Besvikelsens bevekelsegrund

Under decennierna efter andra världskriget utvecklade sig socialdemokratin till att bli ett med staten. Inför valet 1976 kunde man stoltsera med att ha regerat landet utan uppehåll i 44 år. Detta hade man lyckats med grund av ett kuvat kommunistparti och kohandel med bondeförbundet/centerpartiet. Så kunde socialdemokratin klamra sig fast vid makten som få andra partier i demokratiska stater, skriver Ola Mårtensson.

Ledande S-politiker kallade den borgerliga valvinsten 1976 för statskupp, något som på olika vis och med olika ord återupprepats vid åtskilliga tillfällen. Och socialdemokratins bästa gren – regeringserfarenheten – som ingav respekt långt utanför ”rörelsen” var en tillgång för partiet fram till Juholt axlade partiledarrollen och i sig ett argument i en valrörelse.

De borgerliga regeringarna på 70-talet sprack och Bildtregeringen i början av 90-talet förde en delvis tumultartad tillvaro med Ny Demokrati som ett nytillskott i riksdagen, med statsfinansiell kris och med Öresundsbron hängande över ministertaburetterna. Inte förrän 2004 kom det till stånd ett borgerligt samarbete som bar rejält med frukt och där inte partiernas olika låsningar förhindrade regerandet och reformerandet av Sverige. Alliansens bildande under mitten av 00-talet markerade brytpunkten.

Det var inte ett samarbete som föll alla i smaken. Socialdemokratin ogillade det. Föga förvånande. Politiskt var Alliansens socialdemokratins motsats. Men framförallt var och är en enad borgerlighet det största hotet mot socialdemokratisk makt och inflytande.

Allt i alliansregeringens och alliansens politik var givetvis inte perfekt. Migrationsuppgörelsen med MP i början av 10-talet, valhäntheten i hanterandet av Sverigedemokraternas intåg på den politiska scenen, Decemberöverenskommelsen och flyktingkrisen 2015 är exempel på sådant som verkligen borde hanterats på ett annat sätt. Men i grunden var Alliansbygget bra för Sverige och vår demokrati – det utmanade den socialdemokratiska makthegemonin på allvar.

Att Alliansen inte mått bra sedan förlustvalet 2014, har stått klart länge. Möjligen skulle det kunna ha sett annorlunda ut om Reinfeldt inte avgått på valnatten utan fortsatt med att reformera sitt parti och Alliansen till en ny politisk vardag. Förändring var hans valspråk, men han förmådde inte möta de nya politiska vindarna. Det sveket, att tala om ansvar i tio år och avgå när det behövdes allra mest, har kostat för M och för borgerligheten. Men skulden landar inte bara där, långt därifrån.

Hade den verkliga viljan funnits inom Centerpartiet och Liberalerna att navigera tillsammans med M och KD i en ny kontext, hade det också sett väldigt annorlunda ut. Dock är frågan om inte kostnaden för detta januarisvek kommer att bli bra mycket högre för svensk borgerlighet och trovärdigheten för ett eventuellt borgerligt regeringsalternativ under 2020-talet än tidigare missbedömningar, svek och ovilja.

Det är ur detta perspektiv som de borgerliga besvikelserna bör ses. Besvikelse som nu tar olika uttryck, somliga mer genomtänkta än andra. Istället för att fortsätta tillsammans – i opposition eller i regering – för ett frihetligare och tryggare Sverige med en borgerlig samsyn, väljer man att samarbeta med ett parti som i grund och botten inte delar den gemensamma analysen av vad Sverige behöver idag och hur Sverige ska utvecklas i framtiden. Att de två partierna dessutom inte verkar se det problematiska i att Vänsterpartiet uppenbarligen har en parallell och dold överenskommelse förstärker ytterligare besvikelsen.

Så får nu Lööf och Björklund Löfven att framstå som den mästerförhandlare som socialdemokratins PR-strateger jobbat på sedan han tillträdde. Den socialdemokratiska självbilden vidimeras. Och så kan en av de mest misslyckade regeringarna i modern tid fortsätta en tid i Rosenbad. Besvikelse är bara förnamnet.

Ola Mårtensson är konservativ skribent