Bertil Ohlins avgång
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
234
BERTIL OHLINS AVGÅNG
Beskedet att Bertil Ohlin skall avgå
som partiledare vid · folkpartiets
landsmöte i sommar kommer inte
alldeles oväntat. Han är visserligen
långt ifrån en förbrukad kraft i
svensk politik, inte ens i den slitsamma och utsatta upgiften som
partiledare. Men kraven på förnyelse i ledarskapet gör sig allt starkare gällande inom de tre partier,
som fortfarande har kvar sina ledare från 1940-talet. Det är då inte
en av ålder och slitage förorsakad
oförmåga, som är motivet till önskemålen om personförnyelse. Vad
de unga krafterna inom respektive
parti kräver är en partiledare, som
har en i själva sin ålder naturlig
förutsättning att rikta blicken
framåt. Högerpartiets erfarenheter
av hr Holmbergs på en gång kraftfulla och smidiga ledarskap liksom
kommunistpartiets metamorfos i hr
Hermanssons händer är talande
exempel.
Dessutom gäller det nu något
mera än det vanliga generationsskiftet inom politiken. Vi går i accelererad takt in i den andra industriella revolutionens samtälle. Vetenskap och teknik framstår allt klarare som de verkligt revolutionära
krafterna i tiden. Bristsamhället
ligger bakom oss; i dagens samhälle med dess sociala och ekonomiska grundtrygghet – och än mer i ·
morgondagens – avtecknar sig po- :.
litiska problem av helt annan art :
och svårighetsgrad än vi varit vana ’
att möta tidigare. De kan inte lö-·
sas med konventionella metoder.
Vad som nu framför allt krävs av
politikerna och särskilt av de politiska ledargestalterna är förmåga
att tänka i perspektiv och handla
på längre sikt.
Bertil Ohlin skulle förvisso ha
gått i land även med de uppgifterna. Men han har föredragit att vara
generös, att överlämna ledaransvaret till en ny generation trots att det
parti han byggt upp och hållit samman under så lång tid nu står inför möjligheten att snart komma i
regeringsställning. För detta beslut
förtjänar han en honnör; det är
inte allom givet att kunna handla
med noblesse i en sådan situation.
I samband med hans beslut att
avgå offentliggjordes framfördes
från olika håll försök till bedömanden av hans samlade politiska insats. Men av allt att döma är det
för tidigt att skriva politiska dödsrunor över Bertil Ohlin. Han har
fortfarande mycket att ge i rollen
som äldre statsman. Bara på en
punkt är det anledning att göra en
anmärkning. När det sägs att hans
största insats är att han hindrat socialdemokraterna från att driva
landet än längre på socialiseringsvägen är detta – om än riktigt i
sak – en alldeles för snäv bedömning av vad som hänt i svensk samhällsutveckling sedan 1940-talets
början. Den har formats av både
regering och opposition – än i
strid, men oftast i samarbete. Så
illa har det inte stått till i svensk
demokrati att regeringen ensam har
haft och har hela ansvaret för allt.
Väl har regeringen det stora och
tunga ansvaret för vad den med
knappaste marginal genomdrivit
över oppositionens huvuden. Men
vid sidan av dessa stridsfrågor har
otaliga uppgifter lösts i samarbete
235
och genom kompromiss. Här har
Bertil Ohlin att tillskriva sig stora
positiva insatser inom vida områ-
den – särskilt, givetvis, inom dem
där hans eminenta fackkunskaper
som nationalekonom väglett honom.
Som designerad efterträdare till
Bertil Ohlin har man inom folkpartiet samlat sig kring Sven Weden. Han har otvivelaktigt stora förutsättningar att framgångsrikt förvalta den största och svåraste av
alla politiska arbetsuppgifter i en
demokrati – partiledarens. Om
man från en krets av personer, som
hoppas få anledning att samarbeta
med honom, skulle tillåta sig att
ge honom ett råd på vägen skulle
detta kunna uttryckas i skaldens
aforism: striden prövar klingan och
nöden vännen.
BERTIL OHLINS AVGÅNG
Beskedet att Bertil Ohlin skall avgå
som partiledare vid · folkpartiets
landsmöte i sommar kommer inte
alldeles oväntat. Han är visserligen
långt ifrån en förbrukad kraft i
svensk politik, inte ens i den slitsamma och utsatta upgiften som
partiledare. Men kraven på förnyelse i ledarskapet gör sig allt starkare gällande inom de tre partier,
som fortfarande har kvar sina ledare från 1940-talet. Det är då inte
en av ålder och slitage förorsakad
oförmåga, som är motivet till önskemålen om personförnyelse. Vad
de unga krafterna inom respektive
parti kräver är en partiledare, som
har en i själva sin ålder naturlig
förutsättning att rikta blicken
framåt. Högerpartiets erfarenheter
av hr Holmbergs på en gång kraftfulla och smidiga ledarskap liksom
kommunistpartiets metamorfos i hr
Hermanssons händer är talande
exempel.
Dessutom gäller det nu något
mera än det vanliga generationsskiftet inom politiken. Vi går i accelererad takt in i den andra industriella revolutionens samtälle. Vetenskap och teknik framstår allt klarare som de verkligt revolutionära
krafterna i tiden. Bristsamhället
ligger bakom oss; i dagens samhälle med dess sociala och ekonomiska grundtrygghet – och än mer i ·
morgondagens – avtecknar sig po- :.
litiska problem av helt annan art :
och svårighetsgrad än vi varit vana ’
att möta tidigare. De kan inte lö-·
sas med konventionella metoder.
Vad som nu framför allt krävs av
politikerna och särskilt av de politiska ledargestalterna är förmåga
att tänka i perspektiv och handla
på längre sikt.
Bertil Ohlin skulle förvisso ha
gått i land även med de uppgifterna. Men han har föredragit att vara
generös, att överlämna ledaransvaret till en ny generation trots att det
parti han byggt upp och hållit samman under så lång tid nu står inför möjligheten att snart komma i
regeringsställning. För detta beslut
förtjänar han en honnör; det är
inte allom givet att kunna handla
med noblesse i en sådan situation.
I samband med hans beslut att
avgå offentliggjordes framfördes
från olika håll försök till bedömanden av hans samlade politiska insats. Men av allt att döma är det
för tidigt att skriva politiska dödsrunor över Bertil Ohlin. Han har
fortfarande mycket att ge i rollen
som äldre statsman. Bara på en
punkt är det anledning att göra en
anmärkning. När det sägs att hans
största insats är att han hindrat socialdemokraterna från att driva
landet än längre på socialiseringsvägen är detta – om än riktigt i
sak – en alldeles för snäv bedömning av vad som hänt i svensk samhällsutveckling sedan 1940-talets
början. Den har formats av både
regering och opposition – än i
strid, men oftast i samarbete. Så
illa har det inte stått till i svensk
demokrati att regeringen ensam har
haft och har hela ansvaret för allt.
Väl har regeringen det stora och
tunga ansvaret för vad den med
knappaste marginal genomdrivit
över oppositionens huvuden. Men
vid sidan av dessa stridsfrågor har
otaliga uppgifter lösts i samarbete
235
och genom kompromiss. Här har
Bertil Ohlin att tillskriva sig stora
positiva insatser inom vida områ-
den – särskilt, givetvis, inom dem
där hans eminenta fackkunskaper
som nationalekonom väglett honom.
Som designerad efterträdare till
Bertil Ohlin har man inom folkpartiet samlat sig kring Sven Weden. Han har otvivelaktigt stora förutsättningar att framgångsrikt förvalta den största och svåraste av
alla politiska arbetsuppgifter i en
demokrati – partiledarens. Om
man från en krets av personer, som
hoppas få anledning att samarbeta
med honom, skulle tillåta sig att
ge honom ett råd på vägen skulle
detta kunna uttryckas i skaldens
aforism: striden prövar klingan och
nöden vännen.