Benny Carlsson: Skymning i Väst

Två böcker som analyserar västvärldens predikament efter Trump I är väl värda att begrunda även om de farhågor författarna ventilerar har antagit oanade proportioner efter Trump II: Peter Heathers och John Rapleys Why Empires Fall (Allen Lane 2023) och Martin Wolfs The Crisis of Democratic Capitalism (Penguin Books 2024).

För den som ser västvärlden som ett imperium i skymningsljus är det frestande att jämföra med Romarriket. Två författare som inte motstått frestelsen är Peter Heather, historiker med Romarriket som specialitet, och John Rapley, nationalekonom med globalisering som främsta intresseområde. De inleder Why Empires Fall med konstaterandet att en studie av Roms fall ger viktiga lärdomar för Väst av i dag. De tar emellertid avstånd från dem som med inspiration från Edward Gibbons Decline and Fall of the Roman Empire ser inre sönderfall ochinvasion av främlingar som undergångsfaktorer. Deras tolkning går ut på att ett imperium påverkar den ekonomiska utvecklingen i periferin på ett sätt som i det långa loppet utmanar dess centrum.

Boken består av två delar. Den första delen behandlar Roms och västvärldens uppgång parallellt. Den andra delen identifierar faktorer bakom Roms fall och undersöker vilken betydelse de kan ha för västvärlden av i dag.

Den första delen börjar med att beskriva ”det amerikaledda västliga imperiet” (USA, Kanada, Europa, Australien, Nya Zeeland, Japan) på dess höjdpunkt 1999 då det med en sjättedel av jordens befolkning svarade för 80 procent av världens produktion och konsumtion. Tio år senare hade produktionsandelen fallit till 60 procent. På motsvarande sätt stod det romerska imperiet år 399 på höjden av välstånd och makt. Gibbons berättelse om långvarig moralisk och ekonomisk röta i imperiets centrum förkastas av Heather och Rapley liksom de jämförelser som gjorts mellan inre förfall i dåtidens Rom och dagens Amerika: ”Gibbon hade fel. Det Romerska imperiet genomgick inte ett långvarigt, sakta förfall från det andra århundradets Gyllene Ålder tills dess fall blev oundvikligt i det femte. Imperiets välstånd kulminerade alldeles vid tiden före kollapsen.”

När det gäller Roms och Västs uppgång beskriver Heather och Rapley hur de ekonomiska och politiska kraftfälten gradvis förskjuts till nya områden allteftersom ’imperierna’ växer. I båda fallen påverkar expansionen olika periferier bortom imperiernas gränser. I dessa periferier (som författarna delar upp i inre och yttre) uppstår nya eliter som samlar på sig ekonomiska rikedomar, politisk makt och militära teknologier och utmanar imperiernas centrum.

Redogörelsen för Roms nedgång tar avstamp i periferierna. Av okänd anledning sätter sig hunnerna i öster i rörelse mot Europa vilket i sin tur driver gotiska grupper mot Romarriket. Även om romarna i omgångar besegrar olika inkräktare sluter sig dessa samman i större allianser av visigoter och vandaler. Eftersom det romerska riket är stort och kommunikationerna långsamma krävs två eller flera kejsare för att försvara det mot yttre hot vilket leder till inre motsättningar.

Författarna vänder sig med emfas mot dem som, med Rom i åtanke, vill se vår tids migranter till Väst som ”barbarer vid porten” och skriver att ”den moderna världen erbjuder inte den mest avlägsna parallell till de väldiga, organiserade militära allianser som tvingade sig över gränsen och lade beslag på stora delar av Roms fasta egendomar”. Och vidare: ”Ingenting i papperslös invandrares osäkra tillvaro i dagens USA har den minsta likhet med en vandalkrigare som njöt det romerska goda livet i Nordafrika.”

Rom var i stort sett en nollsummeekonomi. Väst är en tillväxtekonomi som under efterkrigstiden behövde stora mängder arbetskraft i takt med att dess befolkningar åldrades och slutade växa. Arbetskraften kunde importeras eller också kunde produktionen förläggas till länder med gott om billig arbetskraft. ”Att sätta totalt stopp för migration verkar vara ett recept för total ekonomisk nedgång”, skriver Heather och Rapley och hänvisar till Japan som visserligen uppvisat social sammanhållning och begränsad brottslighet men till priset av ekonomisk stagnation. Om västländerna vill fortsätta växa behöver de arbetskraft, argumenterar författarna och frågar: Var ska den komma ifrån? Trumps önskan att få arbetskraft från Norge och inte från ’skithålsländer’ är fåfäng. Några större migrationsströmmar mellan västländerna lär inte uppstå eftersom de genomgått samma demografiska transition och eftersom skillnaderna i välstånd inte är särskilt stora.

De ekonomiska och politiska maktförskjutningar som en gång utmanade Rom och som i dag utmanar Väst har vissa likheter. I båda fallen handlar det om att hantera en stormakt i öster – då Persien, nu Kina – samt olika utmanare i periferin. Heathers och Rapleys recept för att rädda det västerländska ’imperiet’ är i korta drag följande: Konfrontera kineserna endast när de hotar en stabil världsordning och bryter mot internationella lagar och avtal. Acceptera att maktförhållandena i världen har förändrats. Bygg allianser med länder som i någon mån delar västerländska värderingar så som Indien, Sydafrika och Brasilien och som har sina egna skäl till att inte vilja hamna under kinesiskt förmyndarskap. Acceptera att invandring behövs när befolkningarna åldras.

Som främsta hinder på denna väg framhålls den amerikanska isolationismen och de nationalistiska strömningarna i Europa. ”Väst kan inte göra sig självt stort igen på det gamla sättet. Den ekonomiska organisationens tektoniska plattor, på vilka de gamla politiska strukturerna vilar, har förflyttat sig på ett avgörande sätt och inget kommer att flytta dem tillbaka. Politikerna i Väst måste säga sanningen om detta till sina medborgare och börja bygga en ny, mindre självupptagen världsordning […].”

I Roms fall innebar statens oförmåga att försvara gränserna att stora jordägare bytte sida för att få beskydd, vilket innebar att Roms skatteintäkter minskade, vilket innebar minskade möjligheter att försvara gränserna. I Västs fall beskriver författarna hur problemen med svag produktivitetstillväxt och åldrande befolkningar skjutits på framtiden med hjälp av privat och offentlig skuldsättning. Roms nattväktarstat fick allt svårare att uppfylla sitt kontrakt, Västs välfärdsstater står inför liknande svårigheter.

Why Empires Fall är en i sidor räknat (189) ganska blygsam bok men beträffande innehållet allt annat än blygsam. Författarnas förslag om hur en ny världsordning i vilken västvärldens viktigaste landvinningar kan bevaras genom alliansbyggen kombinerade med viss ödmjukhet har onekligen mer som talar för sig än drömmar om att enskilda nationer ska bli ’stora igen’ och stämpling av icke-västliga länder som ’skithål’.

Några gånger tycker man sig se motsägelser i författarnas resonemang. Å ena sidan betonar de att ett växande imperium skapar periferier som växer i välstånd och makt. Å andra sidan ansluter de till ett neokolonialt synsätt och beskriver världen efter 1945 som ”ett globalt kommersiellt system i vilket nettoflödet av resurser fortsatte flyta från den globala ekonomins gamla imperieperiferi till dess västliga imperiecentrum”. De för resonemang om ökade ekonomiska klyftor, polarisering och populism i Väst som knappast kan tolkas i andra termer än inre sönderfall. När det gäller migrationsresonemangen verkar de räkna med att alla invandrare till Väst kommer i arbete och bidrar till ökade skatteintäkter och minskade försörjningskvoter.

Till sist, beträffande framställningskonsten: Det är ganska tydligt att de båda författarna har svarat för var sina avsnitt och inte bemödat sig särskilt mycket om att forma en helgjuten text. Avsnitten om Romarriket är (med reservation för bias föranledd av undertecknads intresseinriktning) omständliga och snåriga, avsnitten om Västvärlden slagkraftiga och lättillgängliga, de utgör en effektiv ekonomisk-historisk berättelse i kortformat.

***

Martin Wolf, ekonomisk chefskommentator på Financial Times, är en garvad samtidsanalytiker som också han drar en parallell till Romarriket: ”Ett komplicerat samhälle utan eliter är otänkbart. Ett som är dominerat av rovgiriga, kortsiktiga och amoraliska eliter är alltför sannolikt. Om sådana eliter uppstår i en demokratisk republik kommer den att kollapsa. Det hände i den sena Romerska republiken.” Denna formulering återfinns i Wolfs senaste bok The Crisis of Democratic Capitalism. Wolf är alltså till skillnad från Heather och Ripley benägen att se moraliskt förfall som ett stort problem. Hans optimism från den 20 år gamla Why Globalization Works är i stora stycken bortblåst. Utvecklingen har i höst tagit en vändning, med trumpismens triumf i USA, som bekräftar Wolfs värsta farhågor och som gör en del av hans resonemang daterade. Men han är trots allt en minervauggla i skymningsljuset, vars observationer alltid är värda att beakta.

I sin bok analyserar Wolf förhållandet mellan marknadsekonomi och politisk demokrati, ett ’äktenskap’ präglat av såväl inre motsättningar som ömsesidigt beroende. Han går, med uppbådande av stora mängder fakta (närmare 50 diagram och några tabeller), igenom styrkor och svagheter hos dessa båda sätt att organisera den mänskliga tillvaron och han framför, som en slags socioterapeut, en rad förslag om hur äktenskapet ska kunna räddas.

Den kris som västvärldens demokratiska kapitalism upplever, bara tre årtionden efter dess triumf, har många orsaker: ny teknik, ökad ekonomisk ojämlikhet, ekonomisk kris, pandemi, massmigration, giriga eliter, aggressiva auktoritära regimer i omvärlden. Wolf varnar: ”Den demokratiska recessionen av i dag kan utvecklas till en fullständig demokratisk depressionen, som i Europa på 1930-talet, men den här gången i global skala.”

Krisens epicentrum är USA. På 1930-talet trodde den konservativa eliten i Tyskland att den kunde använda en populistisk gaphals som marionett, på 2010-talet trodde den konservativa eliten i USA detsamma. I båda fallen visade sig marionetten vara okontrollerbar: ”Att USA under Donald Trump slutade försvara demokratin, hans fientlighet mot demokratiska allierade och demokratiska normer och hans förakt för den liberala globala ekonomiska ordningen är potentiellt omvälvande händelser”, konstaterar Wolf. Det närmast ofattbara, att Trump lyckats förvandla det republikanska partiet till ”en antidemokratisk kult”, utgör ett hot mot hela västvärlden. Detta skrevs före trumpismens återkomst till makten med de flesta ’checks and balances’ undanröjda.

Wolfs bok består av fyra delar. Han redogör i första delen för den demokratiska kapitalismens framväxt, i andra delen för vad som gått snett, i tredje delen för hur man skulle kunna åtgärda problemen. I fjärde delen bedömer han den demokratiska kapitalismens läge i världen, främst visavi Kina, och drar sina slutsatser.

Konflikterna mellan demokrati och kapitalism är uppenbara: Demokratin är nationell och baserad på jämlikhet, marknadsekonomin global och baserad på ojämlika utfall. Samtidigt kan demokrati och kapitalism i det långa loppet inte leva utan varandra. ”Historien har inte varit nådig mot hoppet att man kan ha en levande demokrati utan en konkurrensduglig marknadsekonomi.” Diktatur i kombination med kapitalism förekommer däremot med Kina som det stora experimentet. Endast framtiden kan utvisa om det är hållbart.

Marknaden och demokratin vilar på friheten att välja och göra det man tror är bäst för sig själv och samhället. ”I grund och botten är båda komplementära sidor av mänsklig frihet och värdighet”, förklarar Wolf. Före de kapitalistiska demokratierna fanns bara ”de gamla hierarkiska samhällena, i vilka rikedom och makt var två sidor av samma mynt”. Den demokratiska kapitalismen är emellertid en skör balansakt på många plan, ”mellan individ och samhälle, mellan privat och allmänt, mellan frihet och ansvar, mellan ekonomi och politik, mellan pengar och etik, mellan eliter och folk, mellan medborgare och icke-medborgare, mellan det nationella och det globala. […] När dessa balanser fungerar är äktenskapet mellan liberal demokrati och marknadskapitalism det mest framgångsrika systemet i världshistorien.” Balansakten avbryts om staten tar full kontroll över ekonomin (socialism, kommunism) eller om kapitalisterna tar full kontroll över staten (plutokrati) så som nu skett i USA.

Vad har gått snett i det komplicerade äktenskapet? Svaren är som sagt många. I USA har den amerikanska drömmen blivit alltmer av en hägring. Medelklassen har försvagats. De superrika har lagt beslag på en allt större andel av inkomster och tillgångar och fått allt större inflytande över politiken. Produktivitetsutvecklingen har varit svag. Kapitalismen har urartat med långtgående finanskapitalism, monopolisering, skatteflykt och privilegiejakt; man tycker sig se likheter med tiden före första världskriget. Finanskris, migrationskris och covidpandemi har skapat ekonomisk osäkerhet, underminerat tron på eliternas duglighet och utlöst primitiva gruppdynamiska reaktioner.

Wolf skriver om yttre och inre hot mot den demokratiska kapitalismen. Ett yttre hot är den byråkratisk-auktoritära kapitalismen (Kina). Ett inre hot är den demagogisk-auktoritära kapitalismen, där en ledare kommer till makten genom allmänna val och börjar montera ner demokratin. Wolf skräder inte orden: ”Anti-pluralistisk populism är en farlig fiende till den liberala demokratin eftersom den betraktar opposition som förräderi, rättvisa val som illegitima, rättsstatsprinciper som ett avskyvärt hinder, parlament som oförskämda och allt som hindrar ledaren från att göra vad han tycker är rätt som outhärdligt.” Sådana regimer tenderar att bli kleptokratiska. ”Deras politik består av lögner, förtryck och stöld, dold under en fasad av kärlek till folket.” Här är Wolf inne på samma tema som Anne Applebaum i Autocracy, Inc. (nyligen recenserad av undertecknad i Svensk Tidskrift).

Det politiska landskapet har på senare årtionden blivit alltmer svårnavigerat. Där tidigare den ekonomiska dimensionen dominerade har identitet fått stor betydelse. Vänstern fokuserar mindre på jämlikhet och mer på gruppidentiteter, högern mindre på frihet och mer på nationella identiteter. Vänstern, som var stark bland lågutbildade låginkomsttagare, har alltmer kommit att förknippas med högutbildade höginkomsttagare medan utvecklingen inom högern har varit den omvända. ”Jag älskar de lågutbildade”, som Trump uttryckt saken.

För Wolf är en robust välfärdsstat en nödvändig stabilisator för att den kapitalistiska skutan inte ska gå i kvav. Låt-gå-kapitalism skapar alltför stor osäkerhet för den stora majoritet som inte har råd att försäkra sig mot arbetslöshet och sjukdom. Detta begrep som bekant redan Bismarck och i hans efterföljd de flesta politiker i västvärlden. Endast i USA har myntet inte riktigt fallit ner – där är en revolver i handskfacket eller byrålådan viktigare för tryggheten än allmän sjukvårdsförsäkring – med påföljd att den ekonomiska osäkerheten där är större än i andra länder, vilket i sin tur skapat bördig jordmån för populism.

I sina förslag till reformering av kapitalismen utgår Wolf från Karl Poppers idé om ”stegvis social ingenjörskonst”. Att överge den dynamiska marknadsekonomin vore att retirera till hopplöshet och fattigdom. Det gäller att identifiera och åtgärda uppenbara brister i samhällsmaskineriet. Wolf ser fyra ledstjärnor – trygghet, möjlighet, välstånd och värdighet – och finner i Franklin Roosevelts New Deal grundstenar till väl fungerande ekonomi och demokrati. Wolf lägger ut texten om dessa grundstenar på 70-talet sidor som inte låter sig sammanfattas på några rader och som i vart fall när det gäller USA förlorat all aktualitet.

I migrationsfrågan är Wolf inte lika sorglös som Heather och Rapley. I sina resonemang om nationalstaten och migrationen argumenterar han för patriotism och menar att vänsterns förakt för arbetarklassens patriotism varit ett stort misstag. ”För de flesta vanliga människor är medborgarskapet en källa till stolthet, trygghet och identitet.” Och: ”Den demokratiska staten tillhör dess medborgare, som är knutna till varandra med band av lojalitet och tillit.” Följaktligen måste invandringen kontrolleras. Det tar tid för invandrare att bli medborgare, att bli accepterade och fullt ut delta i landets angelägenheter. En välfärdsstat bygger på solidaritet mellan människor i ett land och kan inte erbjuda sina förmåner till människor från hela världen utan att kollapsa.

De yttre hoten, slutligen, stavas Kina, Ryssland, Nordkorea, Iran. Wolfs råd om hur de ska hanteras är ungefär desamma som Heathers och Rapleys. De liberala demokratierna måste bygga allianser med länder runt om i världen som har vissa demokratiska reflexer och inte på nåd och onåd vill låta sig utlämnas åt diktaturer som är lika rovgiriga som gårdagens kolonialister. I förhållande till Kina talar Wolf för samarbete, konkurrens, samexistens och konfrontation men absolut inte väpnad konflikt.

Sammanfattningsvis: Wolf har levererat ett omfattande (474 sidor) manifest, genomsyrat av såväl lidelse som faktaspäckad analys, allt elegant formulerat. Man brukar ju ibland efter en blöt diskussionsafton lite generat skoja om att alla världens problem blivit lösta. Om Wolf kan man säga att han tagit sig an den uppgiften på nykter kaluv. Men världen är inte en arena där nykterheten triumferar.

Benny Carlson är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.