Betydande risker med statligt Vattenfall

Huvudfrågan är egentligen varför staten över huvud taget ska äga ett stort energiföretag, menar Olle Wästberg. Han pekar också på hur en försäljning skulle kunna gå till.

Carl-Johan Westholm skriver klokt i Svensk Tidskrift om Vattenfall och Nuon: Svenska statliga företag borde inte få bedriva verksamhet utomlands.

Det är helt sant. Svenska universitet får inte öppna campus utomlands, svenska kommuner får inte verka i grannkommuner – men ett statligt företag får starta brunkolsproduktion av el i Tyskland…

Men huvudfrågan är egentligen varför staten över huvud taget ska äga ett stort energiföretag. Har medborgarna mer kontroll över Vattenfall än över Eon eller andra icke-statliga företag? Knappast. Kontrollen utövas genom lagar och liknande bestämmelser – som självfallet gäller alla energiproducenter oavsett vem som äger dem.

Kritiken mot statsministern för att han inte visste om Nuon-affären är lite missriktad. Statliga företag ska ju i princip agera på marknaden och systemet har ända sedan Krister Wickmans dagar som industriminister (1969-71) riggats så att de statliga företagen inte ska skilja sig från de privata. Då blir det heller inte självklart att gå till den högsta politiska nivån om det inte krävs beslut av riksdagen.

Politikerna är heller inte valda för att ta affärsbeslut.

Det finns därtill betydande risker med att ett jätteföretag som Vattenfall är statligt ägt. Staten kommer alltid att kunna uppfattas som partisk i frågor som gäller kraftnäten, kärnkraften, alternativ energi etc när man samtidigt har ekonomiskt viktiga intressen i en stor aktör.

Vattenfall stod dock varken på regeringen Bildts eller regeringen Reinfeldts privatiseringslistor. Skälet har främst varit att företaget är så stort att en privatisering antingen helt skulle dränera den svenska kapitalmarknaden – och därmed försvåra kapitalförsörjningen för nya företag – eller också leda till att en utländsk intressent köpte upp företaget.

Inför 1998 års val var vi en liten grupp – Per Westerberg (m) , Rolf Kenneryd (c) och jag själv (fp) som hade våra partiers uppdrag att lägga ett förslag till privatisering av statliga kommersiella företag. Vi kom sedan i olika roller att få ansvar för att genomföra delar av förslaget: Per Westerberg som näringsminister, Rolf Kenneryd i riksdagen och jag själv som statssekreterare i finansen.

Stora delar av privatiseringslistan kunde betas av innan den ekonomiska krisen och uppgörelsen med socialdemokraterna satte stopp. Fortfarande äger staten mängder av stora företag som konkurrerar på en marknad och där det är svårt att hitta speciella motiv för att just staten skulle äga: Godstrafik (Green Cargo), arbetsmarknadsutbildning (Lernia), gruvor (LKAB), bank (SBAB), skogsbolag (Sveaskog), rikskapitalbolag (Inlandsinnovation, Almi) och många andra.

Man kan diskutera om Vattenfall numera – när kapitalmarknaden är global – verkligen är ett jätteföretag. Men visst kan det finnas nationella intressen för att försöka undvika att hela Vattenfall blir ägt utanför Sverige.

Vad vi resonerade kring inför 1991 års val var att dela upp Vattenfall. Antingen i energislag eller i tre-fyra regionala bolag. Vi fastnade för det sista. Om man genomför en sådan uppdelning, där varje företag ändå skulle vara stort, skulle dessa bolag sedan succesivt kunna säljas. När man genomfört den första försäljningen skulle man kunna utvärdera resultatet innan man gick vidare.

Argumenten för avstatligande av Vattenfall har inte direkt blivit svagare av Nuonaffären.

Olle Wästberg var statssekreterare i Finansdepartementet 1991-1993. Därefter har han bland annat varit chefredaktör för Expressen, Sveriges generalkonsul i New York och chef för Svenska Institutet.