en betongklump om 12 000 ton som anlades för att testa markens bärighet inför konstruktionen av den nya huvudstaden Germania.
  
• Marlene Dietrichs grav. Dietrich sjöng i Amerika “Ich hab’ noch ein Koffer in Berlin” och till slut hamnade även hennes kista där.

Terror- och motståndsutställningarna samt Dietrichs grav omtalas även av Schimanski och Mosander. Liebknecht- och Thälmann-monumenten samt naziklumpen omtalas av Schimanski men inte av Mosander.

Utställningen Mythus Germania har jag däremot inte kunnat finna hos Schimanski eller Mosander, även om båda naturligtvis berättar om Speers projekt. Den är inte heller så lätt att finna rent fysiskt. Den ligger undanskymd i tunnelbanenedgången Gesundbrunnen i norra Berlin och är öppen endast på lördagar. Det storhetsvansinniga intrycket av denna arkitektoniska skapelse är bedövande. Inte minst gäller det den jätteglob i vilken Hitler tänktes orera inför 180 000 åhörare och i jämförelse med vilken andra dominerande byggnader som Brandenburger Tor, det gamla stadsslottet och TV-tornet ter sig som obetydligheter. Germania-modellen är en rekonstruktion gjord för filmen ”Der Untergang”.

En sevärdhet (som nämns av Schimanski men inte av Mosander) är Teufelsberg. Berget består av rasmassor från det sönderbombade Berlin som efter kriget med uppemot 800 lastbilar om dagen i många år fraktades till naturområdet Grunewald. På bergets topp inrättades i början av 1960-talet en amerikansk station för luftövervakning och signalspaning gentemot Öst. (Den figurerar i TV-serien ”Under samma himmel” från 2017 med Sofia Helin i huvudrollen.) Amerikanerna övergav anläggningen efter Tysklands enande. Numera kan man på den övergivna stationen beundra grafittikonst och vyn över Berlin.

Humboldt Forum öppnades 2021 och innehåller muséer, utställningar, restauranger, kaféer. Byggnaden reser sig där tidigare Berlins slott och senare DDR:s parlament och kulturbyggnad Palast der Republik låg och är till dels en kopia av det gamla slottet. Även här finns en modell av Berlin som visar hur staden verkligen såg ut vid sekelskiftet 1900.

Innevarande sommar finns ett särskilt dragplåster i Berlin: Fram till 4 augusti pågår en stor utställning, ”Unendliche Landschaften”, av Caspar David Friedrichs teckningar och målningar på Alte Nationalgalerie med anledning av att det är 250 år sedan den romantiske landskapsmålaren föddes.

Till sist ett litet axplock av kuriosa ur Kampfners redovisning av Berlins historia:

De svenska trupperna roade sig under trettioåriga kriget med att strö krut över barn och sätta eld på dem framför deras föräldrar. En annan finess var den svenska drycken som innebar att man hällde avföring i halsen på människor genom en tratt och därefter trampade på deras magar.

De tyska kungligheterna hade en del egenheter. ”Soldatkungen” Fredrik Vilhelm (1688–1740) var så besatt av jakt att han avlossade 600 skott på en dag. Under ett år, 1729, dödade han 3 600 vildsvin. Fredrik den store (1712–1786) var stor musikälskare. Han sägs ha spelat flöjt så mycket att han tappade tänderna. Kejsar Vilhelm II (1859–1941) kallade det tyska riksdagshuset, invigt 1894, för ”det kejserliga aphuset” och besökte det bara två gånger.

I industrialismens barndom var medelåldern i de fattigaste stadsdelarna 30 år för män och 26 år för kvinnor i syfabriker. Berlins befolkning ökade från två till fyra miljoner mellan 1890 och 1914, då befolkningstätheten var dubbelt så hög som i Tokyo. Redan vid sekelskiftet 1900 drabbades Berlin av trafikinfarkt, särskilt vid Potsdamer Platz. (Kampfner måste ha fått med ett par nollor för mycket när han påstår att 170 000 bilar i timmen passerade korsningen.) Här installerades 1924 Europas första trafikljus.

På 1920-talet var Berlin en stad full av kommers och nöjesliv. På paradgatan Unter den Linden fanns vid årtiondets mitt 19 resebyråer, sex banker, 18 bilhandlare, 17 juvelerare, 15 modebutiker, 13 tobaksaffärer, fem kaféer och fyra restauranger. I staden fanns 160 bögbarer och uppskattningsvis 85 000 lesbiska kvinnor. Hur sistnämnda siffra kommit till förtäljer inte historien.

Så varför inte packa ner Kampfner, Schimanski och Mosander i resväskan och släpa ner den till Berlin?

Benny Carlson är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet