Benny Carlson: Om fascism och trumpism

I en nyutkommen antologi om fascistiska rörelser i Amerika förr och nu görs på förekommen anledning jämförelser mellan den klassiska fascismen och trumpismen. Alarmisterna ser ett antal likheter, skeptikerna ser också likheter men även betydande skillnader.

Amerika har alltid varit en tummelplats för extremister och rasister även om de sällan ar erövrat centrala maktpositioner. Under mellankrigstiden mobiliserades notoriska bråkstakar i fascistiska rörelser som den svarta legionen, silverskjortorna, German American Bund och fader Coughlins kristna front. Dessa rörelser fick politiskt inflytande genom ett antal senatorer i America First-rörelsen som försökte hålla USA utanför kriget i Europa. En av de mest högljudda rösterna i denna krets tillhörde Charles Lindbergh, sverigeättling och berömd atlantflygare. När japanerna anföll Pearl Harbor i december 1941 och Hitler strax därpå förklarade krig mot USA gick luften ur America First-rörelsen. USA blev avgörande för krossandet av de nazistiska och fascistiska terrorregimerna. Följden blev att flera generationer amerikaner vaccinerades mot fascistisk smitta.

I efterhand har en del kontrafaktiska historier spunnits kring vad som kunde ha hänt om fascister kommit till makten i USA i början av 1940-talet eller om Tyskland och Japan lyckats besegra USA. Mest känd är Philip Roths roman och HBO:s TV-serie The Plot Against America, i vilken Charles Lindbergh vinner presidentvalet 1940.

Lockelsen i kontrafaktiska berättelser överskuggas i våra dagar av den faktiska utvecklingen, när Donald Trump än en gång försöker bana sig väg till Vita huset. En fråga som inför detta scenario söker svar är om trumpismen är ett utslag av fascism eller inte. Den frågan försöker flera författare besvara i en nyutkommen antologi, Fascism in America: Past and Present (Cambridge University Press 2023). Jag kommer att ta fasta på den frågan och förbigår övriga teman i den drygt 400-sidiga volymen. Frågan om fascismens återkomst är inte ny. Den ventilerades i bland annat Madeleine Albrights uppmärksammade Fascism: A Warning för fem år sedan.

I inledningen till antologin redogör de båda redaktörerna, Gavriel Rosenfeld och Janet Ward, historieprofessorer vid Fairfield University respektive University of Oklahoma, för två åsiktsriktningar, alarmister och skeptiker. De förra ser trumpismen som en fascistisk rörelse, de senare ser den som uttryck för återkommande tankefigurer på högerkanten. De förra ser trumpismen i förlängningen av mellankrigstidens fascism, de senare ser den i förlängningen av Joseph McCarthy, Barry Goldwater och George Wallace.

Alarmisterna har jämfört Trump med Mussolini och Hitler, Trumps lögn om valet 2020 med Hitlers dolkstötslegend, stormningen av kongressen i Washington 2021 med ölkällarkuppen i München 1923. Skeptikerna anför att Trump som president inte förde fascistisk ekonomisk och social politik utan drev ett marknadsekonomiskt program och attackerade välfärdsstaten. Han förde inte heller en expansionistisk utrikespolitik (även om han beundrar ledare i andra länder som gör just det). Skeptikerna har i stället satt andra etiketter på trumpismen så som ochlokrati (pöbelvälde), kleptokrati och teokrati (Trump som anförare av ”de amerikanska talibanerna”, den kristna högern).

Bedömare till vänster tenderar att se trumpismen som en logisk följd av det amerikanska ekonomiska systemet (läs: kapitalismen), bedömare till höger tenderar att se den som en avvikelse från det normala förorsakad av speciella kris- och omvandlingsproblem.

Geoff Eley, historieprofessor vid University of Michigan, betraktar trumpismen från vänster och varnar för bristen på motkrafter: ”Före 1922 i Italien och före 1933 i Tyskland fanns de starkaste socialistiska och kommunistiska partierna under kapitalismen; men i Förenta Staterna 2022 finns – vad?”. Det tycks ha undgått Eley att fascismen till stor del var en reaktion mot kommunismen. Det var knappast en slump att fascismen kom till makten i just Italien och Tyskland. Han tycks också ha missat att kommunisterna i Tyskland såg socialdemokratin och inte nazismen som sin huvudfiende. Eley har dock några poänger när han skriver att Trumps tirader om etablissemangets och partisystemets ruttenhet kan hämtas direkt från mellankrigstidens Tyskland och att scener när Trumps plan landar inför hängivna anhängare påminner om Leni Riefenstahls filmer om partidagarna i Nürnberg.

Thomas Weber, tyskfödd historieprofessor vid University of Aberdeen och hitlerspecialist, gör en fascinerande jämförelse av likheter och skillnader mellan Hitler och Trump:

• Hitler torgförde ett kollektivistiskt och delvis antikapitalistiskt budskap, Trump står för individualism och prokapitalism;
• I Hitlers såväl som Trumps ögon är världen en arena som inte kan regleras av internationella överenskommelser eller institutioner utan bara kan styras av den starkares rätt, men där Hitlers metod var militär erövring är Trumps metod smarta affärer (deals);
• Hitler och Trump förenas av övertygelsen om att de är genier;
• Hitler och Trump förenas av övertygelsen att de förstår världen bättre än alla andra, men medan Hitler läste mycket läser Trump mycket lite och förlitar sig på sin intuition;
• Hitler och Trump förenas av önskan att ta makten i sina länder för att göra dem ”stora” för överskådlig framtid;
• Hitler var militarist, Trump har inte mycket till övers för militärer även om han gärna omger sig med uniformerad pompa och ståt;
• Hitler predikade om hjältar och martyrer, Trump tycker att soldater som stupat i krig är förlorare (losers, suckers);
• För Hitler var den egna familjen betydelselös, för Trump utgör familjen de enda människor han litar på;
• Hitler tittade gärna på Helan och Halvan, Trump föredrar Gudfadern.

Weber drar slutsatsen att trumpism inte är detsamma som fascism men att det finns fascistiska inslag i trumpismen: ”Det finns en avsevärd överlappning mellan trumpism och fascism i användningen av demagogi, skapandet av förbittring, spridningen av lögner och löftet om att återställa nationens ära. En mindre del av Trumps anhängare är också helt klart fascister, inklusive en del av dem som stormade Kapitolium den 6 januari 2021. Men majoriteten av Trumps anhängare är inte fascister. Deras önskan att utmana och förstöra status quo har verkligen mer gemensamt med anarkiska och libertarianska drömmar än med fascistiska.”

Weber tror inte att trumpismen kommer att bli bestående eftersom den till skillnad från fascismen vilar på en mycket lös bas av politiska ideal och mål: ”Trumpismens relativt intellektuella tomhet antyder att dess livslängd kommer att bli kort och att den kommer att bli mer ihågkommen för att den accelererade upplösningen av samhälleliga och politiska band som håller samman Amerika än för att skapa något nytt med avsevärd uthållighet.”

Även Matthew Specter och Varsha Venkatasubramanian, båda verksamma vid University of California, Berkeley, kommer i ett kapitel om America First in på frågan om den klassiska fascismen kan appliceras på trumpismen. De tar liksom Weber upp några skillnader: Trumps libertarianska motvilja mot välfärdsstaten, hans bristande respekt för militärer och brist på en sammanhängande ideologisk vision. Ändå, skriver de, ”finns det något kusligt och störande kring förhållandet mellan ledaren och de ledda i Trumps Amerika” som gör analogier med den historiska fascismen rimliga.

Volymens epilog är författad av Ruth Ben-Ghiat, historieprofessor vid New York University. Hennes budskap är kärnfullt: ”Jag började skriva om Trump 2015 därför att allt kring honom kändes bekant för mig som hade studerat fascism i årtionden: massmötena, attackerna mot pressen, lögnerna, lojalitetsederna, uttalanden med våldsamt syfte, behovet av att dominera och förnedra.”

De som pekar på trumpismens brist på program och vision har en viktig poäng. Trumpismen hade varit mer förskräckande om den haft ett väl utarbetat program. Som det nu är förefaller den, till skillnad från fascismen, representera en implosiv snarare än explosiv kraft. Den kommer knappast att göra Amerika ”stort igen”. Den har för många amerikaner bytt ut Reagans ljusa vision om Amerika som ”a city on a hill” mot Trumps mörka budskap om Washington som ”the swamp” och har därigenom skapat en kvicksand som knappast ens en framtida president Münchhausen kan lyfta landet ur.

Benny Carlson är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet