Benny Carlsson: Heckscher-biografin är här!

Första delen av uppsalaprofessorn i ekonomisk historia Ylva Hasselbergs länge emotsedda biografi över Eli F. Heckscher har sett dagens ljus. Det är ingen liten händelse för svenska ekonomihistoriker, historiker och nationalekonomer eller för läsare av Svensk Tidskrift, den tidskrift som återupplivades av Heckscher och Gösta Bagge 1911. Tidskriften betecknar sig i dag, med inspiration från Heckschers ekonomiskpolitiska verksamhet under 1920-, 30- och 40-talen, som liberalkonservativ. Vid tiden för tidskriftsstarten var Heckscher emellertid snarare socialkonservativ.

Biografin, på Gidlunds förlag, har titeln Vetenskapens karaktär och första delen har undertiteln Oberoende liv 1879-1924. Den täcker tiden från Heckschers födelse fram till vad som beskrivs som ett lite lugnare mellanspel i hans hektiska tillvaro. Den varvar på ett medryckande sätt skeenden i hans privata, vetenskapliga och ekonomiskpolitiska liv. Den bjuder på en berättelse som man, åtminstone som ekononomihistoriker, har svårt att lägga ifrån sig när man en gång börjat läsa.

Eli Heckscher är en av de mest imponerande gestalterna i svensk samhällsvetenskap under 1900-talet. Det finns därmed åtskillig litteratur som belyser olika sidor av hans verksamhet. Samtidigt har hans herkuliska verksamhet och litteraturen om den inneburit att ingen före Hasselberg haft tid eller ork nog att belysa honom i helfigur. Att Hasselberg avsatt så mycket tid (mer än tio år om än inte på heltid) och kraft åt detta projekt är värt all beundran. Arbetet bygger på uppsjö av litteratur, offentligt tryck och arkivmaterial, inte minst brevväxling.

Vi får djupa inblickar i familjen Heckschers liv: Det ömsesidiga beroendet mellan den lillgamle Eli och den dominerande modern Rosa, hur fadern Isidor och systern Ella hamnar i utkanten av detta kraftfält, Elis gradvisa frigörelse från modern och möte med blivande hustrun Ebba, balansgången och det närmast karikatyrmässiga svärmorsförhållandet mellan Ebba och Rosa, hur Rosa försöker domptera barnbarnet Gunnar samtidigt som Eli inte har mycket tid över för sin son, Elis och Ebbas sorg över ett barn som dör i tuberkulös hjärnhinneinflammation.

Vi får följa Heckschers bildningsgång i Uppsala under historikern Harald Hjärne och nationalekonomen David Davidson samtidigt som han får vänner för livet bland studiekamraterna i ”juntan”. Vi får erfara att han åtminstone en gång i livet spänner bågen för hårt. Av planerna på att behandla merkantilismen i en licentiatavhandling blir ett mer beskedligt arbete om det så kallade produktplakatet; det stora verket om merkantilismen får ligga i stöpsleven i närmare 30 år. Doktorsavhandlingen om järnvägarnas betydelse för Sveriges ekonomiska utveckling sätter Heckscher på spåret som ambulerande informationsinsamlare. Vi får veta att han åtminstone en gång sätter makt och inflytande framför oberoende, när han 1912 väljer att stanna kvar på Handelshögskolan i stället för att ta en erbjuden professur i Uppsala.

Heckschers uppsats om ekonomisk historia från 1904 nagelfars och Hasselberg slår fast att Heckscher till skillnad från Wicksell inte var marginalist. När Heckscher 1909 börjar föreläsa som professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan har han dock blivit halvmarginalist: ”här samsas Ricardo och marginalisterna och något egentligt tydligt ställningstagande till vad som driver en ekonomi, prisbildningen eller produktionen, finns inte att tillgå”. Ännu vid slutet av första världskriget befinner sig marginalismen enligt Hasselberg i marginalen.

Heckschers verksamhet under första världskriget – hans böcker om Världskrigets ekonomi från 1915 och Kontinentalsystemet från 1918 samt hans arbete i Statens Krigsberedskapskommission – behandlas ingående. Hasselberg betonar att Heckscher under kriget arbetade för statlig planmässighet och rationalitet. Inget konstigt med det. Han kom – liksom Gustav Cassel – att verka i samma anda inför krigshotet 1939. En vettig liberal förstår att skilja på situationer när samhällets väl och ve är i fara och situationer när det är business as usual. Jag har själv i Svensk Tidskrift förra året åberopat Heckscher som föredöme när det gäller att mobilisera statens resurser mot ett samhällshot som coronan.

Efter första världskriget utkämpar Heckscher en tullstrid med Cassel som försämrar det redan dåliga förhållandet mellan de båda. Vid samma tid inleds hans långvariga gräl med lärjungen Bertil Ohlin, nämligen i fråga om vem som bidragit med vad till det så kallade Heckscher-Ohlin-teoremet. Även i detta fall spelar Cassel en nyckelroll eftersom Ohlin i sin doktorsavhandling 1924 om Handelns teori utgår från dennes jämviktsteori och håller Heckschers artikel från 1919 om ”Utrikeshandelns påverkan på inkomstfördelningen” kort. Hasselberg ser inte Heckschers artikel som uttryck för att han blivit neoklassisk teoretiker. Återstår att se vad nationalekonomerna har att säga om saken.

I fråga om Heckschers ideologiska utveckling ser Hasselberg ingen längre, etappvis omorientering utan en rörelse i liberal riktning först hösten 1918. Hon finner att Heckschers budskap i programskriften Gammal och ny ekonomisk liberalism (1921) i många stycken är ”närmast klassiskt Manchesterliberalt” men inte liberalt av 1800-talstyp eller besläktat med det senare 1900-talets nyliberalism. Samtidigt menar hon, efter vad jag kan förstå, att tidigare bedömare misstagit Heckschers självständighet och principfasthet för omvändelse. Det skulle alltså med Heckscher vara på liknande sätt som med Cassel. Denne antydde nämligen, när han fick gliringar för sin ändrade hållning över tid, att det inte var han själv utan världen som förändrats.

Heckscher var onekligen en man som gick sin egen väg. När det gäller vetenskapen ledde hans principfasthet och pliktmedvetenhet till återkommande konflikter med flertalet av hans ekonomkollegor. När det gäller den ekonomiska politiken tog han föga hänsyn till politiska partiers eller ekonomiska intressegruppers taktiska manövrerande och kohandlande. Ingen har tydligare formulerat detta än Ernst Wigforss, som betecknade Heckscher som ”en riktprick vid navigeringen i de ekonomisk-politiska farvattnen”. Hasselbergs helporträtt är i sin tur en riktprick som forskning om Heckscher i fortsättningen har skäl att förhålla sig till.

Utan att vilja förringa Hasselbergs insats måste jag ändå till sist göra en markering. Hasselbergs biografi ger intryck av att hon beträtt nästintill jungfrulig mark eller ett fält där andra mest spritt ogräs. Man saknar hänvisningar till personporträtt gjorda av Heckscher-vänner som Bertil Boëthius, Herman Brulin, Arthur Montgomery och Ernst Söderlund. Heckscher-kännaren Rolf Henriksson nämns vid några få tillfällen; han får anmärkning i förbindelse med Heckscher-artikeln om ekonomisk historia från 1904 och tillsammans med Mats Lundahl i en fotnot vad gäller benämningen av Heckscher som neoklassiker i början av 1920-talet. Kurt Wickman skymtar i en not.  Hänvisningar till ekonomer som Harry Flam, June Flanders och Ronald Jones saknas i samband med artikeln om utrikeshandel från 1919. (Själv har jag mindre anledning att klaga över att vara osynliggjord; jag får flera fiskar varma.) Hasselberg uppnår härigenom en effekt av fräschör och flyt men samtidigt ådagalägger hon en ambition hon inledningsvis tar avstånd ifrån: ”att bygga sitt eget varumärke, att marknadsföra sin personlighet”.

Ambitionen är uttalad från start. Hasselberg ser stora likheter mellan sig själv och Heckscher. Hon är liksom han arbetsam, oberoende, kritisk och besvärlig. Han skapar resonans hos henne, appellerar till hennes ”innersta”. Det är förståeligt att en identifikation kan behövas eller uppstår längs vägen när man ägnar så mycket av sitt liv åt en annan människas liv. Samtidigt blir det lätt att vända blicken bort från sidor av studieobjektet som försvårar identifikationen. Hasselberg är förstås medveten om detta, om vikten av ”att separera sig själv från den man skriver om”. Hur väl hon lyckats kombinera identifikation med separation är nog för tidigt att säga. Jag ser fram emot del II.

Benny Carlson är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet