Benny Carlson: Weimarrepubliken – hisnande, bruten

Weimarrepubliken, den demokratiska parentesen mellan Andra och Tredje tyska riket, representerar en av de politiskt mest dramatiska och kulturellt mest dynamiska episoderna i den europeiska 1900-talshistorien. Republiken kunde, om den fått leva, ha lett världshistorien i helt andra och ljusare banor. Mycket har med fog genom åren skrivits om den och nu har ett stort arbete sett dagens ljus med den hisnande titeln Vertigo.

Den som i dagarna söker ”Weimar” i titeln på böcker registrerade på biblioteksdatabasen Libris får mer än 1 800 träffar, de flesta på tyska, näst flest på engelska och ett 40-tal på svenska; åtskilliga böcker har naturligtvis översatts mellan olika språk. Under alla förhållanden är utbudet av böcker om Weimartyskland imponerande. En sökning på internetbokhandeln Bokus för innevarande år resulterar i omkring 20 nya böcker med Weimar i titeln.

Själv har jag genom åren tillgodogjort mig några volymer med Weimar i titeln av såväl svenska som angloamerikanska författare: Walter Laqueurs Weimar: A Cultural History (1974), Ragnar Svanströms Kejsarens arvtagare: En bok om Weimarrepublikens Tyskland (1982), Folke Schimanskis Historien om Weimar: En kultur i Europas mitt (1998), som handlar om staden Weimar, och Erik Weitz’ Weimar-Tyskland: Löfte och tragedi (2008). Heinrich August Winklers Weimar 1918–1933: Die Geschichte der ersten deutschen Demokratie (1993) lär vara ett standardverk på området för den som orkar ta sig igenom drygt 700 sidor på tyska.

Den som inte vill anta den tyska utmaningen har nu ett alternativ: Harald Jähners Vertigo: The Rise and Fall of Weimar Germany 1918–1933 (WH Allen 2024, 454 sidor), ett arbete som inom kort blir svenskspråkigt med titeln Hisnande tider på Daidalos förlag. Jähner är kulturjournalist och har tidigare bland annat arbetat som redaktör på Berliner Zeitung. Han publicerade för några år sen en bok om Tyskland åren efter andra världskriget: Wolfzeit, på svenska Vargatider (Daidalos 2022).

Vertigo har ett omslag som förmedlar en känsla av svindel, med några motorentusiaster blickande ut över alperna. Man frestas att jämföra med Philipp Bloms volymer om liv och kultur i västvärlden, där Vertigo (2008) betecknar förkrigstiden och Fracture (2015) mellankrigstiden. Jähner kunde likaväl som Blom ha stannat för Fracture. Han skriver redan i förordet om hur människor i Weimarrepubliken upplevde att samhället var splittrat i ”oförsonligt motsatta världar”. Men Vertigo är naturligtvis en bra titel som för tankarna till de tyska filmer om höga berg i vilka Leni Riefenstahl klättrade omkring.

Jähner arbetar sig genom Weimartiden i förord, 14 kapitel och en epilog som redogör för de centrala aktörernas mestadels sorgliga öden efter 1933. Han börjar självfallet vid krigsslutet: det yttre trycker när segrarmakterna i Versaillesfördraget krävde väldiga skadestånd och det inre kaoset när kommunister till och frikårer tävlade om att kväva den nyfödda republiken i dess linda. Högerextremisterna hade mest blod på händerna men fick de lindrigaste straffen.

Den alldaglige rikspresidenten, socialdemokraten Friedrich Ebert, gav, trots att han utsattes för spott och spe från vänster och höger, viss stadga åt republiken. Dock skakade dess grundvalar av hyperinflationen när 5 000 tryckerier pumpade ut nya sedlar å Riksbankens vägnar och ”när [d)et fanns människor med miljoner i fickorna men ingenting i magarna”. Inflationen underblåste dansfeber och prostitution. Sedan valutan stabiliserats i november 1923 gick Weimar in i en fas av ekonomisk tillväxt fram till den stöt, börskraschen på Wall Street hösten 1929, som satte världen och inte minst Tyskland i gungning.

Jähner ägnar sig mer åt kultur än åt politik och ekonomi. Kraftiga motsättningar rådde på alla områden. Det gällde byggnadskonsten med stridsfrågor som om taken borde vara sluttande eller platta. Det gällde kvinnornas intåg på arbetsmarknaden som hade börjat i krigsindustrin och fortsatte i kontorslandskapen och som gav dem en självständighet utan tidigare motstycke. Det gällde de pulserande städerna och den accelererande bilismen. Det gällde dansflugor som Charleston, Shimmy shake och jazz; det har sagts att människorna i Weimarrepubliken dansade på randen av en vulkan. Större enighet rådde om betydelsen av gymnastik, idrott, skogsvandringar och välbyggda kroppar.

En intressant historia för den som är intresserad av ekonomi, och som Jähner förmedlar, är den om Georg Carl Lahusen, ägaren till den största yllefabriken i Tyskland. Han expanderade sin verksamhet under det glada 20-talet, byggde ett överdådigt kontorskomplex och ett palats med 107 rum åt sig själv. Men byggena vilade på falsk bokföring. När Lahusen i maj 1931 erkände för Jacob Goldschmidt, chef för Danatbanken, att han var konkursfärdig kastade denne en kontorsstol mot honom. Danat och flera andra banker gick omkull och kreditsystemet frös till is.

Den stora depressionen med sin massarbetslöshet gav Weimarrepubliken nådastöten. Riksdagen sidsteppades. Heinrich Brüning utsågs av presidenten Paul von Hindenburg till rikskansler och satte landet på svältkur. Skälen var flera: de amerikanska lånen hade upphört, inflationsskräcken satt i den tyska ryggmärgen och det gällde att visa krigets segrarmakter att tyskarna svalt för att få ner de drakoniska krigsskadestånden.

Reaktioner mot Weimar-andan satte in på alla plan. Traditionell vals ersatte individuell dans, svarta jazzmusiker behövde inte längre göra sig besvär. Kvinnor lade ner kjolarna och på hullet. Män med tjurnackar blev åter på modet.

Den sista akten med dess manipulativa eller naiva huvudrollsinnehavare – Hindenburg, Franz von Papen, Kurt von Schleicher, Alfred Hugenberg – har berättats så många gånger att den inte behöver rekapituleras här. Den stora tragiken ligger i att Hitler erbjöds makten samtidigt som ljus skymtade i tunneln. Ekonomin hade börjat repa sig och krigsskadestånden hade i det närmaste avskrivits.

Det finns påtagliga likheter mellan 1920-talet och vår tid, inte minst flödet av information över människor som lever i skilda världar. Jähner skriver om hur tyskar av olika grupperingar levde i ”sina egna bubblor” utan förmåga att kommunicera med varandra samtidigt som telefoner, tidningar och radio skapade informations- och kontaktmöjligheter som aldrig förr. Influerare, bland andra unga kvinnor med snabba bilar, fick stort genomslag i mode- och motorpress. De traditionella könsrollerna var i upplösning: ”Androgynitet var en del av revolutionen och följaktligen högst politiserad.” Även en för ögonblicket pågående svensk diskussion om huruvida kvinnligt inflytande gör staten mjuk förebådades: Jähner citerar författaren Friedrich Georg Jünger enligt vilken staten normalt är manlig medan Weimarrepubliken var feminin.

Människor, i synnerhet på landet, vände sig liksom de gör i dag mot urbana eliter men trånade efter en hejdundrande elitist, en primitiv och stark man som kunde göra slut på ”det politiska käbblet”. Seriösa tidningar kallades för ”lögnpress” och det talades om att ”dränera träsket”.

Jähner bygger i stor utsträckning på skönlitteratur, tidskrifter och dagspress och citerar ofta sina källor. Det innebär att han kan återge hur en rad mer eller mindre kända aktörer upplevde och tolkade sin samtid. De tolkade den ofta, i såväl med- som motgång för republiken, diametralt olika. Jähner framkallar en såväl hisnande som sönderbruten bild.

Benny Carlson är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet