Berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit
1947
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BERÄTTELSE
OM VAD I RIKETS STYRELSE SIG TILLDRAGIT
Avförste bibliotekarie,friherre BROR GÖSTA CEDERSTRÖNI, Stockholm
VID riksdagens högtidliga öppnande överlämnar justitieministern på rikssalen till vardera kammarens talman ett exemplar av
den publikation, vars titel läses här ovan. Det sker i kraft av
stadgandet i riksdagsordningen § 34: »Vid detta tillfälle» – på
rikssalen – »låter Konungen till lagtima riksdag i två exemplar
… överlämna propositionen angående statsverkets tillstånd och
behov … ävensom berättelse om vad i rikets styrelse sedan nästföregående lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit; …» Den
som oförberedd tar del av detta aktstycke blir i förstone en smula
konfunderad och frågar sig måhända med någon oro: Har Kungl.
Maj:t under sistförflutna år inte fattat viktigare styrelsebeslut än
tillsatt ett antal kommitteer, och har svenska folket under samma
tid inte haft allvarligare sysselsättningar än att spela på lotteri~
Berättelsen innehåller nämligen väsentligen förteckning av under
året arbetande kommitteer, uppställda i departementsordning, med
därtill hörande person- och sakregister jämte på visst sätt specificerad tablå över kommittekostnader, kronologisk och systematisk förteckning av tryckta kommittebetänkanden samt i tabellform anordnad uppgift om under året beviljade anslag av lotterimedel. Denna avdelning föregås av en likaledes departementsvis
uppställd allmän avdelning, som merendels inte tar mer än ett
tiotal sidor i anspråk, och som från respektive departements förvaltningsområde meddelar ett antal strödda notiser. För den oinvigde förefalla de vara valda på måfå och han frågar sig med
undran: varför just dessa och inte andra~ Isynnerhet som det
inte är ärendenas stora vikt som förlänat dem detta hedersomnämnande. Det är nämligen aldrig några sensationella saker som
offentliggöras på detta sätt. För att taga ett enda exempel meddelar justitiedepartementet i 1945 års berättelse att rådhusrätterna
i Filipstad, Hudiksvall och Hjo lagts under landsrätt, att en fångkoloni för jordbruksarbete inrättats i anslutning till vårdanstalten å Hall samt att statens rättsläkarstation i Stockholm inrättats och börjat sin verksamhet den l jan. 1945.
190
Berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit
Om berättelserna varit försedda med årgångsbeteckning skulle
den som nu framlägges ha haft årgångssiffran 96, och det ligger
137 år mellan denna och den första. Under denna långa tidsrymd
har berättelsen förändrats såväl till form som innehåll. Likheten
är därför inte stor mellan den första och den sista. – Det stadgande vi nyss citerade hade sin motsvarighet i 1810 års riksdagsordning § 26, varifrån det gällande är hämtat. Det lydde där:
»Härefter (på rikssalen) för konungen själv eller, där konungen
är frånvarande eller han så för gott finner, statsministern för
utrikes ärendena ordet till riksens ständer, och låte dem avhöra
berättelsen om vad i rikets styrelse sig tilldragit.» I följande §
upptogos bestämmelserna om statsverkspropositionen. Huruvida
grundlagstiftaren gjort sig någon konkret föreställning om vad
denna berättelse skulle innehålla är icke bekant. Möjligen har
man haft i tankarna de berättelser åtskilliga ämbetsverk under
frihetstiden inlämnade till ständerna och velat i förändrade former och med annat syfte återuppväcka denna tradition. De frihetstida verksberättelserna voro emellertid var för sig vidlyftiga
statsakter. Av grundlagsbudets formulering synes framgå att berättelsen borde vara så beskaffad att den läte sig avhöra vid ett
rikssalssammanträde, d. v. s. den fick inte vara alltför omfångsrik och den skulle lämpa sig för uppläsning. I överensstämmelse
härmed äro också berättelserna till att börja med avfattade.
Den första avgavs till Örebroriksdagen 1810, bär af Wetterstedts
kontrasignatur och är, liksom de närmast följande, med största
sannolikhet författad av honom. Med hänsyn till den korta tid
som förflutit sedan föregående riksdag kunde den icke vara särskilt
innehållsrik – den upptar inte mera än tre trycksidor – och
borde med sin blomstrande retoriska framställning lämpa sig särdeles väl för högläsning. Språket är så ordrikt och frånvaron av
konkreta detaljer så påfallande att man stundom blir en smula
tveksam om vad som åsyftas. »I överensstämmelse med riksens
ständers yttrade underdåniga önskningar om vidtagande av särskilta allmännare anstalter, välgörande för den lidande mänskligheten, har kongl. maj:t, därtill påkallad av dess hjärtas böjelser,
åt en särskild kommitte överlämnat, att i möjligaste måtto söka
uppfylla detta ändamål» torde översatt på nusvenskt språk helt
helt enkelt betyda att kungl. maj :t tillsatt en fat.tigvårdsutredning. överraskande te sig de allmänna omdömen kungl. maj :t anser sig böra fälla om sig själv: »Genom de redan fattade beslut
över sådana riksens ständers allmänna önskningar – och över
14- 4i280 Svensk Tidslc1·ift 1947 191
… ..- ..
Bror Gösta Cederström
särskilda stånds eller fullmäktiges ifrån särskilta städer och landsorter underdåniga ansökningar, har kongl. maj :t med tillfredsställelse ådagalagt sina grundsatser av rättvisa och välvilligt nit
att befrämja den enskilda idoghetens verkningsfrihet, och i följd
därav, den allmänna välmågans tillväxt.» »Vid användandet av
statens medel, har kongl. maj:t iakttagit den sparsamhet, som
rikets belägenhet, kongl. maj :ts allvarliga tänkesätt och riksens
ständers yttrade önskningar gemensamt påkallade.»
Nästa berättelse är, även den, ganska kort (9 s.); den hänvisar
till kronprinsens tidigare på året (7 jan. 1812) avgivna berättelse
över sitt regentskap. Den är sin föregångare lik. I berättelsen till
1815 års riksdag har den ståtliga retoriska formen kommit att
svara bättre mot innehållet. De första tio sidorna ägnas åt en expose av de utrikespolitiska händelserna och inledes med följande
vältaliga ord:
»Från höjden av en tron, byggd på segrande vapen och av lydkonungars troner omgiven härskade en kraftfull man, från Njemen till
Tajo, från Sundet till Kalabriens yttersta gränser. Ryssland, skyddat
genom sin makt, Sverige genom sitt avskilda läge, England genom
sin nationalanda och hundrade segrar på havet vunna, samt den spanska halvön genom sina söners mod, voro ännu de enda länder, där
franska örnarna ej hunnit att befästa sitt välde, och där antingen i
blodiga strider, eller ock endast på avstånd, ljudet av deras ledares
bud förspordes. Men huru länge hade denna lämning av Europas frihet kunnat motväga lyckans och övermodets kraft, om det fruktansvärda härtåg nått målet för sina beräkningar som kejsar Napoleon,
i juni månad 1812, riktade emot ryska riket~»
Därefter redogöres i huvuddrag för vad som sedermera har kallats 1812 års politik och för dess resultat, föreningen med Norge
om vilken kungl. maj:t uttalar förhoppningen: »det är med livlig
känsla av försynens nåd, som vakat över detta urgamla rike, och,
efter prövningarnas och olyckornas tid, låtit en ny dag uppgå
över Norden, som kongl. maj:t gör sig förvissad, att den förening,
som nu lyckligen blivit stiftad emellan Skandinaviens båda riken,
skall, av inbördes kärlek, och inbördes förtroende, emot alla tidens
och lyckans skiften befästas.» Efter denna utrikespolitiska expose
följer den inrikespolitiska. »Sådana hava kongl. maj :ts åtgärder
varit» slutar berättelsen, »och kongl. maj :t överlämnar nu till
riksens ständers mogna och eniga medverkan att giva en ny verksamhet och stadga åt den inre samhällsordningen och därigenom
ett ökat anseende åt fäderneslandets yttre förhållanden.))
192
Berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit
De Wetterstedtska berättelserna – han har kontrasignerat ännu
tvenne – utmärka sig för sin rika språkdräkt. Till en del får
den skrivas på tidens smak, till en del på författarens personliga
konto. Han har tydligen tagit fasta på att de skulle uppläsas och
velat göra dem till retoriska praktstycken. Emellertid torde han
blivit illa lönad för mödan om man får tro en notis i TrolleWachtmeisters Minnen. Den som skulle föredraga dessa mästerstycken var, som vi sett, utrikesstatsministern, men von Engeström
kunde enligt Trolle-Wachtmeisters vittnesbörd icke konsten att
läsa rätt innantill. Notisen hänför sig till riksdagens avslutning
1815: »På rikssalen öfverträffade h. exc. Engeström sig sjelf i
konsten att icke kunna läsa innantill. Wetterstedt stod som på
glöd, ty denna gången blef kungens af honom författade tal alldeles obarmhertigt sönderslitet. Hans excellens läste t. ex. ’undergifvenhet för allmänhetens beslut’, i stället för allmaktens, och
syntes helt rörd öfver att H. M:t yttrade sig så populärt. Förmedelst den dåliga läsningen kunde man intet fatta af talet annat
än dess opassande längd och en och annan högtrafvande fras, som
bar stämpel af fabriken, derifrån den kom. Hvad den fraseologien är för en sjukdom hos våra snillen!»
Under Wetterstedts tid erhöll berättelsen- frånsett språketden yttre gestaltning beräffande uppställning och anordning och
i stort sett det innehåll den skulle bibehålla under ståndsriksdagarnas och ännu länge under kammarriksdagarnas tid. Den avfattades sedan W. lämnat författarskapet, med ett och annat återfall, på en mera nykter, en smula avrundad kansliprosa. Allteftersom utvecklingen fortskrider blir den rikare på detaljer och
växer i omfång. I enskildheter avviker en berättelse från den andra, men på det hela taget har den redan nu fått sin definitiva
form. Den inledes med några ord om rikets vänskapliga relationer
till främmande makter eller med redogörelse för ingångna traktater. Om någon tilldragelse inom kungahuset omförmäles sättes
den först. Härefter följer redovisningen för rikets inre styrelse
med ärendena på ett undantag grupperade efter deras sammanhang med de fyra statsexpeditionerna: först komma ecklesiastikärendena, sedan, och detta utgör undantaget, justitieärendena,
därpå kameral- och inrikes-civil-, därpå krigs- och slutligen finansoch handelsärendena. Den inbördes ordningen mellan expeditionerna är icke den i grundlagen upptagna. Man har måhända ansett sig böra nämna ärendena rörande religionsvården först att
döma av W:s egna ord i 1812 års berättelse: »Kongl. maj:t har i
193
..~ .
Bror Gösta Cederström
synnerhet låtit sig angeläget vara att bibehålla och uppmuntra den
aktning för religionen utan vilken ett folk snart skall sakna både
ett stöd för sina förhoppningar och den säkraste borgen för sin
närvarande sällhet.» Med denna disposition kunde det inte undvikas att samma ämne stundom återkom i olika sammanhang i
berättelsen.
Efter departementalreformens genomförande följde uppställningen den i grundlagen fastställda departementsordningen. Vad
som i berättelsen upptages är dels förvaltningens allmänna gång
inom administrationens olika grenar – och därvid fälles gärna
inlednings- eller avslutningsvis ett generellt omdöme: »Religionen
har väl vårdats av ett nitiskt prästerskap» eller liknande -, dels
viktigare detaljer: upprättande av nya ämbetsverk, omorganisation av gamla, utfärdande av nya instruktioner, av viktigare författningar, igångsättande av större byggnads- och andra företag,
avslutande av äldre o. s. v. Efter hand utmönstras de allmänna
omdömena och även meddelandena om förvaltningens allmänna
gång, och berättelsen koncentrerar sig på det nya inom förvaltningens olika grenar. Vissa uppgifter fixeras som fasta beståndsdelar i berättelsen: Utrikesdepartementet redovisar för ingångna
traktater, justitie-, civil- respektive social- och ecklesiastikdepartementen för ändringar i rikets judiciella, administrativa och ecklesiastika indelning. Tidigt lämna de flesta och så småningom alla
departement en förteckning på utfärdade författningar. Därjämte
meddelas utdrag ur underställda verks och myndigheters verksamhetsberättelser. De äro ganska varierande ifråga om utförlighet; i allmänhet får nyupprättade ämbetsverk gott utrymme och
behålla det genom ett flertal berättelser men reduceras sedan till
några få statistiska data för att ge plats för yngre nykomlingar.
Allteftersom statsverksamheten växer bli dessa meddelanden flera.
stundom ger berättelsen fakta som utöver det s. a. s. byråkratiska nyhetsvärdet ha mera allmänt intresse. 1834 års berättelse
slutar med omnämnande av kolerafarsoten. Av 1847 års berättelse
inhämtas, att regeringen friköpt 523 slavar på S:t Barthelemy
för 47,044 spanska daler jämte 156 sp. daler i omkostnader, och av
1865 års att folkmängden därsammastädes ökat med 32 personer.
1898 års berättelse – för att göra ett långt hopp framåt i tiden –
lämnar en redogörelse på en sida för allmänna konst- och industriutställningen 1897. I 1891 års berättelse återfinnes under civildepartementet följande uttalande, som i någon mån erinrar om
den Wetterstedtska epoken:
194
Berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit
»Ett amerikanskt örlogsfartyg har under det gångna året till Sverige överfört de jordiska kvarlevorna av den svenskfödde man, som
i lifstiden bar det berömda namnet John Ericsson. Den hedersbevisning av sällsynt slag, som Amerikas Förenta Staters president och
folk ägnat vår bortgångne frejdade landsman och i honom hela det
svenska folket, skall hos detta fortleva i tacksamt minne. Hans åt
fäderneslandet återbördade stoft vilar nu i den bygd, som sett honom födas.»
Av de här angivna elementen sammanfogas framställningen till
en löpande berättelse. Den växer med åren i omfång och har vid
stimelstidens slut nått över 120 sidor 4:o. – 1834 ändrades formatet
på bihangen till riksdagstrycket från liten 8:o till liten 4:o. Berättelsen trycktes hädanefter med särskild stil och försågs med
kantrubriker; trots sitt växande omfång blev den lättöverskådlig.
-Riksdagsordningen omnämner som bekant icke trontalet. Ceremonien på rikssalen förutsattes huvudsakligen skola bestå av åhö-
rande av berättelsen och – enligt den äldre ordningen eventuellt – överlämnande av statsverkspropositionen. Trontalet utfyllde emellertid en väsentlig del av rikssalssammanträdet, läsningen av berättelsen anslöt direkt till talet och den hade därför
till att börja med ingen inledning och ej heller någon avslutning.
Det dramatiska innehållet i 1815 års berättelse krävde en introduktion, vars ståtliga lydelse vi ovan citerat; sedermera blev det
praxis att berättelsen försågs med inledning eller åtminstone
några inledningsord. 1840 års berättelse är den sista som har så-
dana. De äro värda att återges. Ur dem talar en stark men icke
alldeles oberättigad självkänsla samtidigt som de äro ett självförsvar mot elen kritik av styrelsens åtgärder, som på goda grunder kunde väntas bliva framställd vid den kommande riksdagen:
>>Sällan eller aldrig hava Svea rikes hävder kunnat, i en oavbruten
följd, framvisa ett längre, ett lyckligare, tidsskifte av fred och lugn
än det av mer än ett fjärdedels århundrade, för vilket kungl. maj :t
och nationens, efter fem års förlopp, ånyo församlade ombud nu inför den Allsmäktiges tron nedlagt tacksamhetens gemensamma gärd.
Varhelst den nordiska halvöns förenade folk vända sina blickar, utöver haven som omgiva och fjällen som värna dem, skola de, i måttet
av en lagbunden frihet, i tryggheten av ett stadgat oberoende, i helgden av orubbade rättigheter, i värdet av finansiella fördelar, icke
finna anledning till missgynnande jämförelser, om prövningen är
sansad, rättvis och uppriktig.»
1815 års berättelse avslutades med en ovan anförd vädjan till
ständerna om enig medverkan i arbetet för fäderneslandets förkovran. Följande berättelser innehöllo några avslutningsord av
i allmänhet liknande innebörd. 1847 ersattes de med lokutionen:
195
,- .
Bror Gösta Cederström
»Kongl. maj:t förbliver rikets ständer med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.»
Berättelsens titel lydde från början: »Berättelse om vad sig i
rikets styrelse tilldragit sedan sista riksdag.» Den har under tidens lopp undergått några smärre modifikationer. 1844 ändrades
den till: »Berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit», detta
förmodligen för att uppnå verbal överensstämmelse med riksdagsordningen. Från och med 1851 lydde den: »Berättelse om vad i
riket och dess styrelse sig tilldragit»; från och med 1879: »Berättelse om vad i rikets styrelse sedan sista riksdags sammanträde
sig tilldragit»; från och med 1906: »Berättelse … sedan sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit.» Slutligen fick den 1942
sin nuvarande lydelse: »Berättelse till … års lagtima riksdag om
vad i rikets styrelse sig tilldragit.»
De ord vi nyss anförde ur 1840 års berättelse hade måhända
även en särskild adress. 1839 utgav P. A. Wallmark en samling
av dittills avgivna berättelser under titeln: »Öfversigt af de förnämsta åtgärder inom förvaltningens alla grenar ifrån år 1809 till
och med 1838.» Till samlingen fogade han ett systematiskt register och ett tillägg med summarisk redogörelse för styrelsens åtgärder efter 1834, året för den sista berättelsen. De närmare omständigheterna i samband med publikationen äro inte kända; sannolikt är väl, att Wallmark handlade på uppdrag från högre ort.
Avsikten med arbetet framgår i alla händelser tydligt nog av
företalet: att hos en större allmänhet framkalla ett erkännande
av »de stora förbindelser fäderneslandet har till sin konungs outtröttliga omsorger, upphöjda åsikter, vishet och förutseende». Tidrymden omspänner tjugo år av Karl .Johans regering och översikten har tydligtvis velat vara ett bidrag till hugfästande av
detta jubileum.
En annan av tidens kända publicister, Anders Lindeberg, fann
likaledes tidpunkten lämpad för en återblick och en värdesättning,
ehuru i en annan anda och med andra avsikter än de av Wallmark uttalade. I »Bidrag till Sveriges historia efter den 5 november 1810» (D. 1-2. Sthlm 1839) gör han – för att begagna hans
egna ord – slutlikvid med Karl Johan och hans regering. Med
utgångspunkt från berättelserna, som han avtrycker i sammandrag, underkastar han hela Karl J ohans styrelse en synnerligen
detaljerad, närgående och närsynt kritisk granskning. Vad man
kan säga om denna är, att den möjligen är uppriktig, men knappast sansad och alldeles inte rättvis. Hans kommentar till berät- 196
Berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit
telserna är genomgående ironisk, stundom ganska giftig. Att närmare ingå på hans anmärkningar har numera inte något större
intresse, men det bör påpekas, att när han skämtar med berättelsernas författare för dennes retoriska överdrifter, för han onekligen den goda smakens talan. Hur man än vill betrakta berättelserna äro de i någon form den ena statsmaktens redovisning inför
den andra, och de värdesättande omdömen, som däri i skilda sammanhang fällas om styrelsegrenarnas verksamhet, äro knappast
på sin plats. När Lindeberg påtalar detta, har han onekligen rätt.
Lindebergs skrift väckte uppseende och gav upphov till en livlig
pressdebatt. I oppositionstidningarna applåderades han, och där
framhölls särskilt, att hans påståenden voro ovederläggliga, eftersom de voro fotade på styrelsens egna uppgifter i berättelserna
och andra officiella dokument. Bland dem, som kände sig uppfordrade att resa gensagor, befann sig bl. a. även Wallmark; han
samlade sina bidrag till en vederläggning i en »Historisk-statistisk
återblick på Sveriges yttre och inre förhållanden under de sistförflutna trettio åren; med särskilt avseende på vad därom förekommer i den bekanta skriften: »Bidrag till Sveriges historia ifrån
den 5 november 1810» (Sthlm 1843). Det ligger i öppen dag, att
Lindebergs skärskådan av Karl Johans styrelse var enögd och
hans kritik ensidig. Samma omdöme gäller om W allmarks försvar. Den stort anlagda debatten lämnade ingen rikare behållning
för ett nyktrare och riktigare bedömande av regimen. Detta torde
emellertid ha varit det enda tillfälle, då styrelseberättelserna tagits till utgångspunkt för och använts som tillhyggen i den offentliga politiska diskussionen.
Vid övergången till kammarriksdagarna blev tidsintervallen
mellan riksdagarna avsevärt kortare. Berättelsen skulle nu avgivas årligen och behövde därför inte bli så omfångsrik. Den bibehöll emellertid sin karaktär av sammanhängande framställning
oförändrad och var trots allt ett ganska digert aktstycke. Under
det nya riksdagsskedets första år gick den ned i sidantal från 85
år 1867 till 59 år 1875. Vid denna tidpunkt företog man drastiska
beskärningar och lyckades nedbringa sidantalet i den följande till
39 sidor. Men härvid förändrade den karaktär; den blev inte en
sammanhängande berättelse utan en serie fristående notiser av
varierande längd utan inbördes sammanhang. Detta utseende behöll den till sekelskiftet. Då kom ett nytt element in i berättelsen
som i tidens fullbordan skulle praktiskt taget uppsluka dess övriga
innehåll: kommitteerna.
197
.-
Bror Gösta Cederström
Kungl. maj:t hade alltid låtit sig angeläget vara att i någon
form redovisa för vad som blivit av de initiativ riksdagen tagit.
Dessa utmynnade ofta i önskemål om utredningar, och berättelserna innehålla också, från den första, redogörelser för olika kommitteer, stundom ganska utförliga. Men någon fullständigare redovisning lämnas inte och avsågs inte heller. I motion av David
Bergström vid 1900 års riksdag yrkades nu under hänvisning till
den vikt och omfattning kommitteväsendet fått, att kungl. maj:t
årligen skulle lämna riksdagen en förteckning på samtliga under
året arbetande kommitteer och utredningar, och att en sådan
lämpligen kunde inflyta i ett supplement till berättelsen. Riksdagen avlät en skrivelse i överensstämmelse med motionärens förslag, och från och med 1901 redovisas kommitteerna i berättelsen.
De infördes emellertid icke i ett supplement utan upptogos i den
löpande berättelsen under respektive departement, i allmänhet
sist men för ett par departement i början. Genom denna mycket
betydande tillförsel vidgades ramen högst väsentligt, det blev åter
nödvändigt att söka åstadkomma förkortningar. Sådana genomfördes i 1907 års berättelse. I görligaste mån skars uppgifterna i
den allmänna berättelsen ned till blotta rubriker, endast i få fall
lämnades kortare eller längre notiser. Rent typografiskt gjorde
framställningen ett egendomligt intryck. En uppgift i texten
kunde taga en eller annan rad i anspråk under det att rubriken
i kanten, som innehöll ungefär detsamma, tog betydligt flera. Texten företedde därför på många sidor stora luckor. Samtidigt tillväxte kommitteredogörelsen, och blev, insprängd som den var i
den allmänna berättelsen, ohanterlig och svåröverskådlig. Vid
1913 års riksdag framställdes därför yrkanden om en helt ny kommitteförteckning, skild från berättelsen. Den borde ge fullständigare redogörelse för kommitteernas verksamhet och därjämte
redovisa kostnaderna. Resultatet av aktionen blev att man i följande års berättelse genomförde den uppdelning som ursprungligen föreslagits. I en allmän del sammanfördes de uppgifter, som
hörde till den egentliga styrelseberättelsen, och i en särskild för
sig förtecknades kommitteerna, ordnade departementsvis. Summarisk redovisning av kostnaderna för varje kommitte infördes.
Emellertid fortfar berättelsen att växa. På den allmänna avdelningen breder bl. a. listan på utfärdade författningar ut sig
över många sidor (1920: justitiedep. 11, finansdep. 18, eckl.-dep.
4,5 s.) och på den särskilda ökar kommitteerna i antal. Redogörelsen är dessutom i enskildheter mycket ojämn. En kommitte av- 198
Berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit
färdas på några rader och en annan sträcker sig över 5-6 sidor.
När vi nå 1920-talets första år har berättelsen blivit en nådig
lunta på över 300 sidor, vilken det inte är så nådigt att taga sig
fram i, alla typografiska hjälpmedel till trots. Här behövde tillgripas radikala medel för att åstadkomma förkortning och förenkling.
I 1923 års berättelse genomfördes dessa efter vissa förberedelser
föregående år och man gick synnerligen hårdhänt till väga. Den
allmänna berättelsen skars ned till blott ett 10-tal sidor och fick
då det utseende den nu har. Det mesta försvann och det lilla som
lämnades kvar står där egentligen endast därför att något måste
stå. Samtidigt gjordes kommitteberättelsen mera enhetlig. Kommitteerna numrerades för varje departement efter kronologisk
ordning, grupperade i två avdelningar: kommitteer, som under
året avslutat sin verksamhet och sådana som fortsätta sitt arbete,
och för varje kommitte lämnades uppgift om datum för tillsättning, sammansättning, kort redogörelse för arbete under året samt
ev. avgivna betänkanden. I särskilda tabellbilagor redovisades
kommittekostnaderna departementsvis och specificerades så att
kostnaderna för berättelseåret och närmast föregående särskilt
angåvos jämte totalkostnaderna. Vidare försågs kommitteavdelningen med kantrubriker angivande departementets signatur och
kommittens nr; det blev härigenom lätt att slå i den. I dessa anordningar har sedermera inga andra ändringar vidtagits än att
tabellerna över kommittekostnaderna från och med 1932 ytterligare specifierats efter yrkanden som emanerade från 1930 års
statsrevisorer, och att från 1937 utförligt referat lämnas av direktiven för nytillsatt kommitte, 1940 kompletterat med hänvisning
till det nr i posttidningen där direktiven tryckas. Uppslaget till
sistnämnda ändring gavs av K. G. Westman i en motion vid
1936 års riksdag.
statsrevisorerna år 1929 ägnade ett avsnitt av sin berättelse åt
fördelningen av anslagen av lotterimedel och gjorde i samband
härmed ett uttalande, att ekonomiskt stöd i form av anslag ur
dessa medel givits till en mängd olika ändamål och institutioner,
för vilka därjämte särskilda anslag beviljats eller äskats å riksstaten. Revisorerna ansåge önskvärt, att i och för prövning av dessa
senare anslagsäskanden riksdagen erhölle kännedom om lotterimedlens fördelning genom årlig redogörelse i samband med statsverkspropositionen. statsutskottet anslöt sig till detta uttalande
och föreslog, att en dylik redogörelse lämpligen kunde inflyta i
199
•’
,..
Bror Gösta Cederström
styrelseberättelsen; vidare yrkade utskottet att redogörelsen skulle
uppställas så, att den jämte senaste kalenderår redovisade de nio
dessförinnan liggande. Riksdagen biföll utskottets hemställan och
avlät skrivelse i enlighet med utskottets förslag. Från och med
1936 intogs för att uppfylla det uttryckta önskemålet i berättelsen en tablå över lotterimedlens fördelning, de första två åren
omfattande de sista tio åren, men i fortsättningen endast omfattande det sistförflutna kalenderåret.
Redan långt innan nu angivna förändringar genomförts hade
berättelsen gjort sin tjänst och spelat ut sin roll såsom berättelse
om vad i rikets styrelse sig tilldragit. Så länge den byggde på
opublicerat material, som den återgav i lämpliga utdrag och sammanfattningar jämte uppgifter från departementens egen verksamhet hade den sitt stora värde som källa. På 1830-talet började
emellertid verken offentliggöra årsberättelser och bearbetningar
av statistiskt material, och vid århundradets mitt organiserades
den officiella statistiken, och dess stora serie Bidrag begynte utkomma, i förstone endast några få litterre men efter hand så
många alfabetet kunde rymma. Berättelsen fyllde dock alltjämt
ett behov och tjänade en uppgift som en bekväm och lättillgänglig
sammanfattning så länge den förblev en verklig berättelse. När
detta upphörde, och när samtidigt bearbetningen av den officiella
statistiken fortskred och gav upphov till hanterligare och överskådligare årliga sammandrag av de stora och vidlyftiga bidragen, förlorade den bet-ydelse även i nämnda hänseende.
Vad som nu står kvar är relikter av vad som en gång varit.
Justitie- och socialdepartementen lämna sina uppgifter om förändringar i rikets judiciella och administrativa indelning, ty så
har av ålder skett, utrikesdepartementet sin förteckning av ingångna traktater och de övriga departementen några strödda bidrag från sina verksamhetsområden – där de inte helt enkelt
inskränka sig till en hänvisning till statsverkspropositionen, så-
som i några fall förekommit de sista åren – och detta efter vad
det förefaller tydligtvis endast för att uppfylla grundlagens bud
att en berättelse skall avlämnas. I och för sig är detta en skä-
ligen torftig motivering. Därmed vare icke sagt att inte berättelsen skulle kunna få ett verkligt innehåll om man inom vederbörande departement inriktade sina ansträngningar på att ge en
rimlig föreställning eller åtminstone en antydan om vad man
egentligen sysslar med.
Den gamla riksdagsordningens föreskrift: »låte avhöra berättel- 200
Berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit
sen» förutsatte som vi nämnt en uppläsning på rikssalen. Under
den senare ståndstiden var detta en omöjlighet på grund av det
dryga innehållet. Förmodligen har man på ett eller annat sätt
fingerat den. När stadgandet överfördes till den nya riksdagsordningen § 34 gjordes en ändring: »Vid detta tillfälle låter konungen meddela lagtima riksdag berättelse om vad i rikets styrelse … sig tildragit, ävensom till riksdagen i två exemplar …
överlämna propositionen angående statsverkets tillstånd och behov …» Den tanke som kan utläsas bakom ändringen innebär,
att stadgandet lösgjordes från sin syftning på den konkreta berättelsen. Man skaffade sig fria händer att göra ett efter omständigheterna lämpat urval, som kunde föredragas på rikssalen och
varigenom grundlagens bud uppfylldes: att meddela berättelse.
Emellertid synes man ha fortsatt att fingera en uppläsning av den
årligen tryckta berättelsen. 1890 väcktes en motion med yrkande
om grundlagsändring, så att berättelsen (jämte riksdagsbeslutet)
ej skulle behöva uppläsas. Konstitutionsutskottet avstyrkte ändringen såsom obehövlig, och riksdagen följde utskottet utan debatt. I kammaren försvarade motionären sitt yrkande med att
ingen hörde på och ingen kunde höra vad statsministern läste, när
han föredrog berättelsen: »Man hör viskande samtal från bänkarna, men icke ett ord av vad som läses. Vad tjänar då läsningen till! Man hör sådant tal som: »få se om han tager två
blad i stöten; ja nu tog han verkligen två blad!»
I samband med de grundlagsändringar som vidtogos av 1932 års
riksdag och genomfördes 1933 erhöll § 34 sin nuvarande lydelse.
Initiativet togs av Gustav Rosen i en motion, i vilken han yrkade
att bestämmelsen om berättelsen skulle utgå. De meddelanden
statsministern gjorde på rikssalen saknade praktisk betydelse eftersom berättelsen omedelbart därefter utdelades till riksdagen.
Konstitutionsutskottet instämde med motionären, men då avsikten
inte vore att avskaffa berättelsen ändrades bestämmelsen i överensstämmelse härmed. Fråga är emellertid om icke utskottet därvid
gjorde sig skyldigt till ett förbiseende. Om meningen med ändringen 1866 varit den här ovan antydda: att lösgöra stadgandet
från den konkreta berättelsen, är man nu tillbaka vid utgångspunkten. Det kan icke råda tvekan om att vad som nu åsyftas
är just denna konkreta berättelse som av justitieministern överlämnas till kamrarnas talmän. Men då borde den bestämda formen återställas, och orden lyda: berättelsen om vad i rikets styrelse … och detta desto hellre som den därigenom kommer att
201
.’
Bror Gösta Cederström
svara mot propositionen angående statsverkets tillstånd och behov, som har den bestämda formen.
Berättelsen föranleder numera från riksdagens sida ingen annan åtgärd än att den lägges till handlingarna. Under ståndstidens första riksdagar lästes den dessförinnan hos stånden. Vid
några tillfällen sökte man anknyta en debatt till behandlingen av
berättelsen. Riksdagen antog under det nya statsskickets första
år vid skilda tidpunkter adresser till kungl. maj :t, tacksamhetsoch hyllningsadresser utan politisk innebörd. Från visst oppositionshåll sökte man emellertid vid de överläggningar som föregingo adressernas antagande ordna debatter efter engelskt parlamentariskt mönster, opinionsyttringar som betraktades med misstänksamhet på styrande håll. I bondeståndet, som vid läsningen
av berättelsen livats av underdånig tacksamhet för kungl. maj:ts
välgörande omsorger, väcktes nu i jan. 1823 förslag om en adress
till konungen. På riddarhuset bordlades förslaget, och det kunde
förutses att det skulle bli debatt i saken. Kungl. maj:t förekom
den genom att i skrivelse till ständerna avböja adressen med motiveringen »att han icke av grundlagens föreskrift kunde hämta
någon bestämd anledning till dylika adresser; att de möjligen
kunde synas lägga band på den granskning rikets ständer ägde
utöva över kungl. maj:ts ansvariga ämbetsmäns yttrade meningar
och att kungl. maj:t med fästat avseende på grundlagens orubbliga helgd och på rikets ständers däruti förvarade rätt ej ville
lämna ringaste förevändning åt en sådan tydning». Senare försök under ståndstiden att anordna mera allmänna opinionsyttringar inom riksdagen anknöto icke till berättelsen utan till trontalet, och den intresserade kan härom hänvisas till Gränströms
arbete: Adresser och adressdebatter, ur vilket ovanstående uppgifter äro hämtade. Ännu så sent som 1850 begärdes berättelsen
inom ett stånd på bordet, och en talare fogade en kritisk kommentar över regeringens åtgärder till densamma innan den lades till
handlingarna.
Med det innehåll den under denna tid hade utgjorde berättelsen
en både lämplig och naturlig anknytningspunkt för en generaluppgörelse i stor parlamentarisk stil med regeringen vid början
av varje riksdag i likhet med den engelska trontalsdebatten. Av
skilda orsaker blev det inte till denna utan till remissen av statsverkspropositionen, som en sådan uppgörelse kom att anknyta hos
oss, och därav har den också sitt säregna namn: remissdebatten.
202
OM VAD I RIKETS STYRELSE SIG TILLDRAGIT
Avförste bibliotekarie,friherre BROR GÖSTA CEDERSTRÖNI, Stockholm
VID riksdagens högtidliga öppnande överlämnar justitieministern på rikssalen till vardera kammarens talman ett exemplar av
den publikation, vars titel läses här ovan. Det sker i kraft av
stadgandet i riksdagsordningen § 34: »Vid detta tillfälle» – på
rikssalen – »låter Konungen till lagtima riksdag i två exemplar
… överlämna propositionen angående statsverkets tillstånd och
behov … ävensom berättelse om vad i rikets styrelse sedan nästföregående lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit; …» Den
som oförberedd tar del av detta aktstycke blir i förstone en smula
konfunderad och frågar sig måhända med någon oro: Har Kungl.
Maj:t under sistförflutna år inte fattat viktigare styrelsebeslut än
tillsatt ett antal kommitteer, och har svenska folket under samma
tid inte haft allvarligare sysselsättningar än att spela på lotteri~
Berättelsen innehåller nämligen väsentligen förteckning av under
året arbetande kommitteer, uppställda i departementsordning, med
därtill hörande person- och sakregister jämte på visst sätt specificerad tablå över kommittekostnader, kronologisk och systematisk förteckning av tryckta kommittebetänkanden samt i tabellform anordnad uppgift om under året beviljade anslag av lotterimedel. Denna avdelning föregås av en likaledes departementsvis
uppställd allmän avdelning, som merendels inte tar mer än ett
tiotal sidor i anspråk, och som från respektive departements förvaltningsområde meddelar ett antal strödda notiser. För den oinvigde förefalla de vara valda på måfå och han frågar sig med
undran: varför just dessa och inte andra~ Isynnerhet som det
inte är ärendenas stora vikt som förlänat dem detta hedersomnämnande. Det är nämligen aldrig några sensationella saker som
offentliggöras på detta sätt. För att taga ett enda exempel meddelar justitiedepartementet i 1945 års berättelse att rådhusrätterna
i Filipstad, Hudiksvall och Hjo lagts under landsrätt, att en fångkoloni för jordbruksarbete inrättats i anslutning till vårdanstalten å Hall samt att statens rättsläkarstation i Stockholm inrättats och börjat sin verksamhet den l jan. 1945.
190
Berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit
Om berättelserna varit försedda med årgångsbeteckning skulle
den som nu framlägges ha haft årgångssiffran 96, och det ligger
137 år mellan denna och den första. Under denna långa tidsrymd
har berättelsen förändrats såväl till form som innehåll. Likheten
är därför inte stor mellan den första och den sista. – Det stadgande vi nyss citerade hade sin motsvarighet i 1810 års riksdagsordning § 26, varifrån det gällande är hämtat. Det lydde där:
»Härefter (på rikssalen) för konungen själv eller, där konungen
är frånvarande eller han så för gott finner, statsministern för
utrikes ärendena ordet till riksens ständer, och låte dem avhöra
berättelsen om vad i rikets styrelse sig tilldragit.» I följande §
upptogos bestämmelserna om statsverkspropositionen. Huruvida
grundlagstiftaren gjort sig någon konkret föreställning om vad
denna berättelse skulle innehålla är icke bekant. Möjligen har
man haft i tankarna de berättelser åtskilliga ämbetsverk under
frihetstiden inlämnade till ständerna och velat i förändrade former och med annat syfte återuppväcka denna tradition. De frihetstida verksberättelserna voro emellertid var för sig vidlyftiga
statsakter. Av grundlagsbudets formulering synes framgå att berättelsen borde vara så beskaffad att den läte sig avhöra vid ett
rikssalssammanträde, d. v. s. den fick inte vara alltför omfångsrik och den skulle lämpa sig för uppläsning. I överensstämmelse
härmed äro också berättelserna till att börja med avfattade.
Den första avgavs till Örebroriksdagen 1810, bär af Wetterstedts
kontrasignatur och är, liksom de närmast följande, med största
sannolikhet författad av honom. Med hänsyn till den korta tid
som förflutit sedan föregående riksdag kunde den icke vara särskilt
innehållsrik – den upptar inte mera än tre trycksidor – och
borde med sin blomstrande retoriska framställning lämpa sig särdeles väl för högläsning. Språket är så ordrikt och frånvaron av
konkreta detaljer så påfallande att man stundom blir en smula
tveksam om vad som åsyftas. »I överensstämmelse med riksens
ständers yttrade underdåniga önskningar om vidtagande av särskilta allmännare anstalter, välgörande för den lidande mänskligheten, har kongl. maj:t, därtill påkallad av dess hjärtas böjelser,
åt en särskild kommitte överlämnat, att i möjligaste måtto söka
uppfylla detta ändamål» torde översatt på nusvenskt språk helt
helt enkelt betyda att kungl. maj :t tillsatt en fat.tigvårdsutredning. överraskande te sig de allmänna omdömen kungl. maj :t anser sig böra fälla om sig själv: »Genom de redan fattade beslut
över sådana riksens ständers allmänna önskningar – och över
14- 4i280 Svensk Tidslc1·ift 1947 191
… ..- ..
Bror Gösta Cederström
särskilda stånds eller fullmäktiges ifrån särskilta städer och landsorter underdåniga ansökningar, har kongl. maj :t med tillfredsställelse ådagalagt sina grundsatser av rättvisa och välvilligt nit
att befrämja den enskilda idoghetens verkningsfrihet, och i följd
därav, den allmänna välmågans tillväxt.» »Vid användandet av
statens medel, har kongl. maj:t iakttagit den sparsamhet, som
rikets belägenhet, kongl. maj :ts allvarliga tänkesätt och riksens
ständers yttrade önskningar gemensamt påkallade.»
Nästa berättelse är, även den, ganska kort (9 s.); den hänvisar
till kronprinsens tidigare på året (7 jan. 1812) avgivna berättelse
över sitt regentskap. Den är sin föregångare lik. I berättelsen till
1815 års riksdag har den ståtliga retoriska formen kommit att
svara bättre mot innehållet. De första tio sidorna ägnas åt en expose av de utrikespolitiska händelserna och inledes med följande
vältaliga ord:
»Från höjden av en tron, byggd på segrande vapen och av lydkonungars troner omgiven härskade en kraftfull man, från Njemen till
Tajo, från Sundet till Kalabriens yttersta gränser. Ryssland, skyddat
genom sin makt, Sverige genom sitt avskilda läge, England genom
sin nationalanda och hundrade segrar på havet vunna, samt den spanska halvön genom sina söners mod, voro ännu de enda länder, där
franska örnarna ej hunnit att befästa sitt välde, och där antingen i
blodiga strider, eller ock endast på avstånd, ljudet av deras ledares
bud förspordes. Men huru länge hade denna lämning av Europas frihet kunnat motväga lyckans och övermodets kraft, om det fruktansvärda härtåg nått målet för sina beräkningar som kejsar Napoleon,
i juni månad 1812, riktade emot ryska riket~»
Därefter redogöres i huvuddrag för vad som sedermera har kallats 1812 års politik och för dess resultat, föreningen med Norge
om vilken kungl. maj:t uttalar förhoppningen: »det är med livlig
känsla av försynens nåd, som vakat över detta urgamla rike, och,
efter prövningarnas och olyckornas tid, låtit en ny dag uppgå
över Norden, som kongl. maj:t gör sig förvissad, att den förening,
som nu lyckligen blivit stiftad emellan Skandinaviens båda riken,
skall, av inbördes kärlek, och inbördes förtroende, emot alla tidens
och lyckans skiften befästas.» Efter denna utrikespolitiska expose
följer den inrikespolitiska. »Sådana hava kongl. maj :ts åtgärder
varit» slutar berättelsen, »och kongl. maj :t överlämnar nu till
riksens ständers mogna och eniga medverkan att giva en ny verksamhet och stadga åt den inre samhällsordningen och därigenom
ett ökat anseende åt fäderneslandets yttre förhållanden.))
192
Berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit
De Wetterstedtska berättelserna – han har kontrasignerat ännu
tvenne – utmärka sig för sin rika språkdräkt. Till en del får
den skrivas på tidens smak, till en del på författarens personliga
konto. Han har tydligen tagit fasta på att de skulle uppläsas och
velat göra dem till retoriska praktstycken. Emellertid torde han
blivit illa lönad för mödan om man får tro en notis i TrolleWachtmeisters Minnen. Den som skulle föredraga dessa mästerstycken var, som vi sett, utrikesstatsministern, men von Engeström
kunde enligt Trolle-Wachtmeisters vittnesbörd icke konsten att
läsa rätt innantill. Notisen hänför sig till riksdagens avslutning
1815: »På rikssalen öfverträffade h. exc. Engeström sig sjelf i
konsten att icke kunna läsa innantill. Wetterstedt stod som på
glöd, ty denna gången blef kungens af honom författade tal alldeles obarmhertigt sönderslitet. Hans excellens läste t. ex. ’undergifvenhet för allmänhetens beslut’, i stället för allmaktens, och
syntes helt rörd öfver att H. M:t yttrade sig så populärt. Förmedelst den dåliga läsningen kunde man intet fatta af talet annat
än dess opassande längd och en och annan högtrafvande fras, som
bar stämpel af fabriken, derifrån den kom. Hvad den fraseologien är för en sjukdom hos våra snillen!»
Under Wetterstedts tid erhöll berättelsen- frånsett språketden yttre gestaltning beräffande uppställning och anordning och
i stort sett det innehåll den skulle bibehålla under ståndsriksdagarnas och ännu länge under kammarriksdagarnas tid. Den avfattades sedan W. lämnat författarskapet, med ett och annat återfall, på en mera nykter, en smula avrundad kansliprosa. Allteftersom utvecklingen fortskrider blir den rikare på detaljer och
växer i omfång. I enskildheter avviker en berättelse från den andra, men på det hela taget har den redan nu fått sin definitiva
form. Den inledes med några ord om rikets vänskapliga relationer
till främmande makter eller med redogörelse för ingångna traktater. Om någon tilldragelse inom kungahuset omförmäles sättes
den först. Härefter följer redovisningen för rikets inre styrelse
med ärendena på ett undantag grupperade efter deras sammanhang med de fyra statsexpeditionerna: först komma ecklesiastikärendena, sedan, och detta utgör undantaget, justitieärendena,
därpå kameral- och inrikes-civil-, därpå krigs- och slutligen finansoch handelsärendena. Den inbördes ordningen mellan expeditionerna är icke den i grundlagen upptagna. Man har måhända ansett sig böra nämna ärendena rörande religionsvården först att
döma av W:s egna ord i 1812 års berättelse: »Kongl. maj:t har i
193
..~ .
Bror Gösta Cederström
synnerhet låtit sig angeläget vara att bibehålla och uppmuntra den
aktning för religionen utan vilken ett folk snart skall sakna både
ett stöd för sina förhoppningar och den säkraste borgen för sin
närvarande sällhet.» Med denna disposition kunde det inte undvikas att samma ämne stundom återkom i olika sammanhang i
berättelsen.
Efter departementalreformens genomförande följde uppställningen den i grundlagen fastställda departementsordningen. Vad
som i berättelsen upptages är dels förvaltningens allmänna gång
inom administrationens olika grenar – och därvid fälles gärna
inlednings- eller avslutningsvis ett generellt omdöme: »Religionen
har väl vårdats av ett nitiskt prästerskap» eller liknande -, dels
viktigare detaljer: upprättande av nya ämbetsverk, omorganisation av gamla, utfärdande av nya instruktioner, av viktigare författningar, igångsättande av större byggnads- och andra företag,
avslutande av äldre o. s. v. Efter hand utmönstras de allmänna
omdömena och även meddelandena om förvaltningens allmänna
gång, och berättelsen koncentrerar sig på det nya inom förvaltningens olika grenar. Vissa uppgifter fixeras som fasta beståndsdelar i berättelsen: Utrikesdepartementet redovisar för ingångna
traktater, justitie-, civil- respektive social- och ecklesiastikdepartementen för ändringar i rikets judiciella, administrativa och ecklesiastika indelning. Tidigt lämna de flesta och så småningom alla
departement en förteckning på utfärdade författningar. Därjämte
meddelas utdrag ur underställda verks och myndigheters verksamhetsberättelser. De äro ganska varierande ifråga om utförlighet; i allmänhet får nyupprättade ämbetsverk gott utrymme och
behålla det genom ett flertal berättelser men reduceras sedan till
några få statistiska data för att ge plats för yngre nykomlingar.
Allteftersom statsverksamheten växer bli dessa meddelanden flera.
stundom ger berättelsen fakta som utöver det s. a. s. byråkratiska nyhetsvärdet ha mera allmänt intresse. 1834 års berättelse
slutar med omnämnande av kolerafarsoten. Av 1847 års berättelse
inhämtas, att regeringen friköpt 523 slavar på S:t Barthelemy
för 47,044 spanska daler jämte 156 sp. daler i omkostnader, och av
1865 års att folkmängden därsammastädes ökat med 32 personer.
1898 års berättelse – för att göra ett långt hopp framåt i tiden –
lämnar en redogörelse på en sida för allmänna konst- och industriutställningen 1897. I 1891 års berättelse återfinnes under civildepartementet följande uttalande, som i någon mån erinrar om
den Wetterstedtska epoken:
194
Berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit
»Ett amerikanskt örlogsfartyg har under det gångna året till Sverige överfört de jordiska kvarlevorna av den svenskfödde man, som
i lifstiden bar det berömda namnet John Ericsson. Den hedersbevisning av sällsynt slag, som Amerikas Förenta Staters president och
folk ägnat vår bortgångne frejdade landsman och i honom hela det
svenska folket, skall hos detta fortleva i tacksamt minne. Hans åt
fäderneslandet återbördade stoft vilar nu i den bygd, som sett honom födas.»
Av de här angivna elementen sammanfogas framställningen till
en löpande berättelse. Den växer med åren i omfång och har vid
stimelstidens slut nått över 120 sidor 4:o. – 1834 ändrades formatet
på bihangen till riksdagstrycket från liten 8:o till liten 4:o. Berättelsen trycktes hädanefter med särskild stil och försågs med
kantrubriker; trots sitt växande omfång blev den lättöverskådlig.
-Riksdagsordningen omnämner som bekant icke trontalet. Ceremonien på rikssalen förutsattes huvudsakligen skola bestå av åhö-
rande av berättelsen och – enligt den äldre ordningen eventuellt – överlämnande av statsverkspropositionen. Trontalet utfyllde emellertid en väsentlig del av rikssalssammanträdet, läsningen av berättelsen anslöt direkt till talet och den hade därför
till att börja med ingen inledning och ej heller någon avslutning.
Det dramatiska innehållet i 1815 års berättelse krävde en introduktion, vars ståtliga lydelse vi ovan citerat; sedermera blev det
praxis att berättelsen försågs med inledning eller åtminstone
några inledningsord. 1840 års berättelse är den sista som har så-
dana. De äro värda att återges. Ur dem talar en stark men icke
alldeles oberättigad självkänsla samtidigt som de äro ett självförsvar mot elen kritik av styrelsens åtgärder, som på goda grunder kunde väntas bliva framställd vid den kommande riksdagen:
>>Sällan eller aldrig hava Svea rikes hävder kunnat, i en oavbruten
följd, framvisa ett längre, ett lyckligare, tidsskifte av fred och lugn
än det av mer än ett fjärdedels århundrade, för vilket kungl. maj :t
och nationens, efter fem års förlopp, ånyo församlade ombud nu inför den Allsmäktiges tron nedlagt tacksamhetens gemensamma gärd.
Varhelst den nordiska halvöns förenade folk vända sina blickar, utöver haven som omgiva och fjällen som värna dem, skola de, i måttet
av en lagbunden frihet, i tryggheten av ett stadgat oberoende, i helgden av orubbade rättigheter, i värdet av finansiella fördelar, icke
finna anledning till missgynnande jämförelser, om prövningen är
sansad, rättvis och uppriktig.»
1815 års berättelse avslutades med en ovan anförd vädjan till
ständerna om enig medverkan i arbetet för fäderneslandets förkovran. Följande berättelser innehöllo några avslutningsord av
i allmänhet liknande innebörd. 1847 ersattes de med lokutionen:
195
,- .
Bror Gösta Cederström
»Kongl. maj:t förbliver rikets ständer med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.»
Berättelsens titel lydde från början: »Berättelse om vad sig i
rikets styrelse tilldragit sedan sista riksdag.» Den har under tidens lopp undergått några smärre modifikationer. 1844 ändrades
den till: »Berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit», detta
förmodligen för att uppnå verbal överensstämmelse med riksdagsordningen. Från och med 1851 lydde den: »Berättelse om vad i
riket och dess styrelse sig tilldragit»; från och med 1879: »Berättelse om vad i rikets styrelse sedan sista riksdags sammanträde
sig tilldragit»; från och med 1906: »Berättelse … sedan sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit.» Slutligen fick den 1942
sin nuvarande lydelse: »Berättelse till … års lagtima riksdag om
vad i rikets styrelse sig tilldragit.»
De ord vi nyss anförde ur 1840 års berättelse hade måhända
även en särskild adress. 1839 utgav P. A. Wallmark en samling
av dittills avgivna berättelser under titeln: »Öfversigt af de förnämsta åtgärder inom förvaltningens alla grenar ifrån år 1809 till
och med 1838.» Till samlingen fogade han ett systematiskt register och ett tillägg med summarisk redogörelse för styrelsens åtgärder efter 1834, året för den sista berättelsen. De närmare omständigheterna i samband med publikationen äro inte kända; sannolikt är väl, att Wallmark handlade på uppdrag från högre ort.
Avsikten med arbetet framgår i alla händelser tydligt nog av
företalet: att hos en större allmänhet framkalla ett erkännande
av »de stora förbindelser fäderneslandet har till sin konungs outtröttliga omsorger, upphöjda åsikter, vishet och förutseende». Tidrymden omspänner tjugo år av Karl .Johans regering och översikten har tydligtvis velat vara ett bidrag till hugfästande av
detta jubileum.
En annan av tidens kända publicister, Anders Lindeberg, fann
likaledes tidpunkten lämpad för en återblick och en värdesättning,
ehuru i en annan anda och med andra avsikter än de av Wallmark uttalade. I »Bidrag till Sveriges historia efter den 5 november 1810» (D. 1-2. Sthlm 1839) gör han – för att begagna hans
egna ord – slutlikvid med Karl Johan och hans regering. Med
utgångspunkt från berättelserna, som han avtrycker i sammandrag, underkastar han hela Karl J ohans styrelse en synnerligen
detaljerad, närgående och närsynt kritisk granskning. Vad man
kan säga om denna är, att den möjligen är uppriktig, men knappast sansad och alldeles inte rättvis. Hans kommentar till berät- 196
Berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit
telserna är genomgående ironisk, stundom ganska giftig. Att närmare ingå på hans anmärkningar har numera inte något större
intresse, men det bör påpekas, att när han skämtar med berättelsernas författare för dennes retoriska överdrifter, för han onekligen den goda smakens talan. Hur man än vill betrakta berättelserna äro de i någon form den ena statsmaktens redovisning inför
den andra, och de värdesättande omdömen, som däri i skilda sammanhang fällas om styrelsegrenarnas verksamhet, äro knappast
på sin plats. När Lindeberg påtalar detta, har han onekligen rätt.
Lindebergs skrift väckte uppseende och gav upphov till en livlig
pressdebatt. I oppositionstidningarna applåderades han, och där
framhölls särskilt, att hans påståenden voro ovederläggliga, eftersom de voro fotade på styrelsens egna uppgifter i berättelserna
och andra officiella dokument. Bland dem, som kände sig uppfordrade att resa gensagor, befann sig bl. a. även Wallmark; han
samlade sina bidrag till en vederläggning i en »Historisk-statistisk
återblick på Sveriges yttre och inre förhållanden under de sistförflutna trettio åren; med särskilt avseende på vad därom förekommer i den bekanta skriften: »Bidrag till Sveriges historia ifrån
den 5 november 1810» (Sthlm 1843). Det ligger i öppen dag, att
Lindebergs skärskådan av Karl Johans styrelse var enögd och
hans kritik ensidig. Samma omdöme gäller om W allmarks försvar. Den stort anlagda debatten lämnade ingen rikare behållning
för ett nyktrare och riktigare bedömande av regimen. Detta torde
emellertid ha varit det enda tillfälle, då styrelseberättelserna tagits till utgångspunkt för och använts som tillhyggen i den offentliga politiska diskussionen.
Vid övergången till kammarriksdagarna blev tidsintervallen
mellan riksdagarna avsevärt kortare. Berättelsen skulle nu avgivas årligen och behövde därför inte bli så omfångsrik. Den bibehöll emellertid sin karaktär av sammanhängande framställning
oförändrad och var trots allt ett ganska digert aktstycke. Under
det nya riksdagsskedets första år gick den ned i sidantal från 85
år 1867 till 59 år 1875. Vid denna tidpunkt företog man drastiska
beskärningar och lyckades nedbringa sidantalet i den följande till
39 sidor. Men härvid förändrade den karaktär; den blev inte en
sammanhängande berättelse utan en serie fristående notiser av
varierande längd utan inbördes sammanhang. Detta utseende behöll den till sekelskiftet. Då kom ett nytt element in i berättelsen
som i tidens fullbordan skulle praktiskt taget uppsluka dess övriga
innehåll: kommitteerna.
197
.-
Bror Gösta Cederström
Kungl. maj:t hade alltid låtit sig angeläget vara att i någon
form redovisa för vad som blivit av de initiativ riksdagen tagit.
Dessa utmynnade ofta i önskemål om utredningar, och berättelserna innehålla också, från den första, redogörelser för olika kommitteer, stundom ganska utförliga. Men någon fullständigare redovisning lämnas inte och avsågs inte heller. I motion av David
Bergström vid 1900 års riksdag yrkades nu under hänvisning till
den vikt och omfattning kommitteväsendet fått, att kungl. maj:t
årligen skulle lämna riksdagen en förteckning på samtliga under
året arbetande kommitteer och utredningar, och att en sådan
lämpligen kunde inflyta i ett supplement till berättelsen. Riksdagen avlät en skrivelse i överensstämmelse med motionärens förslag, och från och med 1901 redovisas kommitteerna i berättelsen.
De infördes emellertid icke i ett supplement utan upptogos i den
löpande berättelsen under respektive departement, i allmänhet
sist men för ett par departement i början. Genom denna mycket
betydande tillförsel vidgades ramen högst väsentligt, det blev åter
nödvändigt att söka åstadkomma förkortningar. Sådana genomfördes i 1907 års berättelse. I görligaste mån skars uppgifterna i
den allmänna berättelsen ned till blotta rubriker, endast i få fall
lämnades kortare eller längre notiser. Rent typografiskt gjorde
framställningen ett egendomligt intryck. En uppgift i texten
kunde taga en eller annan rad i anspråk under det att rubriken
i kanten, som innehöll ungefär detsamma, tog betydligt flera. Texten företedde därför på många sidor stora luckor. Samtidigt tillväxte kommitteredogörelsen, och blev, insprängd som den var i
den allmänna berättelsen, ohanterlig och svåröverskådlig. Vid
1913 års riksdag framställdes därför yrkanden om en helt ny kommitteförteckning, skild från berättelsen. Den borde ge fullständigare redogörelse för kommitteernas verksamhet och därjämte
redovisa kostnaderna. Resultatet av aktionen blev att man i följande års berättelse genomförde den uppdelning som ursprungligen föreslagits. I en allmän del sammanfördes de uppgifter, som
hörde till den egentliga styrelseberättelsen, och i en särskild för
sig förtecknades kommitteerna, ordnade departementsvis. Summarisk redovisning av kostnaderna för varje kommitte infördes.
Emellertid fortfar berättelsen att växa. På den allmänna avdelningen breder bl. a. listan på utfärdade författningar ut sig
över många sidor (1920: justitiedep. 11, finansdep. 18, eckl.-dep.
4,5 s.) och på den särskilda ökar kommitteerna i antal. Redogörelsen är dessutom i enskildheter mycket ojämn. En kommitte av- 198
Berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit
färdas på några rader och en annan sträcker sig över 5-6 sidor.
När vi nå 1920-talets första år har berättelsen blivit en nådig
lunta på över 300 sidor, vilken det inte är så nådigt att taga sig
fram i, alla typografiska hjälpmedel till trots. Här behövde tillgripas radikala medel för att åstadkomma förkortning och förenkling.
I 1923 års berättelse genomfördes dessa efter vissa förberedelser
föregående år och man gick synnerligen hårdhänt till väga. Den
allmänna berättelsen skars ned till blott ett 10-tal sidor och fick
då det utseende den nu har. Det mesta försvann och det lilla som
lämnades kvar står där egentligen endast därför att något måste
stå. Samtidigt gjordes kommitteberättelsen mera enhetlig. Kommitteerna numrerades för varje departement efter kronologisk
ordning, grupperade i två avdelningar: kommitteer, som under
året avslutat sin verksamhet och sådana som fortsätta sitt arbete,
och för varje kommitte lämnades uppgift om datum för tillsättning, sammansättning, kort redogörelse för arbete under året samt
ev. avgivna betänkanden. I särskilda tabellbilagor redovisades
kommittekostnaderna departementsvis och specificerades så att
kostnaderna för berättelseåret och närmast föregående särskilt
angåvos jämte totalkostnaderna. Vidare försågs kommitteavdelningen med kantrubriker angivande departementets signatur och
kommittens nr; det blev härigenom lätt att slå i den. I dessa anordningar har sedermera inga andra ändringar vidtagits än att
tabellerna över kommittekostnaderna från och med 1932 ytterligare specifierats efter yrkanden som emanerade från 1930 års
statsrevisorer, och att från 1937 utförligt referat lämnas av direktiven för nytillsatt kommitte, 1940 kompletterat med hänvisning
till det nr i posttidningen där direktiven tryckas. Uppslaget till
sistnämnda ändring gavs av K. G. Westman i en motion vid
1936 års riksdag.
statsrevisorerna år 1929 ägnade ett avsnitt av sin berättelse åt
fördelningen av anslagen av lotterimedel och gjorde i samband
härmed ett uttalande, att ekonomiskt stöd i form av anslag ur
dessa medel givits till en mängd olika ändamål och institutioner,
för vilka därjämte särskilda anslag beviljats eller äskats å riksstaten. Revisorerna ansåge önskvärt, att i och för prövning av dessa
senare anslagsäskanden riksdagen erhölle kännedom om lotterimedlens fördelning genom årlig redogörelse i samband med statsverkspropositionen. statsutskottet anslöt sig till detta uttalande
och föreslog, att en dylik redogörelse lämpligen kunde inflyta i
199
•’
,..
Bror Gösta Cederström
styrelseberättelsen; vidare yrkade utskottet att redogörelsen skulle
uppställas så, att den jämte senaste kalenderår redovisade de nio
dessförinnan liggande. Riksdagen biföll utskottets hemställan och
avlät skrivelse i enlighet med utskottets förslag. Från och med
1936 intogs för att uppfylla det uttryckta önskemålet i berättelsen en tablå över lotterimedlens fördelning, de första två åren
omfattande de sista tio åren, men i fortsättningen endast omfattande det sistförflutna kalenderåret.
Redan långt innan nu angivna förändringar genomförts hade
berättelsen gjort sin tjänst och spelat ut sin roll såsom berättelse
om vad i rikets styrelse sig tilldragit. Så länge den byggde på
opublicerat material, som den återgav i lämpliga utdrag och sammanfattningar jämte uppgifter från departementens egen verksamhet hade den sitt stora värde som källa. På 1830-talet började
emellertid verken offentliggöra årsberättelser och bearbetningar
av statistiskt material, och vid århundradets mitt organiserades
den officiella statistiken, och dess stora serie Bidrag begynte utkomma, i förstone endast några få litterre men efter hand så
många alfabetet kunde rymma. Berättelsen fyllde dock alltjämt
ett behov och tjänade en uppgift som en bekväm och lättillgänglig
sammanfattning så länge den förblev en verklig berättelse. När
detta upphörde, och när samtidigt bearbetningen av den officiella
statistiken fortskred och gav upphov till hanterligare och överskådligare årliga sammandrag av de stora och vidlyftiga bidragen, förlorade den bet-ydelse även i nämnda hänseende.
Vad som nu står kvar är relikter av vad som en gång varit.
Justitie- och socialdepartementen lämna sina uppgifter om förändringar i rikets judiciella och administrativa indelning, ty så
har av ålder skett, utrikesdepartementet sin förteckning av ingångna traktater och de övriga departementen några strödda bidrag från sina verksamhetsområden – där de inte helt enkelt
inskränka sig till en hänvisning till statsverkspropositionen, så-
som i några fall förekommit de sista åren – och detta efter vad
det förefaller tydligtvis endast för att uppfylla grundlagens bud
att en berättelse skall avlämnas. I och för sig är detta en skä-
ligen torftig motivering. Därmed vare icke sagt att inte berättelsen skulle kunna få ett verkligt innehåll om man inom vederbörande departement inriktade sina ansträngningar på att ge en
rimlig föreställning eller åtminstone en antydan om vad man
egentligen sysslar med.
Den gamla riksdagsordningens föreskrift: »låte avhöra berättel- 200
Berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit
sen» förutsatte som vi nämnt en uppläsning på rikssalen. Under
den senare ståndstiden var detta en omöjlighet på grund av det
dryga innehållet. Förmodligen har man på ett eller annat sätt
fingerat den. När stadgandet överfördes till den nya riksdagsordningen § 34 gjordes en ändring: »Vid detta tillfälle låter konungen meddela lagtima riksdag berättelse om vad i rikets styrelse … sig tildragit, ävensom till riksdagen i två exemplar …
överlämna propositionen angående statsverkets tillstånd och behov …» Den tanke som kan utläsas bakom ändringen innebär,
att stadgandet lösgjordes från sin syftning på den konkreta berättelsen. Man skaffade sig fria händer att göra ett efter omständigheterna lämpat urval, som kunde föredragas på rikssalen och
varigenom grundlagens bud uppfylldes: att meddela berättelse.
Emellertid synes man ha fortsatt att fingera en uppläsning av den
årligen tryckta berättelsen. 1890 väcktes en motion med yrkande
om grundlagsändring, så att berättelsen (jämte riksdagsbeslutet)
ej skulle behöva uppläsas. Konstitutionsutskottet avstyrkte ändringen såsom obehövlig, och riksdagen följde utskottet utan debatt. I kammaren försvarade motionären sitt yrkande med att
ingen hörde på och ingen kunde höra vad statsministern läste, när
han föredrog berättelsen: »Man hör viskande samtal från bänkarna, men icke ett ord av vad som läses. Vad tjänar då läsningen till! Man hör sådant tal som: »få se om han tager två
blad i stöten; ja nu tog han verkligen två blad!»
I samband med de grundlagsändringar som vidtogos av 1932 års
riksdag och genomfördes 1933 erhöll § 34 sin nuvarande lydelse.
Initiativet togs av Gustav Rosen i en motion, i vilken han yrkade
att bestämmelsen om berättelsen skulle utgå. De meddelanden
statsministern gjorde på rikssalen saknade praktisk betydelse eftersom berättelsen omedelbart därefter utdelades till riksdagen.
Konstitutionsutskottet instämde med motionären, men då avsikten
inte vore att avskaffa berättelsen ändrades bestämmelsen i överensstämmelse härmed. Fråga är emellertid om icke utskottet därvid
gjorde sig skyldigt till ett förbiseende. Om meningen med ändringen 1866 varit den här ovan antydda: att lösgöra stadgandet
från den konkreta berättelsen, är man nu tillbaka vid utgångspunkten. Det kan icke råda tvekan om att vad som nu åsyftas
är just denna konkreta berättelse som av justitieministern överlämnas till kamrarnas talmän. Men då borde den bestämda formen återställas, och orden lyda: berättelsen om vad i rikets styrelse … och detta desto hellre som den därigenom kommer att
201
.’
Bror Gösta Cederström
svara mot propositionen angående statsverkets tillstånd och behov, som har den bestämda formen.
Berättelsen föranleder numera från riksdagens sida ingen annan åtgärd än att den lägges till handlingarna. Under ståndstidens första riksdagar lästes den dessförinnan hos stånden. Vid
några tillfällen sökte man anknyta en debatt till behandlingen av
berättelsen. Riksdagen antog under det nya statsskickets första
år vid skilda tidpunkter adresser till kungl. maj :t, tacksamhetsoch hyllningsadresser utan politisk innebörd. Från visst oppositionshåll sökte man emellertid vid de överläggningar som föregingo adressernas antagande ordna debatter efter engelskt parlamentariskt mönster, opinionsyttringar som betraktades med misstänksamhet på styrande håll. I bondeståndet, som vid läsningen
av berättelsen livats av underdånig tacksamhet för kungl. maj:ts
välgörande omsorger, väcktes nu i jan. 1823 förslag om en adress
till konungen. På riddarhuset bordlades förslaget, och det kunde
förutses att det skulle bli debatt i saken. Kungl. maj:t förekom
den genom att i skrivelse till ständerna avböja adressen med motiveringen »att han icke av grundlagens föreskrift kunde hämta
någon bestämd anledning till dylika adresser; att de möjligen
kunde synas lägga band på den granskning rikets ständer ägde
utöva över kungl. maj:ts ansvariga ämbetsmäns yttrade meningar
och att kungl. maj:t med fästat avseende på grundlagens orubbliga helgd och på rikets ständers däruti förvarade rätt ej ville
lämna ringaste förevändning åt en sådan tydning». Senare försök under ståndstiden att anordna mera allmänna opinionsyttringar inom riksdagen anknöto icke till berättelsen utan till trontalet, och den intresserade kan härom hänvisas till Gränströms
arbete: Adresser och adressdebatter, ur vilket ovanstående uppgifter äro hämtade. Ännu så sent som 1850 begärdes berättelsen
inom ett stånd på bordet, och en talare fogade en kritisk kommentar över regeringens åtgärder till densamma innan den lades till
handlingarna.
Med det innehåll den under denna tid hade utgjorde berättelsen
en både lämplig och naturlig anknytningspunkt för en generaluppgörelse i stor parlamentarisk stil med regeringen vid början
av varje riksdag i likhet med den engelska trontalsdebatten. Av
skilda orsaker blev det inte till denna utan till remissen av statsverkspropositionen, som en sådan uppgörelse kom att anknyta hos
oss, och därav har den också sitt säregna namn: remissdebatten.
202