Betancourt – kvinnan, myten

Ingrid Betancourt var FARC-gerillans fånge i drygt sex år. Nu är hon mediastjärna, framför allt i Europa. Men vem är hon egentligen och är hjältestatusen välförtjänt? Inger Enkvist, professor i spanska i Lund, ger här en ingående personbeskrivning av den colombianska politikern.

Ingrid Betancourt
FOTO: Fabio Gismondi

Ingrid Betancourt är en före detta parlamentsledamot i Colombia som var gisslan hos FARC-gerillan under sex och ett halvt år. Hon är nu mediastjärna i en stor del av världen och speciellt i Frankrike, men vem är hon egentligen? De utländska journalister som intervjuar henne, som K G Bergström, fångas av hennes karisma, intelligens och kulturella nivå. Hon talar ledigt inte bara spanska utan också franska och engelska. De som läst hennes bok, La rage au coeur (2002) (Med vrede i hjärtat), ser henne som ett nutida helgon. Ändå har de ansvariga för hennes franska stödkommittéer gått från entusiasm till osäkerhet. De förstår inte hennes smak för lyx eller den höga uppfattning hon har om sig själv. Andra kidnappade som släppts tar avstånd från henne. Varför finns det så många olika åsikter om henne?

Ingrid Betancourt är ett exempel på hur massmedierna kan bygga upp en offentlig bild av en person och hur denna sedan lever sitt eget liv. Detta kan hända speciellt lätt när det gäller ett land långt bort om vilket kunskaperna är begränsade. Nu senast, sista veckan i september 2009, har Ingrid Betancourt besökt Québec. Under en vecka blev hon föremål för allehanda hedersbetygelser. För att bara nämna några fick hon motta Nationalförsamlingens medalj för sin kamp för demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Hon fick också Reportrar utan gränsers pris och Radio Canadas pris för kvinnligt mod 2009. Hon utnämndes också till hedersdoktor för sin kamp mot våldet och korruptionen i Colombia och deltog slutligen i tv-program. Den här artikeln vill påpeka att hennes berömmelse i utlandet vilar på hennes egna och hennes familjs utsagor och på PR-kampanjer snarare än på hennes landsmäns förtroende.

Ingrids familj kan beskrivas som katolskt konservativ och var bosatt omväxlande i Bogotá och i Paris. Gabriel Betancourt, Ingrids far, var minister i Colombia vid två tillfällen och innehade dessutom diplomatuppdrag både i New York och i Paris. Han gifte sig med Yolanda Pulecio, en betydligt yngre skönhetsdrottning, och de fick två döttrar, Astrid och Ingrid född 1961. När föräldrarna skildes, flyttade modern med döttrarna till Paris, där de fortsatte att röra sig i kosmopolitiska kretsar.

Ingrid studerade vid den berömda högskolan “Sciences-Po” och hade som lärare Dominique de Villepin, senare fransk premiärminister. Hon lärde tidigt känna sin förste make, den franske diplomaten Fabrice Delloy, och de fick så småningom två barn. Hon skiljde sig dock från maken när det yngsta barnet föddes för att återvända till Colombia, där hon ställde upp i ett riksdagsval. Hennes andre make, Juan Carlos Lecompte, colombian som hon själv, trots att båda har franska efternamn, kom att bli framgångsrik PR-man för henne. Inför valet 1994 stod Ingrid i gathörnen i Bogotá och delade ut kondomer för att de röstberättigade inte skulle låta sig “smittas” av korruptionen i Colombia. Hon valdes in som liberal parlamentsledamot. I valet 1998 beslöt hon försöka bli senator, och den här gången delade hon ut masker mot luftföroreningar med förklaringen att man inte kunde andas luften i Colombia på grund av all korruption. Den humoristiska kampanjen gjorde att hon blev invald. Inför valet 2002 beslöt hon försöka bli president och grundade ett nytt parti. Maken föreslog namnet Grönt syre, d.v.s. en fortsättning av idén att det behövdes luftombyte i Colombia. I den här kampanjen delade Ingrid ut Viagra till väljarna, eftersom den colombianska politiken behövde “lyftas upp”.

Som en del av valkampanjen tog Ingrid kontakt med en framgångsrik bokförläggare i Paris, Pixot. Enligt journalisten Thomet (2006) skrev Ingrid sitt manus tillsammans med en romanförfattare men detta framgår inte av boken. Läsaren fångas av huvudpersonen som är ung, vacker, oförvägen och som kämpar mot korruptionen. En person som inte känner till situationen i Colombia blir övertygad om att allt i colombiansk politik kretsar kring henne. Pixot organiserade en framgångsrik reklamkampanj som ledde till att boken översattes till ett tjugotal språk. I Colombia väckte hennes kandidatur dock inte samma entusiasm. En månad före valet publicerades en opinionsundersökning i tidskriften Semana där mindre än en procent av de röstberättigade sade sig ha för avsikt att rösta på henne. Frågan om vilken politiker som var mest lämpad att bekämpa korruptionen i Colombia gav ett liknande resultat. I valet vann Álvaro Uribe med 54,6 % av rösterna, och ytterligare tre kandidater fick fler röster än Ingrids 0,5 %. De här siffrorna är avgörande för att förstå sagan Betancourt. Hennes berömmelse vilar på en bok som innehåller hennes egen syn på sig själv, och inte på hennes landsmäns bedömning av henne som politiker.

Den avgående presidenten, Andrés Pastrana, hade tidigare givit FARC-gerillan en vidsträckt zon att styra för att underlätta fredsförhandlingarna, men gerillan hade i stället passat på att stärka sin position. I februari 2002 beslöt Pastrana därför att återta områdena och att omedelbart markera statens auktoritet genom att med journalister bege till området. Ingrid beslöt resa dit också, trots att hon varnats av militär och polis. Hon fick underteckna ett dokument där hon förklarade att hon reste in i området på egen risk. Mycket riktigt hade FARC-gerillan upprättat en vägkontroll, och när Ingrids bil kom tillfångatogs hon. De som reste tillsammans med henne släpptes med undantag för advokaten Clara Rojas, Ingrids högra hand i partiet. Detta skedde den 23 februari 2002 alldeles innan valet. Varför handlade Ingrid så oförsiktigt? Hade hon velat bli kidnappad skulle hon inte kunnat bete sig mer ändamålsenligt. Thomet spekulerar i möjligheten att hon trodde att hennes närvaro i området skulle förbättra de låga opinionssiffrorna och/eller att hon trodde sig ha inflytande över FARC-gerillan och skulle kunna förhandla med dem.

Numera vet vi en hel del om hur livet tedde sig för fångarna i djungeln, eftersom vi har fått vittnesbörd från frigivna. Den mest detaljerade berättelsen hittills kommer från tre nordamerikaner, Gonsalves, Stansell och Howes (2009). Deras flygplan hade fått motorfel medan de försökte identifiera kokaodlingar och laboratorier, och när de nödlandade blev de tillfångatagna. Under ett par perioder delade de läger med Ingrid. De talar om tropiska sjukdomar, dålig mat, hot och hårda marscher i djungeln men inte direkt tortyr. Under vissa skeden låstes de in i ett slags burar under natten. De colombianska fångarna kedjades till träd. Ibland kedjades fångar ihop med varandra. Det som skrämde dem mest var att de gerillamän som vaktade dem var mycket unga och helt okunniga om världen utanför djungeln samtidigt som de hade moderna automatvapen.

Ingrids far dog tre månader in i kidnappningsdramat, men hennes mor var oförtröttlig i arbetet för att få loss dottern. Hon vände sig till presidenterna Chirac, Chávez och Fox samt till påven. Vid moderns framträdanden inför pressen var tonen alltid mycket känslosam. Systern Astrid var också mycket aktiv liksom både Ingrids förste och andre make. Den andre maken, de båda barnen och modern publicerade böcker i Frankrike för att hålla intresset uppe för fallet. De ”gröna” i Frankrike ledde också kampanjer för Ingrid, och i både Frankrike och andra länder utsågs hon till hedersmedborgare i olika städer och man hängde upp jätteporträtt av henne.

Som sagt kände de Villepin Ingrid sedan länge, och han tryckte på franska ambassaden i Bogotá för att man därifrån skulle förhandla med gerillan. Bland annat erbjöd man pengar. Flera tv-program tog upp fallet i Frankrike, och det publicerades ett stort antal artiklar. I juli 2003 hände så något som den franske forskaren Kourliandsky (2008) kallar absurt. Medan de Villepin var premiärminister, gjorde denne ett misslyckat försök att frita Ingrid. I samband med detta skickade han ett stort franskt militärflygplan till Brasilien. Han gjorde detta utan att underrätta vare sig myndigheterna i Frankrike, Brasilien eller Colombia. I detta handlande verkar det ingå både känslor av personlig art och möjligen en önskan att öka sin popularitet. Senare återvände den franske ambassadören från Bogotá till Paris som Astrids make och fick ansvar för Frankrikes relationer med Latinamerika. Privatliv och utrikespolitik blandas i fallet Betancourt.

Medan allt detta pågick drog kidnappningsdramat ut på tiden. Vittnesbördet från de tre nordamerikanerna är speciellt intressant eftersom de inte har intellektuella eller politiska ambitioner. Om Ingrid säger de att hon är intelligent men också arrogant och egoistisk och att hon försökt uppnå fördelar, ofta genom allianser med olika män som Luis Eladio Pérez, en colombiansk senator som också var fånge. De kritiserar att Ingrid i ett par situationer samarbetade med gerillan mot andra fångar, dvs de ser henne som oklar ideologiskt. Clara Rojas omtalas däremot med respekt för sin integritet, och hon har också tagit avstånd från Ingrid. Senare blev Clara gravid som följd av en frivillig förbindelse med en gerillamedlem, och hon födde sonen Emmanuel i lägret. Hon frigavs kort före Ingrid.

Den 3 juli 2008 räddades Ingrid och 14 andra fångar varibland de tre nordamerikanerna av den colombianska armén. Myndigheterna hade en tid dessförinnan tillfångatagit FARC-ledaren “Doris Adriana” som skötte materialinköp och var gift med ”César” som i sin tur ansvarade för den grupp fångar där Ingrid befann sig. Paret bestämde sig för att samarbeta med myndigheterna. Operationen “Schack matt” byggde på att man skickade gerillan ett meddelande som verkade komma från den egna ledningen om att fångarna skulle transporteras iväg för att möta en internationell medlingsgrupp och få till stånd en fångutväxling. Fångarna befriades utan att ett enda skott avlossades.

Det som sedan omedelbart hände finns dokumenterat på video och kan studeras på Internet. Ingrid kunde äntligen återförenas med sin mor. Sarkozy skickade Ingrids barn till Bogotá i det franska presidentplanet. Ingrid intervjuades i tv tillsammans med president Uribe men reste nästan omedelbart vidare till Frankrike i det plan som fört hennes barn till Bogotá. När hon steg ur planet, möttes hon av Sarkozy, nu president, och hans hustru Carla Bruni. På Frankrikes nationaldag den 14:e juli fick Ingrid av Sarkozy motta hederslegionen. Ingrid intervjuades också av den berömde nordamerikanske journalisten Larry King som frågade henne om hon blev torterad och om det var sant att hon skulle ha räddat Emmanuel från att dränkas av sin mor, Clara Rojas. Ingrid svarade att hon inte ville tala om detta, dvs hon förnekade inte ryktena.

När de här uppgifterna kom fram till Clara Rojas, sade denna i en tv-intervju att Ingrid hade en mycket teatralisk sida och att hon inte förstod varför Ingrid inte höll sig inom sanningens gränser. Hon underströk att de två knappast haft något med varandra att göra under fångenskapen och att Ingrid inte hade haft någon kontakt med barnet. Journalisten frågade om och om igen om Clara idag skulle rösta på Ingrid. Clara sade försiktigt att hon ansåg sig själv vara en mycket analytiskt lagd person och att hon inte kunde se att Ingrid var konsekvent. Med andra ord har Ingrid inte längre något gott förhållande till sin tidigare närmaste medarbetare. En annan person med vilken hon inte heller har ett gott förhållande är maken Juan Carlos, som knappast beståtts någon uppmärksamhet från Ingrid efter frigivandet.

För närvarande bor Ingrid i centrala Paris med sin mor och sin syster, som också nu är skild. I det offentliga livet ses Ingrid som symbol för idealism, men är hon det? Vad har hon åstadkommit? Har hon blivit förädlad av lidandet? Olika observatörer kommer till olika resultat. När hon uppträder offentligt, är det märkbart att hon vårdar sitt yttre. Medarbetarna i hennes stödkommittéer inte vet vad de ska tro.

Hon har nu rest runt i Latinamerika och träffat politiska ledare. Hon fick i september 2008 i Spanien motta Príncipe de Asturias-priset för samförstånd. Hon lanserades också till Nobels fredspris. Hon trodde uppenbarligen att hon skulle tilldelas det eftersom det skickades ut kommunikéer till olika pressagenturer och en sal bokades för presskonferensen på det eleganta hotellet Meurice mitt i Paris. Som vi vet, gick priset till Ahtisaari. Ingrid har skrivit en text om sina upplevelser men kommer dock inte att ge ut sin text på samma förlag som tidigare. Hennes förläggare vill inte acceptera hennes höga krav på förskott. Hon har dock nu sålt filmrättigheterna till sin historia.

När det gäller Ingrid Betancourt är det viktigt att se att historien är sammansatt av helt olika element. Hennes lidande under fångenskapen är värd all medömkan, liksom alla de andras som också varit och är fångna hos FARC-gerillan men inte fått samma uppmärksamhet. Hennes lidande betyder dock inte att hon före tillfångatagandet var en viktig politiker eller att hon skulle vara viktig i Colombia idag. Det är oroande att så många personer har bildat sig en uppfattning om en offentlig person bara genom att läsa vad personen säger om sig själv, att utrikespolitiken i ett stort europeiskt land kan påverkas av rent privata förhållanden och slutligen att reklamkampanjer i medier har sådant inflytande. Historien om Ingrid är förstås som gjord för medierna, eftersom den innehåller ungdom, skönhet, våld, kärlek och tårar. Nu har Ingrid av medierna fått en plattform och hon kan välja att göra vad hon vill med den. För närvarande befinner vi oss mitt i en ”såpa”, därför att Ingrid har begärt skilsmässa från Juan Carlos, Luis Eladio Pérez och Clara Rojas har gett ut var sin bok om vad som hände under fångenskapen, och fortsättning följer som sagt i form av en film. Ska vi gissa att vi kommer att få se en Ingrid som en slags Jeanne d’Arc? Ska vi gissa att den får större framgång i utlandet än i Colombia?

FOTO: Allan Seppa, SNS

Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet.

Hon har tidigare skrivit i Svensk Tidskrift om den svenska skolan:
PISA är inte det man tror (24/4)
Högstadie- och gymnasielärare behöver mer ämnesfördjupning (20/3)
Lärarutbildningsutredningen — bra men kunde vara bättre (6/2)