Benny Carlsson: Dimmorna skingras

Händelser på hotell i bergstrakter omges inte sällan av en aura av mystik. När det gäller dylika händelser av betydelse för efterkrigstidens ekonomiska politik går tankarna i första hand till Bretton Woods i New Hampshire och Mont Pèlerin i Schweiz.

Bretton Woods-systemet föddes 1944 och dog på 1970-talet. Mont Pèlerin-sällskapet föddes 1947 och lever fortfarande. Det brukar betraktas som den nyliberala anden i den flaska som korkades upp på 1970- och 80-talen och som varit föremål för många kannstöperier. Dess inflytande ses som löftesrikt eller hotfullt, beroende på vad som rör sig i organet bakom betraktarens öga.

Men vad hände egentligen på hotellet i Mont Pèlerin i april 1947? Svaret ges i en bok av Bruce Caldwell: Mont Pèlerin 1947: Transcripts of the Meeting of the Mont Pèlerin Society (Hoover Institution Press 2022). Mötet hade sammankallats av Friedrich von Hayek, som fått ett väldigt genomslag för sin planhushållningskritik i Vägen till träldom (1944). Han hade lyckats övertala 39 framstående samhällsvetare från Europa och Amerika att komma till Mont Pèlerin i Schweiz i syfte att bilda ett internationellt liberalt sällskap. Hans sekreterare Dorothy Hahn förde pennan under det tio dagar långa mötet och det är dessa anteckningar, hämtade ur arkivet vid Hoover Institution, som Hayek-specialisten Bruce Caldwell från Duke University förra året lät publicera, med en utmärkt introduktion, lagom till sällskapets 75-årsjubileum.

Bakgrunden till mötet var den statliga maktutövningen under den stora depressionen och andra världskriget som hotade att bli bestående efter kriget. Det gällde, ansåg Hayek, att mobilisera ett antal intellektuella till motstånd mot statsaktivismen, alltså att göra ett liberalt omtag ungefär som efter första världskriget. Den som tror att mötet resulterade i en väl koordinerad agenda för en liberal offensiv får emellertid tänka om, även om deltagarna slutligen enades om ett principuttalande. Många olika viljor och åsikter bröts mot varandra. Låt oss ta några exempel.

En session ägnades åt att klargöra skillnaden mellan ett laissez-faire-system av Ludwig von Mises typ och ett system av den typ Hayek förespråkade där stat och lagstiftning strävar efter att göra konkurrensen så effektiv som möjligt. Hayek varnade för att patent, copyright och aktiebolag skapar monopol. Mises förklarade att staten är alla monopols moder. Frank Graham från Princeton hade föreställt sig att mötet sammankallats för att finna en medelväg mellan fängelset och djungeln. Han ansåg att Mises representerade djungeln. Även andra deltagare vände sig mot Mises. Det var sannolikt under denna diskussion Mises förklarade att de församlade var en hop socialister och stövlade ut ur rummet.

I sessionen om en europeisk federation utspann sig en ännu en ordväxling mellan Hayek och Mises. Mises menade att betydelsen av institutioner ofta överskattas medan betydelsen av ideologier underskattas: ”Om många människor tror att krig kan förbättra deras läge kommer ett kontor i Genève inte att förhindra krig.” Mises likställde här tydligen intressekamp med ideologi. Hayek undrade om inte ideologier påverkar institutioner men Mises invände att påverkan går i motsatt riktning. I så fall, kan man tycka, borde väl inte institutionernas betydelse vara överskattad.

När temat liberalism och kristendom diskuterades förklarade filosofen Karl Popper att religioner tenderar att vara intoleranta. ”Men liberalismen är tolerant. Det enda vi inte tolererar är intolerans.” Frank Knight undrade om ”de kristna kommer att tillåta oss att vara liberaler”. Den tyskamerikanske ekonomen Karl Brandt ansåg att kristendom och liberalism i vart fall förenas av en gemensam attityd till individen.

Två svenskar fanns med i bilden: ekonomihistorikern Eli Heckscher och statsvetaren Herbert Tingsten. Heckscher hade tidigare varit redaktör för Svensk Tidskrift, Tingsten var nybliven chefredaktör för Dagens Nyheter. De båda hade åren 1944-45 utmärkt sig som motståndare till socialdemokratins planhushållningsplaner och har liknats vid ett dubbelpar i tennis. Den eftertänksamme Heckscher tog långbollarna medan den ettrige Tingsten smashade vid nätet.

Hayek räknade i ett tal upp namnen på 26 personer som var inbjudna men inte hade kunnat komma. Samtliga hade enligt Hayek uttryckt sympati för syftet med mötet. Bland dem fanns Heckscher. Tingsten var ende svensk närvarande vid mötet. Han hade enligt Caldwell träffat Hayek året dessförinnan när denne besökte Stockholm. Tingsten trivdes inte i sällskapet och lät i sina memoarer förstå att de flesta deltagarna företrädde en gammalliberalism som var honom främmande. Han deltog aldrig mer i sällskapets möten.

Caldwell har alltså skingrat dimmorna kring foten av Mont Pèlerin. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess. Men det är en annan historia, främst berättad av ekonomihistorikern R M Hartwell i A History of the Mont Pèlerin Society (Liberty Fund 1995). Förresten, nästa Mont Pèlerin-möte äger rum i Bretton Woods.

Benny Carlson är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.