Betydelsen av att vara Judas

En ständig nobelpriskandidat som det inte lär talas mindre om efter ”Judas”, en roman som låter religion, historia, politik och ger en relief åt nutid och framtid. Peter J Olsson har läst Amos Oz senaste verk.

En kall och fuktig vinter i Jerusalem vid 60-talets början havererar tillvaron för masterstudenten i historia och teologi Shmuel Ash. Han är fram till dess en klumpig, astmatisk, skäggig och något förvirrad student med professorns öra och en möjlig framtid på institutionen.

Men så drabbas han av slag på slag: Flickvännen lämnar honom och gifter sig hastigt med en tidigare pojkvän. Hans far går i konkurs och kan inte längre försörja studenten. Och den kommunistiska förening på sex studenter han är med i splittras i två delar över frågan om arvet efter Stalin – och de två flickorna hamnar i den andra gruppen, vilket förtog hela meningen med samlingarna. Samtidigt har han funnit att hans tes i uppsatsen han arbetar med kanske inte är så nydanande som han trodde.

Utan möjlighet att fortsätta studierna, och dessutom berövad motivation och kraft, beslutar han sig för att söka arbete, kanske som nattvakt.

Sådan är scenen i inledningen av Amos Oz nya roman ”Judas” (Wahlström & Widstrand). Oz, som förra veckan fyllde 78 år, är sedan länge en återkommande nämnd kandidat till Nobelpriset i litteratur och har inte direkt minskat sina chanser med denna djuplodande och flerdimensionella idéroman. I Sverige är Amos Oz inte minst känd för boken ”Hur man botar en fanatiker”, vilken delats ut i 650 000 exemplar till gymnasieelever. Han är en företrädare för fred mellan Israel och omgivande stater genom en tvåstatslösning och ömsesidiga eftergifter. Romanen ingår i en levande diskussion om Israel och vad som kunde ha gjorts annorlunda.

Huvudpersonen är både lik författaren och inte lik honom. Ash är kanske några år äldre, också född på mellankrigstiden i det brittiska mandatet. Hans mastersstudier behandlar ett ämne som Amos Oz förklarar sig tidigt blivit fascinerad av: Jesus som en judisk lärare och Judasgestalten som en viktig del i detta – kanske mindre förrädare än den som verkligen uppfattat Jesus budskap, och dessutom nödvändig för att Påskens händelser skulle äga rum.

Att Judas dessutom för den kristna antisemitiska traditionen har förkroppsligat juden som gudsmördare, den som säljer sin trohet för 30 silverpenningar.

Där upphör nog likheterna mellan huvudperson och författare, förutom att Shmuel Ash mer är en betraktare och redskap för att föra berättelsen framåt, vilket kanske också är författarens roll.

Boken har ett förträffligt språk och är en njutning att läsa. Den är dock översatt från en engelsk översättning av den hebreiska originaltexten, vilket förstås innebär dubbla risker för störningar.

I romanen får huvudpersonen via en lapp på en anslagstavla arbete som samtalspartner och sällskap till en äldre sjuklig man, Gershom Wald. Han flyttar in i ett hus tillsammans med Wald och en mystisk och distanserad, men lockande kvinna på drygt 40 – Atalia Abrabanel, änka efter Walds ende son, som stupade i självständighetskriget 1948.
Shmuel dras till Atalia, trots åldersskillnaden och trots varningar från Wald.

Samtalet mellan Ash och Wald utvecklar synen på Jesus och Judas och judarnas syn på dessa. Men också diskuterar staten Israel på ett sätt som anknyter till detta. Oz konstruerar en motståndare till David Ben Gurion, Atalias far Shealtiel Abrabanel, som vill försöka få samförstånd. Han utesluts därför ur den provisoriska regeringen, blir isolerad och baktalad – en Judas mot den judiska staten. En drömmare som trodde på fred utan stater, militärmakt och regeringar.

Även Wald var då emot honom, men har sedan närmat sig positionen, men i en något mer cynisk form. Tänk Max von Sydows rollfigur i Woody Allens film ”Hannah och hennes systrar”. Wald säger:

”Utan att skämmas medger jag att jag själv orubbligt höll fast vid Ben-Gurions skoningslösa realism och att jag inte delade Abrabanels högtsträvande drömmar.” Men deklarerar sin nuvarande ståndpunkt:

”Personligen tror jag inte på världsförbättrare. Nej. Jag tror inte på någon sorts världsförbättrare. Inte för att jag anser att världen är fullkomlig som den är, absolut inte, världen är fördärvad och grym och fylld av lidande, men vem som än ger sig ut för att reformera den sjunker snart ner i floder av blod. Låt oss nu dricka ett glas te och lämna dessa vidrigheter som du tagit upp idag därhän.”

Det är en njutning och utmaning att ta del av en roman som diskuterar religion, historia, politik och ger en relief åt nutid och framtid. Amos Oz testar kanske en alternativ historia, även om han nog håller sin välkända position av realistisk fredsvän.

Men det är inte en avhandling i politik eller teologi. Det är roman där människor agerar och förändras genom både samspelet mellan dem och sina inre drivkrafter – samt några yttre.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne