Bernstein

De stora dirigenterna har en egen avdelning på skönandarnas parnass. En nykomling som med acklamation beviljats inträde där är den amerikanske dirigenten och tonsättaren Leonard Bernstein. I år är det hundra år sedan hans födelse, och Sten Niklasson nedtecknar därför jubilarens livsporträtt.

Han presenterade tidigt sina musikaliska ambitioner så här:

”Jag vill inte ägna mitt liv, som Toscanini gjorde, med att studera samma femtio musikstycken om och om igen. Jag skulle dö av tristess. Jag vill dirigera. Jag vill spela piano. Jag vill komponera för Hollywood. Jag vill ständigt försöka bli en musiker i detta ords fulla och underbara betydelse. Jag vill också vara lärare. Jag vill skriva prosa och poesi. Och jag tror mig kunna göra allt detta.”

Time kallade honom med rätta renässansmänniska. När han dog, 72 år gammal, tyckte många att han gick bort för tidigt. Dock inte tonsättarkollegan Ned Rorem, som hävdade att eftersom Bernstein kombinerade fyra liv i ett, så var han egentligen inte 72 utan 288.

Leonard föddes 1918 i Lawrence, Massachusetts, som son till en rysk-judisk immigrant. Fadern hade börjat sitt nya liv i möjligheternas land som sextonårig fiskrensare i New York och sedan genom hårt arbete blivit en tämligen välbeställd försäljare av kosmetiska produkter. Sonens tidiga musikintresse ogillades av fadern, som ansåg att en framtid som musiker inte bara var osäker utan också ovärdig. Han skulle få anledning att ångra sin inställning. I en intervju i The New Yorker 1958 förklarade han inte utan självironi:

”Alla genier har haft ett handikapp. Beethoven var döv. Chopin hade tuberkulos. Någon dag kommer man i biografierna att kunna läsa att Bernstein hade en far.”

Inte förrän vid tio års ålder fick Leonard aktivt utlopp för sin begåvning. Förändringen utlöstes av ett piano, som hans faster Clara, som låg i skilsmässa, fick deponera hos familjen Bernstein. Det var på detta piano som Leonard genom självstudier lärde sig musikens grunder. Hans ständiga improviserande på pianot handlade inte om sökandet efter perfektion utan om ren, spontan spelglädje. Hans entusiasm kände inga gränser. I tonåren satte han upp amatöroperor, lärde sig notskrift och elementär komposition och sög girigt i sig allt från Basie till Beethoven.

Efter den formella utbildningen vid Harvard påverkades Bernsteins fortsatta musikkarriär av kontakten med en antal starka personligheter. Hos den kraftfulle och intensive Dmitri Mitropoulos upplevde han dirigerandets magi. Av George Gershwin och Aaron Copland lärde han sig ett modernt tonspråk, som kunde innefatta element av både folkmusik och jazz. Hos Fritz Reiner vid Curtisinstitutet i Philadelphia inhämtade han vikten av kompromisslösa studier, när det gäller att tolka en tonsättares avsikter.

Den som spelade den största rollen i Bernsteins utveckling var Bostonsymfonikernas chef Serge Koussevitsky. Som en av fem unga talanger, som antagits till Koussevitskys mästarkurs i dirigering, blev Bernstein för första gången medveten om musiken som moraliskt imperativ. Koussevitsky krävde att en dirigent skulle leva sitt liv i närmast religiös hängivenhet för att förtjäna rätten att förmedla den heliga musiken till folket. Han föreslog att Bernstein skulle konvertera till kristendomen och ändra sitt namn till Burns för att förbättra sina möjligheter att nå framgång hos den amerikanska medelklassen. Bernstein vägrade och förklarade att han ville fortsätta att leva sitt liv som han gjort, skriva populärmusik för Broadway men också dirigera de stora klassiska verken. Den ömsesidiga respekten mellan lärare och elev övervann emellertid denna konflikt. Bernstein gifte sig kort efter Koussevitskys bortgång i dennes våning, kanske för att på detta sätt markera att han trots allt avsåg att leva ett respektabelt liv. Han döpte sin son till Serge efter sin läromästare. Han gjorde aldrig ett framträdande utan att, innan han gick ut på scenen, kyssa ett par manschettknappar han fått av Koussevitsky.

Koussevitsky visste vad han gjorde, när han manade den unge Bernstein att iaktta större disciplin i sitt liv. Bernstein var och skulle förbli en oorganiserad rumlare. Han rökte och drack, älskade att festa nätterna igenom och var minst sagt sexuellt vidlyftig. Hans kontakter med Mitropoulos och Copland blev inledningen till en livslång serie av homosexuella relationer som han ägnade åtskillig emotionell energi.

Bernsteins framgångar berodde naturligtvis på hans begåvning och karisma. Men också på tur. Det var en tillfällighet som bidrog till att han ur obemärkthetens dunkel steg rakt ut i berömmelsens strålkastarljus.

På Koussevitskys rekommendation hade han utsetts till biträdande dirigent vid New Yorks filharmoniker. Det var en undanskymd position, som innebar skyldighet att kontinuerligt studera in orkesterns program, om mot förmodan den ordinarie dirigenten skulle bli indisponerad. Något sådant hade inte inträffat på flera decennier. Men söndagen den 14 november 1943 ändrades allt. Då skulle den store Bruno Walter avsluta en serie konserter som gästdirigent. På morgonen blev Walter sjuk. Filharmonikernas ordinarie dirigent larmades men föreslog att Bernstein skulle ta över taktpinnen. Klockan 9 på förmiddagen väcktes Bernstein, som varit ute och festat hela natten, med beskedet att han skulle dirigera sex timmar senare – utan att ha hunnit repetera.

Bernstein råddes att helt enkelt följa orkestern, som hade spelat det svåra programmet flera gånger under Bruno Walters ledning. En av orkestermedlemmarna berättade efteråt:

”It didn´t work out that way. You just couldn´t believe a young man could create that kind of music. Here were players in their fifties and sixties with long experience. And here this little snot-nose comes in and creates a more exciting performance. We were supposed to have gone over it with Bruno Walter, we had rehearsed it with him and performed it with him , but this had nothing to do with Bruno Walter. The orchestra stood up and cheered. We were open-mouthed. Bernstein was the most extraordinary musician I have ever met in my life.”

Publiken, som först var besviken över att inte få uppleva legenden Bruno Walter, insåg snabbt att något stort höll på att hända. Bernstein ropades efter konsertens slut in ett otal gånger och fick motta extatiska ovationer.

Efter den spektakulära debuten öppnades dörrarna till världens konserthus för Bernstein. Han lyckades emellertid undvika frestelsen att inrikta sin karriär på dirigerandet och förklarade sig i stället föredra ett yrkesliv som innefattade också författande, undervisning och komposition.

Hans talang som författare visade sig vara begränsad. Han saknade känsla för språket, och resultaten av hans få försök att skriva seriöst är banala på gränsen till pinsamma. Desto större framgång hade han som lärare. Hans vitalitet och intensiva personliga utstrålning gjorde honom till en unik kommunikatör och kom till sin fulla rätt i TV-mediet. I åtta långa program täckte han in hela fältet av musik, från klassisk opera till music hall, från Bach till jazz. Succén med dessa så kallade ”Omnibus” program följdes av ”Young Peoples Concerts” , som under femton år attraherade miljoner tittare på söndagskvällarna. Programmen, som vann en mängd priser, såldes till fyrtio länder och dubbades till ett dussintal språk.

Året efter den storartade debuten kom Bernsteins första symfoni, kallad Jeremiah efter den sista satsen som utformats för soloröst med text på hebreiska ur den gammaltestamentlige profeten Jeremias klagosånger. Den fick goda recensioner. Men det var som kompositör av musik för teaterscenen, som Bernstein skulle nå störst ryktbarhet. Samma år skrev han musiken till baletten Fancy free, som snabbt omarbetades till musikalen On the Town. Den blev i sin tur film med Frank Sinatra, Gene Kelly och Jules Munchin som tre dansanta sjömän på permission i New York.

1949 utnämndes Bernstein till chefsdirigent för New Yorks filharmoniker. Detta år gav han också ut sin andra symfoni med titeln The Age of Anxiety efter W. H. Audens dikt med samma namn. Varken den, den tredje symfonin Kaddish, eller övriga ”seriösa” verk rönte tillnärmelsevis samma uppskattning som hans populärmusik. Dock fick Bernsteins tvåaktsopera Trouble in Tahiti från 1951 viss uppmärksamhet. Operan är en numera bortglömd skildring av ett uttråkat förortspars förstenade förhållande, och innehåller lysande och elaka parodier på både Mozarts Figaros Bröllop och Beethovens Fidelio. Ironiskt nog skrev Bernstein denna bittra uppgörelse med äktenskapet under sin smekmånad!

Efter On the Town följde ytterligare ett antal musikaler. Den nostalgiska Wonderful Town hämtade sitt tema från swingepoken på 1930-talet. Candide inspirerades av Voltaires satir från 1759, men blev, trots mängder av briljant musik, ett publikt och finansiellt fiasko i sin ursprungliga version. Denna musikal har emellertid omarbetats flera gånger och vägrar envist att dö.

Hela livet grämde sig Bernstein över att han inte lyckats skriva Den Stora Amerikanska Operan. Men han skrev i stället Den Stora Amerikanska Musikalen. Den omåttligt populära West Side Story, som nådde miljontals människor under sitt segertåg i världen, är en mirakulös balansakt mellan realism och fiktion, mellan äkthet och fantasi, mellan underhållning och drama. Det klassiska Romeo och Julia-temat är transponerat till gängvåldets New York, där kärleken mellan Tony från The Jets och Maria från puertoricanska The Sharks lyser igenom brutala gatustrider och ingrodda fördomar. Filmversionen drog fulla hus under flera år och vann flera Oscars. Ljudbandet från filmen blev en av de största försäljningssuccéerna i skivhistorien.

Många av Bernsteins kompositioner och framföranden återgavs i framgångsrika filmer. Själv skrev han emellertid bara en gång musik direkt för en film. Det var den flerfaldigt Oscarsbelönade On the Waterfront eller Storstadshamn, som den hette på svenska, regisserad av Elia Kazan och med Marlon Brando i huvudrollen.

På dirigentpulten var Bernstein hämningslös och intensiv på gränsen till extas. Han lutade sig med ansiktet förvridet av smärta eller utslätat av salighet ut över orkestern och tycktes med vilda, och ibland desperata handrörelser vilja vrida musiken ur själva luften runt sig. Lyckligtvis finns hans elektrifierande personlighet som dirigent bevarad på ett stort antal skivinspelningar. Av dem är hans tolkning av Stravinskys Våroffer en av de mest intressanta.

Musiken är svårspelad, bland annat på grund av oupphörliga taktbyten, och provocerar fortfarande många lyssnare. Verket hade en gång beställts av Sergei Diaghilev för den ryska baletten med dess superstjärna Vaslav Nijinski och krävde inför uruppförandet en förstärkt orkester och över hundra repetitioner. Premiären den 29 maj 1913 blev en skandal. Verket saknade helt den klassiska balettens grace och skönhet. Under de första minuterna satt publiken i chockad tystnad. När Stravinskys musik sköljde över stolsraderna i all sin brutala våldsamhet, och hemska hedningar på scenen offrade en ung flicka för att blidka vårens gudar, började buropen skalla. Snart övergick föreställningen i totalt kaos. Diaghilev försökte förgäves lugna den upprörda stämningen genom att upprepade gånger tända och släcka ljuset i salongen, medan Nijinski stod i kulisserna och skrek anvisningar till dansarna, som inte kunde höra musiken i larmet. Till slut anlände polisen och avbröt föreställningen.

Bernsteins utmaning var att återge kraften i Stravinskys verk för en publik som under de fyrtiofem år som gått sedan premiären, vant sig vid jazz- och rockmusikens attacker på den traditionella ljudbilden. Hans lösning var att generera en intensitet i musiken, så stark att den moderna publiken, precis som sin motsvarighet 1913, skulle chockas. Bernsteins energi tände filharmonikerna, som med knivskarp precision och bedövande virtuositet höjde sig långt över sin vanliga yrkesmässiga rutin. Inspelningen pulserar av glädje och liv. Den framstår också idag som briljant och tillhör det yppersta Bernstein har gjort.

Bernstein hävdade ofta att han ville dö på dirigentpulten, men verkligheten blev inte fullt så romantisk. Hans sista levnadsår präglades av sviktande hälsa, ofullbordade projekt och avbrutna engagemang. Men hans liv skulle innefatta ytterligare ett grandiost framträdande.

I december 1989 revs Berlinmuren, och de båda tyska staterna återförenades. På juldagen ledde den åldrande juden Bernstein orkestrar, körer och solister från Berlin, Dresden, New York, London, Paris och Leningrad i ett jätteuppförande av Beethovens nionde och sista symfoni, ofta kallad An die Freude. För att understryka symboliken och det triumfatoriska budskapet, ändrade han ordet ”Freude” till ”Freiheit”. Den sublima sjuttioåtta minuter långa föreställningen finns förevigad på skiva (DG 429 861).

Under en konsert till Koussevitskis minne den 19 augusti 1990 föll Bernstein samman på scenen, hostande och kämpande för att få luft. Två månader senare var han död.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör